Den här veckan inledde föräldrarna sin marsch mot Jerusalem och de kommer sedan att belägra kansliet eller residenset där den israeliske statsministern Benjamin Netanjahu är anträffbar, tills deras son, den kidnappade israeliske soldaten Gilad Shalit, friges från en pervers fångenskap. Shalit sitter fängslad i en av Hamas isoleringsceller någonstans nära staden Khan Yunis i Gazas sydände.
Under marschens andra dag ( måndagen den 28 juni ) deltar redan mer än 11 000 israeler som ledsagar föräldrarna Noam och Aviva den långa vägen till Jerusalem från västra Galileen. De väntas inte anlända förrän om elva dagar. Det blir många fler med i marschen ju närmare man kommer Tel Aviv och sedan vikit av österut mot bergen och Jerusalem. Under tiden meddelar Hamas politbyrå i Damaskus i Syrien att man kommer att skärpa villkoren för en fångutväxling ju längre tiden går. Och Israels försvarsminister Ehud Barak antyder att han är redo för nya motbud och "nya förhandlingsgrepp". Han antydde också att Israel kan komma att ta bort somliga eller alla privilegier som de palestinska politiska brottslingarna har under fängelsetiden i Israel. Man kan dra in deras rättigheter att träffa anhöriga regelbundet, man kan förbjuda dem att telefonera från de olika fängelserna och minska deras möjligheter att studera och att se TV. Men tills vidare pratar ministrarna mera än de gör och så har det varit hela vägen, ända sedan Gilad Shalit kidnappades. Israel saknar idag enligt min mening handlingskraftiga och beslutsamma ledare. Sådana måste man idag leta efter med ljus och lykta. Och Hamas utnyttjar faktum till fullo. Motgrepp mot de fängslade fångarna ur Hamas led skulle kunna dra igång en verklig motpress på Hamas splittrade ledning. Men alldeles säkert är det inte.
Den 25 juni markerades faktum att Shalit kidnappades för exakt fyra år sedan vid en israelisk militärpostering invid gränsen mot Gaza. Shalit har aldrig fått lämna fängelselokalen under de fyra åren som gått. Han träffar inga andra fångar, bara sina fångvaktare, och Hamas förbjuder honom att ha samtal med Röda korset som gjort näst intill ingenting i Shalits fall för att upprätthålla de rättigheter som varje krigsfånge har. Hamas bryter grovt mot krigskonventionen för krigsfångar, men resten av världen står maktlös och en del upplysta länder, enligt egna definitioner, exempelvis Sverige, är inte säkra på om Hamas är en terroristorganisation eller vad rörelsen står för och vilken avgörande infallsvinkel man ska ha på Hamas krigföring mot Israel. Enligt den svenska vänstern gör Hamas aldrig fel och vänstern visar sympati för Hamas rasistiska ideologi, som går ut på att det är tillåtet och till och med rätt och riktigt att lemlästa och mörda israeler. Som skarp kontrast: samtliga palestinska fångar i Israel, inklusive de mördare som utgick ur Hamas led och dömdes för sina brott, får träffa sina anhöriga och får regelbundet besök av Röda korset.
En annan bitter sammanfattning man kan göra är att Shalit hade kunnat räddas redan medan kidnappingen ägde rum och han fördes in i Gaza från utposten på andra sidan gränsen, om den israeliska armeen bara hade varit aningen mera vaken än den var. En del källor betonar att de andra soldaterna var oerfarna och i praktiken färska rekryter, och officerarna på plats, var lika oerfarna och reagerade så långsamt på Hamas eldöverfall att Shalit nästan ostört och utan motstånd kunde föras bort och fängslas. Hamas aktionsgrupp förföljdes aldrig in i Gazaremsan med sin fånge, trots att han var skottskadad och att det tog tid att få honom forslad längre och längre bort från utposten och gränsen. Shalit hade kunnat vara hemma för länge sen om de olika israeliska ledarna gått med på Hamas villkor för ett utbyte av fångar och här finns det stora kruxet: För att få hem Shalit idag måste Netanjahu frige inte mindre än 435 palestinier, som tillsammans mördat flera hundra civilpersoner i Israel. Det är inte lätt att godta sådana villkor. Särskilt inte som statistiken visar att dessa mördare som suttit fängslade i Israel efter terrormord på helt oskyldiga israeliska män, kvinnor och barn, kommer att begå fler mord, bara de får chansen. Jämnt hälften som släpptes under de senaste 17 åren begick nya mord.
Israel kan alltså i teorin få hem Shalit, men det betyder att den utväxlingen kommer att leda till nya mordoffer i Israel. Få israeliska regeringar om ens någon kan smälta dessa villkor.
Alla israeliska regeringar är i sådana här sammanhang även klämda av andra intressegrupper. En sådan grupp, Almagor, sympatiserar givetvis med familjen Shalits stress och ångest för sonen, men Almagor representerar andra terroroffer som inte kan återuppstå från döden eller återvända från en svår och lång fångenskap. Man missar aldrig tillfället att påpeka att om Hamas terrorister återfår friheten, kommer de att få nya morduppdrag. Antingen det nu motiveras med att islam måste besegra Israel en gång för alla eller för att, som det heter, förverkliga palestiniernas själsvständighetssträvanden.
Och därvid är det. Hamas och Israel har inte förhandlat om ett utbyte av fångar det senaste halvåret. Samtalen har gått helt i stå. Den tyske medlaren Gerhard Conrad som höll på längst med dragkampen bakom kulisserna, har gett upp sina försök att jämka de olika ståndpunkterna. Sista gången Conrad förde vidare förslag från Israels sida var det positiva förslag med visad flexibilitet, men också med villkor, och det har visat sig att när Hamas konfronteras med villkor, backar man snart ur förhandlingarna. Hamas kräver alltid i sista ögonblicket kapitulation från Israels sida. Inget annat duger. På den bogen visar Hamas sin extremism och totala oförsonlighet. Hamas har insett att Shalit i fångenskap är en klenod som man håller gömd, som om han vore värd sin vikt i guld. Och det rör inte Hamas i ryggen att de Hamasmän som sitter fängslade i Israel kan få sitta kvar i fängelse i årtionden så länge ingenting händer i fallet Shalit. Huvudsaken för Hamas ledare är att förödmjuka Israel och påminna alla israeler om att de möjligen har ett generellt militärt övertag över Hamas, men övertaget har också sitt pris i form av ett ohöljt och missriktat hat. Missriktat, eftersom Shalit ju när allt kommer omkring bara var en vanlig enkel israelisk värnpliktig soldat när han fördes bort. Hans egentliga "brott" är att han råkade vara israelisk medborgare och råkade vara på en plats där det var relativt lätt att kidnappa honom. Han har såvitt vi vet inte tagit livet av någon enda människa, allra minst någon palestinier.
Som det ser ut idag, kan man befara att Gilad Shalit hålls kvar i Hamas våld i ytterligare minst fyra år. Det är fullt möjligt, liksom det är fullt möjligt att Hamas en dag tröttnar på sin fånge, exempelvis om och när man märker att han inte orkar med den totala isoleringen längre. Då tar man också hans liv eller så begår Shalit självmord. Jag hoppas att han är relativist och har humor och kan se på sig själv från en viss distans och att han ständigt kommer ihåg att han ännu är ung och har hela livet framför sig. Trots allt.
@ @ @ @ @
En modig spansk oliktänkande
I Europas ögon har Israel genomgått en metamorfos från att vara den kvicktänkte fåraherden David med en slangbella till att bli den fruktade och bepansrade filisteiske stridskämpen Goliat som var över två meter lång och bar på en rustning som vägde cirka 60 kg. Enligt den nya historieskrivningen är Israel inte längre belägrat av arabvärlden. Det är snarare Israel som belägrar palestinierna. Rollerna skulle ha blivit ombytta. Men är detta sant?
Vad som är sant, är att tiderna förändras, och värderingarna med dem. Inte över hela linjen, men dock.
Men alla låter sig inte påverkas av massmediernas ofta ytliga världsuppfattning. En av dem är Spaniens premiärminister under åren 1996-2004, Jose Maria Aznar Lopez. Han varnade Europa häromdagen. Om Europa slutar att ge Israel politiskt stöd, så kommer man till sist att underminera den egna existensen. Känner man rödglögdad vrede då och då över olika beteenden som Israel gjort sig skyldig till på senare tid, är det nu dags att börja tänka klart.
En resonablare och framför allt mera balanserad inställning till Israel måste inbegripa synen att beslutet om att skapa en judisk stat 1947 fattades av FN, och att man därför inte ständigt kan ifrågasätta Israels existensberättigande, som ju arabvärlden gjort och gör ända sedan 1947. För övrigt ett arabiskt sätt att se på saker och ting som var otänkbart i Europa för tio år sedan, men som nu spritt sig till Norden och många andra håll av Europa de senaste åren. Israel är dessutom en stat djupt rotad i demokrati, skriver Aznar, och det israeliska samhället är ett dynamiskt och öppet samhälle som bidragit stort med nytänkande och uppfinningar som kommit hela världen till godo. Dessutom är Israel på grund av sina rötter, sin historia och sina värderingar en fullfjädrad västerländsk nation. Mer än så: Israel är faktiskt en normal västerländsk stat, som tyvärr står ansikte mot ansikte med abnorma och ofta helt absurda omständigheter. Israel är den enda demokratin i världen vars existensrätt ifrågasätts av dess fiender. Israel angreps militärt från första stund, i praktiken bara några timmar efter det att man utropat sin självständighet den 14 maj 1948. Sedan dess har Israel konfronterats med storkrig och därefter av sporadisk terrorism i årtionden, angrepp som under de senaste åren ofta kulminerade i blodiga så kallade självmordsangrepp och systematiska raketanfall mot den israeliska civilbefolkningen som bor nära Gazaremsan. Israel står samtidigt ansikte mot ansikte med en radikal och fanatisk islamism med många medlöpare som försöker olagligförklara Israels existens var och varannan dag. Försöken att ställa Israel utanför lagen sker nu också med vapen som påhittad "internationell rätt".
Aznar tillägger att Israel inte utgör det verkliga hotet mot stabiliteten i Mellanöstern. Hotet utgörs av den radikala islamismen, som ser förintelsen av Israel som en profetisk islamisk uppfyllelse som också är en vink om islams slutgiltiga seger världen över. Faktum att Iran går i spetsen för strävandena, är ett uttryck för Irans tilltagande vilja att vinna hegemoni som stormakt i Mellanöstern.
Utvecklingen är i bägge fallen inte bara ett hot mot Israel, men på sikt också ett hot mot västvärlden. Utvecklingen får hjälp av faktum att så många stater i Europa ofta reagerar helt snett på situationen, med inte sällan mycket vaga och motsägelsefulla politiska ställningstaganden, som för det mesta går ut på att lägga skulden för det onda på Israel. "Och somliga både agerar och talar, som om förståelse för den muslimska världen enbart kan uppnås om västvärlden är redo att offra Israel på sitt politiska altare. Det är rena galenskapen", konkluderar den förre spanske premiärministern.
"Israel är tvärtom den första försvarslinjen eller borde i varje fall uppfattas så i en av de stormigaste regionerna i världen. Och om inte Israel ska gå under och vi gå under tillsammans med Israel, måste vi skaffa oss en både moraliskt sann och strategiskt klar syn på tingens ordning, en klarsyn som ofta verkar ha gått helt förlorad i Europa. USA visar oroande tecken på att gå samma väg."
Bra att det blev sagt. Bra att det ännu finns modiga kärringar mot strömmen. Tur att de ännu får komma till tals. Och tur att det ännu finns människor som lyssnar på udda tankar och inte köper vad som helst.
@ @ @ @ @
Vad som är sant, är att tiderna förändras, och värderingarna med dem. Inte över hela linjen, men dock.
Men alla låter sig inte påverkas av massmediernas ofta ytliga världsuppfattning. En av dem är Spaniens premiärminister under åren 1996-2004, Jose Maria Aznar Lopez. Han varnade Europa häromdagen. Om Europa slutar att ge Israel politiskt stöd, så kommer man till sist att underminera den egna existensen. Känner man rödglögdad vrede då och då över olika beteenden som Israel gjort sig skyldig till på senare tid, är det nu dags att börja tänka klart.
En resonablare och framför allt mera balanserad inställning till Israel måste inbegripa synen att beslutet om att skapa en judisk stat 1947 fattades av FN, och att man därför inte ständigt kan ifrågasätta Israels existensberättigande, som ju arabvärlden gjort och gör ända sedan 1947. För övrigt ett arabiskt sätt att se på saker och ting som var otänkbart i Europa för tio år sedan, men som nu spritt sig till Norden och många andra håll av Europa de senaste åren. Israel är dessutom en stat djupt rotad i demokrati, skriver Aznar, och det israeliska samhället är ett dynamiskt och öppet samhälle som bidragit stort med nytänkande och uppfinningar som kommit hela världen till godo. Dessutom är Israel på grund av sina rötter, sin historia och sina värderingar en fullfjädrad västerländsk nation. Mer än så: Israel är faktiskt en normal västerländsk stat, som tyvärr står ansikte mot ansikte med abnorma och ofta helt absurda omständigheter. Israel är den enda demokratin i världen vars existensrätt ifrågasätts av dess fiender. Israel angreps militärt från första stund, i praktiken bara några timmar efter det att man utropat sin självständighet den 14 maj 1948. Sedan dess har Israel konfronterats med storkrig och därefter av sporadisk terrorism i årtionden, angrepp som under de senaste åren ofta kulminerade i blodiga så kallade självmordsangrepp och systematiska raketanfall mot den israeliska civilbefolkningen som bor nära Gazaremsan. Israel står samtidigt ansikte mot ansikte med en radikal och fanatisk islamism med många medlöpare som försöker olagligförklara Israels existens var och varannan dag. Försöken att ställa Israel utanför lagen sker nu också med vapen som påhittad "internationell rätt".
Aznar tillägger att Israel inte utgör det verkliga hotet mot stabiliteten i Mellanöstern. Hotet utgörs av den radikala islamismen, som ser förintelsen av Israel som en profetisk islamisk uppfyllelse som också är en vink om islams slutgiltiga seger världen över. Faktum att Iran går i spetsen för strävandena, är ett uttryck för Irans tilltagande vilja att vinna hegemoni som stormakt i Mellanöstern.
Utvecklingen är i bägge fallen inte bara ett hot mot Israel, men på sikt också ett hot mot västvärlden. Utvecklingen får hjälp av faktum att så många stater i Europa ofta reagerar helt snett på situationen, med inte sällan mycket vaga och motsägelsefulla politiska ställningstaganden, som för det mesta går ut på att lägga skulden för det onda på Israel. "Och somliga både agerar och talar, som om förståelse för den muslimska världen enbart kan uppnås om västvärlden är redo att offra Israel på sitt politiska altare. Det är rena galenskapen", konkluderar den förre spanske premiärministern.
"Israel är tvärtom den första försvarslinjen eller borde i varje fall uppfattas så i en av de stormigaste regionerna i världen. Och om inte Israel ska gå under och vi gå under tillsammans med Israel, måste vi skaffa oss en både moraliskt sann och strategiskt klar syn på tingens ordning, en klarsyn som ofta verkar ha gått helt förlorad i Europa. USA visar oroande tecken på att gå samma väg."
Bra att det blev sagt. Bra att det ännu finns modiga kärringar mot strömmen. Tur att de ännu får komma till tals. Och tur att det ännu finns människor som lyssnar på udda tankar och inte köper vad som helst.
@ @ @ @ @
Författare har inte alltid rätt...
Ett intressant brev från den israeliska författarinnan Dina Porat till kollegan Amos Oz. Bägge står en bra bit till vänster om den politiska mittfåran i Israel. Oz är en av Israels mest sålda författare utomlands och välkänd i Sverige.
Dagens Nyheter har för vana att höra sig för om hans åsikter, så snart vi hamnar i en ny israelisk-palestinsk kris. Oz skräder sällan orden när han kritiserar Israel. Det är detta som gör honom så efterfrågad på DN:s kultursidor och som debattör. Men Dina Porat läxar upp Oz i det här inlägget.
"Käre Amos,
Jag är säker på att du är medveten om att krig genom hela historien utkämpats inte bara på grund av parternas olika och motstridiga intressen. Krig har också utkämpats mot föreställningar som massorna på den fientliga sidan omhuldat. Jag måste erkänna att jag förvånades av din artikel i Ha'aretz den 2 juni under rubriken: 'Israeliskt maktutövande på drift till sjöss'. Vore tacksam om du kunde klargöra några av dina viktigaste argument. Du noterar att Hamas 'inte bara är en rörelse som utövar terror. Hamas är också en idee, en föreställning.' Hamas politiska manifest som offentliggjordes i augusti 1988 ( kort efter rörelsens grundande ) och som aldrig ändrats summerar rörelsens politiska ideologi utan omsvep. Bland annat slår manifestet fast att den som överger konflikten med sionismen gör sig skyldig till förräderi och den akten kommer att leda till förbannelse för förrädarna. Vidare står det i manifestet att 'Israel kommer att stå upprätt tills islam eliminerat Israel, eftersom detta land ( Palestina ) är heligt för islam och det kan inte kompromissas bort till någon.' 'Jihads fana, den heliga väpnade kampens fana, kommer att hissas för att befria landet och dess folk från sionismens vanhelgande, smuts och ondska.'
Sett ur Hamas synvinkel är judarna sålunda en grym fiende jämförbar med nazisterna, 'något som bevisas av det så kallade Sions äldstes protokoll' ( ett falsarium från den ryska tzartiden mot judendomen och dess utövare, som Hamas godtagit som dagsens sanning ). Jag kan inte tänka mig att du Amos Oz hade dessa föreställningar i tankarna, så vilka föreställningar tänkte du egentligen på? Enligt dig representerar Hamas 'en desperat och fanatisk föreställning som växte fram ur många palestiniers känsla av övergivenhet och frustration' och man kan väl återigen säga att dina ord har en viss charm. Men måste verkligen känslor som övergivenhet och frustration med nödvändighet leda till kompromisslöst våld och inbegripa ett utraderande av alla dem man uppfattar som fiender?
1929 sjönk världen ner i ekonomisk depression av det värsta slag, miljoner människor förlorade allt de ägde. I USA födde krisen en hoppingivande nyordning. I Tyskland däremot bäddade depressionen för det tyska nazistpartiets maktövertagande. En desperat föreställning, skriver du. Med detta enda ord, 'desperat' kastar du hela ansvaret för den rådande situationen på Israel. Du säger i praktiken att Hamas och före dem PLO och före PLO, de beväpnade palestinska infiltratörerna, och före dem alla de arabiska invånarna i landet, att de alla föreslog fredliga lösningar om hur landet skulle delas på ett resonabelt sätt och att de lade fram sina fredsförslag från första ögonblicket, när den sionistiska rörelsen uppstod bland judarna och att det var sionisterna som vägrade lyssna på fredsförslagen.
1937 lade den brittiska Peel-kommissionen fram en plan för hur landet skulle delas upp mellan araberna och judarna och 1947 antogs den planen i princip av FN:s generalförsamling och så vidare och så vidare, men det judiska samhället och dess ledare i landet Israel förkastade alla dessa fredsförslag och tillgrep i stället våld mot araberna, så pass att de senare ickevåldsinriktade araberna greps av desperation och själva tillgrep våld. Inte heller den beskrivningen kan du gärna skriva under på, så vilka ideer, hade du i åtanke egentligen? Du skriver: 'För att besegra en föreställning måste man erbjuda en annan och bättre föreställning, en som är attraktivare och mera acceptabel.' Också den frasen har sin charm; det vore verkligen underbart om man kunde besegra en föreställning genom att presentera en annan föreställning i dess ställe. Jag är säker på att du är medveten om att krig har utkämpats inte bara som en följd av konkurrerande föreställningar, de har också utkämpats för att stå emot föreställningar som omhuldats av massorna på den andra sidan av konfliktberget. Föreställningen om att vita människor var 'överlägsna' andra och därför 'hade rätt' att styra de färgade folken var en sådan föreställning. Kristendomens och islams egna föreställningar om den egna 'överlägsna' rättfärdigheten och liknande föreställningar bland bolsjevikerna och fascisterna i modern tid krävde i sinom tid miljontals dödsoffer, medan andra föreställningar som också var gångbara vid samma tid inte utkrävde miljontals offer.
Den västerländska kulturen erbjuder idag alternativ till de fanatiska uttolkarna av islam: demokrati, lika rättigheter för kvinnan och olika minoriteter, studier som erbjuder ett fritt tänkande och ett fritt val, teknologi som utlovar framsteg och allehanda oberoende kulturella utövanden, allt detta är attraktiva och mycket resonabla alternativa föreställningar.
Eller vad anser du?
Att säga som du gör 'att vi inte är ensamma i detta land och att palestinierna inte heller är ensamma i landet' och att bägge sidor måste ta de logiska konsekvenserna av detta enkla faktum, behöver ju inte klargöras närmare. Det påminner mig om hur du i din underbara bok, 'En berättelse om kärlek och mörker' låter Efraim Avneri, en väktare på fälten kring Hulda säga:
'Vi kommer att skjuta dem ( om de kommer för att skjuta oss ) inte därför att de är ett folk av mördare, men av det enkla skälet att vi också har rätt till ett eget land och att den rätten inte bara är förbehållen dem.' "
Så långt Dina Porat, som jag tagit mig friheten att översätta och återge. Och man kan tillägga: att vara en bra och uppskattad författare är inte en inbyggd garanti för att man inte kan ha galna politiska övertygelser eller inte leka posör och profet. Tag Knut Hamsun exempelvis. Han var en mycket stor norsk författare, men han stödde samtidigt Vidkun Quisling och den norska fascismen.
Vad jag vill säga är väl bara att Amos Oz ofta är en rätt usel "sanningssägare" så snart han kommenterar dagsaktuella begivenheter. Han hamnar då plötsligt på samma nivå som en annan bästsäljare, Henning Mankell. Att det dessutom är bra för deras upplagesiffror att låtsas vara bättre förstående, hör givetvis till bilden. Bra i det sammanhanget att andra vänsterförfattare som Dina Porat ibland härsknar till och vågar genomskåda "profeterna" när de poserar som värst.
@ @ @ @ @
Dagens Nyheter har för vana att höra sig för om hans åsikter, så snart vi hamnar i en ny israelisk-palestinsk kris. Oz skräder sällan orden när han kritiserar Israel. Det är detta som gör honom så efterfrågad på DN:s kultursidor och som debattör. Men Dina Porat läxar upp Oz i det här inlägget.
"Käre Amos,
Jag är säker på att du är medveten om att krig genom hela historien utkämpats inte bara på grund av parternas olika och motstridiga intressen. Krig har också utkämpats mot föreställningar som massorna på den fientliga sidan omhuldat. Jag måste erkänna att jag förvånades av din artikel i Ha'aretz den 2 juni under rubriken: 'Israeliskt maktutövande på drift till sjöss'. Vore tacksam om du kunde klargöra några av dina viktigaste argument. Du noterar att Hamas 'inte bara är en rörelse som utövar terror. Hamas är också en idee, en föreställning.' Hamas politiska manifest som offentliggjordes i augusti 1988 ( kort efter rörelsens grundande ) och som aldrig ändrats summerar rörelsens politiska ideologi utan omsvep. Bland annat slår manifestet fast att den som överger konflikten med sionismen gör sig skyldig till förräderi och den akten kommer att leda till förbannelse för förrädarna. Vidare står det i manifestet att 'Israel kommer att stå upprätt tills islam eliminerat Israel, eftersom detta land ( Palestina ) är heligt för islam och det kan inte kompromissas bort till någon.' 'Jihads fana, den heliga väpnade kampens fana, kommer att hissas för att befria landet och dess folk från sionismens vanhelgande, smuts och ondska.'
Sett ur Hamas synvinkel är judarna sålunda en grym fiende jämförbar med nazisterna, 'något som bevisas av det så kallade Sions äldstes protokoll' ( ett falsarium från den ryska tzartiden mot judendomen och dess utövare, som Hamas godtagit som dagsens sanning ). Jag kan inte tänka mig att du Amos Oz hade dessa föreställningar i tankarna, så vilka föreställningar tänkte du egentligen på? Enligt dig representerar Hamas 'en desperat och fanatisk föreställning som växte fram ur många palestiniers känsla av övergivenhet och frustration' och man kan väl återigen säga att dina ord har en viss charm. Men måste verkligen känslor som övergivenhet och frustration med nödvändighet leda till kompromisslöst våld och inbegripa ett utraderande av alla dem man uppfattar som fiender?
1929 sjönk världen ner i ekonomisk depression av det värsta slag, miljoner människor förlorade allt de ägde. I USA födde krisen en hoppingivande nyordning. I Tyskland däremot bäddade depressionen för det tyska nazistpartiets maktövertagande. En desperat föreställning, skriver du. Med detta enda ord, 'desperat' kastar du hela ansvaret för den rådande situationen på Israel. Du säger i praktiken att Hamas och före dem PLO och före PLO, de beväpnade palestinska infiltratörerna, och före dem alla de arabiska invånarna i landet, att de alla föreslog fredliga lösningar om hur landet skulle delas på ett resonabelt sätt och att de lade fram sina fredsförslag från första ögonblicket, när den sionistiska rörelsen uppstod bland judarna och att det var sionisterna som vägrade lyssna på fredsförslagen.
1937 lade den brittiska Peel-kommissionen fram en plan för hur landet skulle delas upp mellan araberna och judarna och 1947 antogs den planen i princip av FN:s generalförsamling och så vidare och så vidare, men det judiska samhället och dess ledare i landet Israel förkastade alla dessa fredsförslag och tillgrep i stället våld mot araberna, så pass att de senare ickevåldsinriktade araberna greps av desperation och själva tillgrep våld. Inte heller den beskrivningen kan du gärna skriva under på, så vilka ideer, hade du i åtanke egentligen? Du skriver: 'För att besegra en föreställning måste man erbjuda en annan och bättre föreställning, en som är attraktivare och mera acceptabel.' Också den frasen har sin charm; det vore verkligen underbart om man kunde besegra en föreställning genom att presentera en annan föreställning i dess ställe. Jag är säker på att du är medveten om att krig har utkämpats inte bara som en följd av konkurrerande föreställningar, de har också utkämpats för att stå emot föreställningar som omhuldats av massorna på den andra sidan av konfliktberget. Föreställningen om att vita människor var 'överlägsna' andra och därför 'hade rätt' att styra de färgade folken var en sådan föreställning. Kristendomens och islams egna föreställningar om den egna 'överlägsna' rättfärdigheten och liknande föreställningar bland bolsjevikerna och fascisterna i modern tid krävde i sinom tid miljontals dödsoffer, medan andra föreställningar som också var gångbara vid samma tid inte utkrävde miljontals offer.
Den västerländska kulturen erbjuder idag alternativ till de fanatiska uttolkarna av islam: demokrati, lika rättigheter för kvinnan och olika minoriteter, studier som erbjuder ett fritt tänkande och ett fritt val, teknologi som utlovar framsteg och allehanda oberoende kulturella utövanden, allt detta är attraktiva och mycket resonabla alternativa föreställningar.
Eller vad anser du?
Att säga som du gör 'att vi inte är ensamma i detta land och att palestinierna inte heller är ensamma i landet' och att bägge sidor måste ta de logiska konsekvenserna av detta enkla faktum, behöver ju inte klargöras närmare. Det påminner mig om hur du i din underbara bok, 'En berättelse om kärlek och mörker' låter Efraim Avneri, en väktare på fälten kring Hulda säga:
'Vi kommer att skjuta dem ( om de kommer för att skjuta oss ) inte därför att de är ett folk av mördare, men av det enkla skälet att vi också har rätt till ett eget land och att den rätten inte bara är förbehållen dem.' "
Så långt Dina Porat, som jag tagit mig friheten att översätta och återge. Och man kan tillägga: att vara en bra och uppskattad författare är inte en inbyggd garanti för att man inte kan ha galna politiska övertygelser eller inte leka posör och profet. Tag Knut Hamsun exempelvis. Han var en mycket stor norsk författare, men han stödde samtidigt Vidkun Quisling och den norska fascismen.
Vad jag vill säga är väl bara att Amos Oz ofta är en rätt usel "sanningssägare" så snart han kommenterar dagsaktuella begivenheter. Han hamnar då plötsligt på samma nivå som en annan bästsäljare, Henning Mankell. Att det dessutom är bra för deras upplagesiffror att låtsas vara bättre förstående, hör givetvis till bilden. Bra i det sammanhanget att andra vänsterförfattare som Dina Porat ibland härsknar till och vågar genomskåda "profeterna" när de poserar som värst.
@ @ @ @ @
Fyra ögon ser mer än två
En prestigefråga för den israeliska armeen, bildbevis på att de israeliska soldaterna hamnade i en förödmjukande och direkt livsfarlig situation, när de stormade det turkiska skeppet Marmara i måndags, gjorde att armeen undanhöll videofilmerna i hela nio timmar.
En verklig skandal, rapporterade Jerusalem Post igår: Armeen förhindrade därmed israeliska UD från att visa videofilmen för världspressen under en hel dag, när det var som mest kritiskt för Israel att snabbt rapportera och visa hundratals miljoner TV-tittare världen över, vad som verkligen utspelade sig, innan soldaterna i en livshotande situation till sist sköt med skarpt mot aktivisterna och dödade nio av dem.
Israeliska UD ville omedelbart publicera videon, filmad från en av de israeliska helikoptrarna som svävade ovanför det bordade turkiska fartyget, men militära instanser tyckte till att börja med att videon visade hur illa armeen skött stormningen och att det var obehagligt att se hur de israeliska soldaterna förödmjukades och misshandlades och råkade i livsfara, innan de sköt sig fria.
Så beskrev en UD-anställd armeens osäkra beteende och ovilja att snabbt lämna ut filmen till allmänt beskådande. Videon visar under långa sekvenser hur soldaterna firas ner från en helikopter och omedelbart attackeras av de turkiska aktivisterna på övre däck, som gick lös på dem med slagträn, knivar och järnrör. Någon sköt också med skarpt på soldaterna. Det tog flera timmar för israelerna att sedan få kontroll över fartyget.
Nachman Shai, en tidigare talesman för den israeliska armeen, numera en av ledarna i centerpartiet Kadima, var upprörd över armeens beteende: "Hade filmen visats tidigare hade den också på ett dramatiskt sätt kunnat ändra massmediernas rapportering om stormningen." Det kan Shai onekligen ha rätt i, beträffande TV-bolagen i USA. Och kanske även beträffande de brittiska massmedierna. Men vad angår massmedierna i Sverige är det inte alls säkert. Försåvitt inte exempelvis DN och Sveriges Radio/TV bestämt sig för att till sist ändå låta även israelerna komma till tals med en egen version av händelseförloppet. Erfarenheten har visat att de israeliska nyhetsrapporterna i allmänhet håller sig långt mer till fakta än några av de arabiska rapporterna. Men det har man över lag inte brytt sig om i de svenska massmedierna de senaste 35 åren. I Sverige vill man helst höra bara en berättelse. Två blir för komplicerat för många. Jag vet personligen inte vad det beror på.
Men Monica, en klok kvinna i Småland, sade häromdagen att det beror på att många svenskar är konflikträdda och ogärna avviker från det etablerade.
Utrikesminister Carl Bildt är ett gott exempel på denna inställning. Sorry, om jag låter som en tjatmoster. Men kan någon minnas att han de senaste åren sagt något positivt eller ens neutralt om Israel, när det varit lugnt och han själv kunnat gå ner i varv?
Vore tacksam att få besked.
Efter många år i Israel beundrar jag debattlusten hos israelerna. Att ha andra åsikter än grannen eller andra mänskor i bussen eller vid en diskussion om politik, är så inrotat i israelernas psyke att de nästan studsar till om andra säger: - Det kan jag hålla med dig om! Det har du alldeles rätt i!
Ett sådant svar väcker misstankar hos somliga, den andre är nog en riktig mes, tänker de. Om han eller hon däremot fäktar vilt och säger att du själv har uppåt väggarna fel åsikter, blir du intresserad, och det är inte ovanligt alls i Israel att lyckliga äktenskap grundar sig på att det äkta paret har diametralt olika politiska inställningar, den ene är vänstersocialist och kommer från en kibbutzbakgrund och den andra från det svarta och religiöst superortodoxa Ge´ula.
Skillnaden mellan dessa israeler och de svenskar som nämns ovan är kanske att de förra är relativister och vet att ingen har patent på sanningen. Den ligger vanligen inte i en enda ask. Och så säger den ena att två par ögon ser mer än ett par och vi skulle kanske slå ihop våra påsar, och då svarar den andre med glimten i ögat:
- Det kan jag inte hålla med om, men det kunde vi kanske göra.
Och så kan de fortsätta att gnabbas i den äkta sängen och skratta sig fördärvade.
@ @ @ @ @
En verklig skandal, rapporterade Jerusalem Post igår: Armeen förhindrade därmed israeliska UD från att visa videofilmen för världspressen under en hel dag, när det var som mest kritiskt för Israel att snabbt rapportera och visa hundratals miljoner TV-tittare världen över, vad som verkligen utspelade sig, innan soldaterna i en livshotande situation till sist sköt med skarpt mot aktivisterna och dödade nio av dem.
Israeliska UD ville omedelbart publicera videon, filmad från en av de israeliska helikoptrarna som svävade ovanför det bordade turkiska fartyget, men militära instanser tyckte till att börja med att videon visade hur illa armeen skött stormningen och att det var obehagligt att se hur de israeliska soldaterna förödmjukades och misshandlades och råkade i livsfara, innan de sköt sig fria.
Så beskrev en UD-anställd armeens osäkra beteende och ovilja att snabbt lämna ut filmen till allmänt beskådande. Videon visar under långa sekvenser hur soldaterna firas ner från en helikopter och omedelbart attackeras av de turkiska aktivisterna på övre däck, som gick lös på dem med slagträn, knivar och järnrör. Någon sköt också med skarpt på soldaterna. Det tog flera timmar för israelerna att sedan få kontroll över fartyget.
Nachman Shai, en tidigare talesman för den israeliska armeen, numera en av ledarna i centerpartiet Kadima, var upprörd över armeens beteende: "Hade filmen visats tidigare hade den också på ett dramatiskt sätt kunnat ändra massmediernas rapportering om stormningen." Det kan Shai onekligen ha rätt i, beträffande TV-bolagen i USA. Och kanske även beträffande de brittiska massmedierna. Men vad angår massmedierna i Sverige är det inte alls säkert. Försåvitt inte exempelvis DN och Sveriges Radio/TV bestämt sig för att till sist ändå låta även israelerna komma till tals med en egen version av händelseförloppet. Erfarenheten har visat att de israeliska nyhetsrapporterna i allmänhet håller sig långt mer till fakta än några av de arabiska rapporterna. Men det har man över lag inte brytt sig om i de svenska massmedierna de senaste 35 åren. I Sverige vill man helst höra bara en berättelse. Två blir för komplicerat för många. Jag vet personligen inte vad det beror på.
Men Monica, en klok kvinna i Småland, sade häromdagen att det beror på att många svenskar är konflikträdda och ogärna avviker från det etablerade.
Utrikesminister Carl Bildt är ett gott exempel på denna inställning. Sorry, om jag låter som en tjatmoster. Men kan någon minnas att han de senaste åren sagt något positivt eller ens neutralt om Israel, när det varit lugnt och han själv kunnat gå ner i varv?
Vore tacksam att få besked.
Efter många år i Israel beundrar jag debattlusten hos israelerna. Att ha andra åsikter än grannen eller andra mänskor i bussen eller vid en diskussion om politik, är så inrotat i israelernas psyke att de nästan studsar till om andra säger: - Det kan jag hålla med dig om! Det har du alldeles rätt i!
Ett sådant svar väcker misstankar hos somliga, den andre är nog en riktig mes, tänker de. Om han eller hon däremot fäktar vilt och säger att du själv har uppåt väggarna fel åsikter, blir du intresserad, och det är inte ovanligt alls i Israel att lyckliga äktenskap grundar sig på att det äkta paret har diametralt olika politiska inställningar, den ene är vänstersocialist och kommer från en kibbutzbakgrund och den andra från det svarta och religiöst superortodoxa Ge´ula.
Skillnaden mellan dessa israeler och de svenskar som nämns ovan är kanske att de förra är relativister och vet att ingen har patent på sanningen. Den ligger vanligen inte i en enda ask. Och så säger den ena att två par ögon ser mer än ett par och vi skulle kanske slå ihop våra påsar, och då svarar den andre med glimten i ögat:
- Det kan jag inte hålla med om, men det kunde vi kanske göra.
Och så kan de fortsätta att gnabbas i den äkta sängen och skratta sig fördärvade.
@ @ @ @ @
Och en följde inte med båten till Gaza...
Nu strax före tio på söndagförmiddagen rapporterar radion i Israel, fast litet löst och utan detaljer, att armadan mot Gaza satt sig i rörelse. Fartygen har börjat lämna kusten utanför Cypern.
Vad jag inte riktigt begriper är varför Jan Guillou inte gjorde Henning Mankell sällskap ombord på det “svenska” fartyget. Guillou har ju tutat i Mankell vid flera bokmässor i Göteborg att Israel inte bör få tillstånd att existera mer. Vad de bägge herrarna egentligen menar med “bör” är svårtolkat. Men man förstår andemeningen. Min analys angående Guillou går ut på att han a) lätt blir sjösjuk när han seglar i okända vatten; b ) han är alltid sjösjuk. I alla fall när han kommer in på konflikten mellan palestinierna och israelerna; c ) han gillar att jaga sina offer på landbacken, men inte till sjöss; d ) han är helt enkelt rädd för att bli arresterad på internationella farvatten utanför eller precis invid Israels territorialgräns till havs. Det vill säga 32 km från Gazakusten.
Och om israelerna ändå till sist släpper igenom hela armadan, så kan Guillou gå iland i Gaza och kommer då givetvis att välkomnas på filialkontoret för den Palestinska demokratiska ( marxistiska ) folkfronten, mera känd under förkortningen PDFLP, vars boss en gång hette Nayef Hawatmeh. Han var chef även för den unge svenske volontären på det glada sjuttitalet, när den gode Jan började påstå, i alla fall skröt med, att han skjutit med kpist och gevär med kikarsikten på socialistiska, men tyvärr israeliska, lantarbetare i Jordandalen, vilket han tyckte var lovligt. Hans devota åhörare lyssnade andäktigt på hans berättelser, som för det mesta utspann sig på Bakfickan eller på Operakällaren, medan den gode Jan blev allt rusigare och uppspeltare. Det fanns varianter : han sköt på israeliska lantarbetare från en kulle i Sydlibanon, där han testades i handhavandet av vapen, och han passerade proven, men Hawatmeh ville inte göra den gode Jan till medlem av PDFLP i alla fall, och den gode Jan for hem till Thule bitter och nedslagen. Tills han kunde slå mynt av IB-affären och volontärskapet i KGB och i åtminstone en annan så kallad underrättelsetjänst med särskilda uppgifter både i Mellanöstern och i det svenska folkhemmet. Källor jag kände som medarbetare på Dagens Nyheter vid den tiden bedyrar att den gode Jan var en hyvens man och alltid talade sanning om sina bedrifter. Vad annars? Så varför skulle jag inte tro på Guillou? Vi talades för övrigt vid mera direkt för mer än 35 år sen. Även då var det mest han som pratade. Han slängde alltid på luren först.
Men på tal om mordförsöken på de israeliska lantarbetarna måste de vara för gamla idag för att kunna tas upp, de måste vara preskriberade eller “förfallna”, så det kan inte vara det den gode Jan fruktar. Förmodligen är det helt enkelt bara så att han känner sig naken utan sin Smith & Wesson. Den eller andra puffror kan han ju inte ta med sig ombord till Gaza, för det skulle se så illa ut. Dessutom gillar inte den gode Jan för mycket konkurrens från andra kändisar. Vi kan nämna Dror Feiler, en numera svensk politiker som hyllar terrorismen och hade en rätt uppmärksammad utställning på samma tema i Historiska museets plaskdamm i Stockholm, som ni säkert minns.
Feiler var en gång israelisk medborgare, men tröttnade på det. Ett faktum som genast gör honom till en erkänd person i Sverige. Den svenska vänstern har alltid satt före detta israeler på en piedestal och Feiler lever högt på detta. I övrigt tror vi inte han har uträttat särskilt mycket.
Medan fredsflottiljen stävar söderut mot Israel och Gaza, kan vi avslöja att initialerna PR fått en ny betydelse: Påvert Rabalder. Eller alternativt: Propalestinskt Raptus.
PS. Jag tror för egen del att Jan Guillou inte är med på seglatsen därför att han fortfarande är bitter på Nayef Hawatmeh som inte antog honom som frihetskämpe när han var ung och het på gröten. Dessutom förklarade Hawatmeh för några år sen att han gärna ville dö på Västbanken, utan att, som det heter, befria området från israelerna, och det tyckte Guillou var svagt. Han skulle aldrig ha gjort det själv, flyttat till Västbanken under israeliskt inflytande. Orsak: samma orsaker som nämnts ovan.
Den i mitt tycke kanske roligaste svensk-israeliska kommentaren om armadan från Cypern, som vi kunnat uppbringa idag, går ut på att författarinnan har blivit så hjärtinnerligt trött på konflikten. Det är litet grann som att inbjuda till repliken: Goddag yxskaft! Personligen tycker jag konflikten bara blir mer och mer fantastisk och underhållande. I varje fall varje dag, då ingen dör. I förrgår dog sex palestinier i en av smuggeltunnlarna inne under Gaza, när den gasbehållare de försökte dra genom tunneln plötsligt exploderade. En ren olyckshändelse, rapporterade Hamas från lasarettet i Gaza City. Men finns det rena olyckshändelser innerst inne?
Tänk så mycket enklare allt vore, om Hamas erkände Israels rätt att existera, inledde förhandlingar om fred med Israel, och banade väg för konfliktens lösning, och om Hamasledarna så att säga vände sig om och förklarade att Mankell och Feiler inte var välkomna längre till Gaza, så länge de inte själva tänkte om och blev som folk. Vi hurrar i förskott för möjligheten. Vissa saker här i livet har man rätt att ta ut i förskott, för att stå ut. Livet är ju så kort när allt kommer omkring. Och att bara vara hjärtligt trött på allt, låter så neurotiskt. Bortsett från att det inte leder någon vart.
Är jag oresonlig nu?
Och ska jag rapportera om alla vändningarna som kanske kommer på öppet hav? Hur vill ni ha det, kära prenumeranter? Förvisso finns det inget ljuvare än er feedback. Så kom igen med era kommentarer! Lovar att kommentera dem här på min blogg, kallad Tankar.
Vi hörs snart igen från kustbandet, Dick
@ @ @ @ @
Vad jag inte riktigt begriper är varför Jan Guillou inte gjorde Henning Mankell sällskap ombord på det “svenska” fartyget. Guillou har ju tutat i Mankell vid flera bokmässor i Göteborg att Israel inte bör få tillstånd att existera mer. Vad de bägge herrarna egentligen menar med “bör” är svårtolkat. Men man förstår andemeningen. Min analys angående Guillou går ut på att han a) lätt blir sjösjuk när han seglar i okända vatten; b ) han är alltid sjösjuk. I alla fall när han kommer in på konflikten mellan palestinierna och israelerna; c ) han gillar att jaga sina offer på landbacken, men inte till sjöss; d ) han är helt enkelt rädd för att bli arresterad på internationella farvatten utanför eller precis invid Israels territorialgräns till havs. Det vill säga 32 km från Gazakusten.
Och om israelerna ändå till sist släpper igenom hela armadan, så kan Guillou gå iland i Gaza och kommer då givetvis att välkomnas på filialkontoret för den Palestinska demokratiska ( marxistiska ) folkfronten, mera känd under förkortningen PDFLP, vars boss en gång hette Nayef Hawatmeh. Han var chef även för den unge svenske volontären på det glada sjuttitalet, när den gode Jan började påstå, i alla fall skröt med, att han skjutit med kpist och gevär med kikarsikten på socialistiska, men tyvärr israeliska, lantarbetare i Jordandalen, vilket han tyckte var lovligt. Hans devota åhörare lyssnade andäktigt på hans berättelser, som för det mesta utspann sig på Bakfickan eller på Operakällaren, medan den gode Jan blev allt rusigare och uppspeltare. Det fanns varianter : han sköt på israeliska lantarbetare från en kulle i Sydlibanon, där han testades i handhavandet av vapen, och han passerade proven, men Hawatmeh ville inte göra den gode Jan till medlem av PDFLP i alla fall, och den gode Jan for hem till Thule bitter och nedslagen. Tills han kunde slå mynt av IB-affären och volontärskapet i KGB och i åtminstone en annan så kallad underrättelsetjänst med särskilda uppgifter både i Mellanöstern och i det svenska folkhemmet. Källor jag kände som medarbetare på Dagens Nyheter vid den tiden bedyrar att den gode Jan var en hyvens man och alltid talade sanning om sina bedrifter. Vad annars? Så varför skulle jag inte tro på Guillou? Vi talades för övrigt vid mera direkt för mer än 35 år sen. Även då var det mest han som pratade. Han slängde alltid på luren först.
Men på tal om mordförsöken på de israeliska lantarbetarna måste de vara för gamla idag för att kunna tas upp, de måste vara preskriberade eller “förfallna”, så det kan inte vara det den gode Jan fruktar. Förmodligen är det helt enkelt bara så att han känner sig naken utan sin Smith & Wesson. Den eller andra puffror kan han ju inte ta med sig ombord till Gaza, för det skulle se så illa ut. Dessutom gillar inte den gode Jan för mycket konkurrens från andra kändisar. Vi kan nämna Dror Feiler, en numera svensk politiker som hyllar terrorismen och hade en rätt uppmärksammad utställning på samma tema i Historiska museets plaskdamm i Stockholm, som ni säkert minns.
Feiler var en gång israelisk medborgare, men tröttnade på det. Ett faktum som genast gör honom till en erkänd person i Sverige. Den svenska vänstern har alltid satt före detta israeler på en piedestal och Feiler lever högt på detta. I övrigt tror vi inte han har uträttat särskilt mycket.
Medan fredsflottiljen stävar söderut mot Israel och Gaza, kan vi avslöja att initialerna PR fått en ny betydelse: Påvert Rabalder. Eller alternativt: Propalestinskt Raptus.
PS. Jag tror för egen del att Jan Guillou inte är med på seglatsen därför att han fortfarande är bitter på Nayef Hawatmeh som inte antog honom som frihetskämpe när han var ung och het på gröten. Dessutom förklarade Hawatmeh för några år sen att han gärna ville dö på Västbanken, utan att, som det heter, befria området från israelerna, och det tyckte Guillou var svagt. Han skulle aldrig ha gjort det själv, flyttat till Västbanken under israeliskt inflytande. Orsak: samma orsaker som nämnts ovan.
Den i mitt tycke kanske roligaste svensk-israeliska kommentaren om armadan från Cypern, som vi kunnat uppbringa idag, går ut på att författarinnan har blivit så hjärtinnerligt trött på konflikten. Det är litet grann som att inbjuda till repliken: Goddag yxskaft! Personligen tycker jag konflikten bara blir mer och mer fantastisk och underhållande. I varje fall varje dag, då ingen dör. I förrgår dog sex palestinier i en av smuggeltunnlarna inne under Gaza, när den gasbehållare de försökte dra genom tunneln plötsligt exploderade. En ren olyckshändelse, rapporterade Hamas från lasarettet i Gaza City. Men finns det rena olyckshändelser innerst inne?
Tänk så mycket enklare allt vore, om Hamas erkände Israels rätt att existera, inledde förhandlingar om fred med Israel, och banade väg för konfliktens lösning, och om Hamasledarna så att säga vände sig om och förklarade att Mankell och Feiler inte var välkomna längre till Gaza, så länge de inte själva tänkte om och blev som folk. Vi hurrar i förskott för möjligheten. Vissa saker här i livet har man rätt att ta ut i förskott, för att stå ut. Livet är ju så kort när allt kommer omkring. Och att bara vara hjärtligt trött på allt, låter så neurotiskt. Bortsett från att det inte leder någon vart.
Är jag oresonlig nu?
Och ska jag rapportera om alla vändningarna som kanske kommer på öppet hav? Hur vill ni ha det, kära prenumeranter? Förvisso finns det inget ljuvare än er feedback. Så kom igen med era kommentarer! Lovar att kommentera dem här på min blogg, kallad Tankar.
Vi hörs snart igen från kustbandet, Dick
@ @ @ @ @
Sjövett...
- Israelerna kommer att stoppa oss i koncentrationsläger, sade Greta Berlin, en av de ombordvarande arrangörerna för de nio fartygen som ska försöka bryta den israeliska bojkotten mot det islamiska Hamas-styret i Gaza.
Uttalandet är förstås helt hämtat ur luften, men summerar ganska väl hur man tänker ombord och hur långt bort de 700 protestanterna befinner sig från realiteterna. De kunde eventuellt också använda devisen:
“Allt som inte är propaganda kan alltid bli propaganda.”
Fartygen fick inom parentes sagt inte ankra i någon cypriotisk hamn på vägen söderut och det välkomnade man i Israel som ett bra och sansat steg. En hel hoper israeliska intellektuella med vänsterstuk --- anförda av tidningen Ha´aretz redaktion --- menar att det vore tämligen harmlöst för Israels del om myndigheterna och flottan bara släppte igenom alla protestanterna till staden Gaza och lät dem prata av hjärtans lust och sedan se om någon av dem skulle våga begära av Hamas att de fick träffa den kidnappade israeliske soldaten Gilad Shalit, som suttit i isoleringscell i tre år och elva månader hos Hamas utan möjlighet att se vare sig representanter för Röda korset eller FN, och givetvis inte vänner och anhöriga. Vore det inte rätt humanitärt och riktigt, om exempelvis Henning Mankell eller någon annan svensk begärde ett sådant möte, nu när de ömmar så för de förtryckta? Det vore väl ett sant lackmuspapper på deras medkänsla om de fördelade gracerna åt alla håll. Men det kräver förstås att Mankell och alla de andra släpps in. Och att han och de andra är resonabla, vilket kanske inte har bevisats i dagsläget.
Tills vidare lyssnar inte myndigheterna i Israel på det örat: man tror att ett insläpp kommer att bana väg för alla möjliga sorters försök till smuggling sjövägen, längre fram, inräknat vapenleveranser. Som en påminnelse om verkligheten avlossade “någon” palestinsk grupp ännu en raket mot sydvästra Israel natten till fredagen. Raketen slog ner i staden Sderots industriområde ca sex km norr om Gazaremsan. Den förstörde delvis en liten fabrik, men där fanns ju inga människor på natten, så ingen person kom till skada. Israel har erbjudit sig att skicka förnödenheterna ombord på de nio fartygen landvägen till Gaza. Men de ombordvarande vägrar förstås. Det här är den stora kraftmätningen om rubrikerna. Men alla, som bör veta, vet också, att den humanitära hjälpen ombord är mycket liten och betydelselös jämfört med transporterna av livsmedel, drivmedel och mediciner som förs till Gaza från Israel varje vecka landvägen.
Den mänskliga lasten med mediafolket som kuliss likt en modern grekisk gråtkör med videokamerorna i högsta hugg i stället för de traditionella lyrorna och flöjterna är den långt viktigare lasten. På tal om bojkotter.
Av någon anledning är det svårt att engagera sig för jippot till sjöss, så länge de israeliska soldaterna uppträder artigt och inte låter sig provoceras. Om det nu blir så att de till sist måste eskortera protestanterna till Ashdod, får vi hoppas att de sköter sig och använder förnuftet, som de blivit tillsagda att göra.
Stan har inga koncentrationsläger.
Blir Mankell eller någon annan person stökig vid ankomsten, förs de direkt till den internationella flygplatsen mellan Tel Aviv och Jerusalem och flygs hem. Brukar de våld, kan det bli några timmar i finkan. Eller rentav, helt plötsligt, ett möte med den publicitetstörstande israeliske presidenten. Tänker inte nämna honom vid namn. Vet faktiskt inte vad som är värst: att bli fängslad några timmar eller tvingas konversera honom, presidenten, vill säga.
Ovanstående är den andra förhandsrapporten om en av vår tids snedaste politiska jippon. Kära läsare, säg bara till, om det önskas fler rapporter. Jag är inte oresonlig.
Vänliga hälsningar.
@ @ @ @ @
Uttalandet är förstås helt hämtat ur luften, men summerar ganska väl hur man tänker ombord och hur långt bort de 700 protestanterna befinner sig från realiteterna. De kunde eventuellt också använda devisen:
“Allt som inte är propaganda kan alltid bli propaganda.”
Fartygen fick inom parentes sagt inte ankra i någon cypriotisk hamn på vägen söderut och det välkomnade man i Israel som ett bra och sansat steg. En hel hoper israeliska intellektuella med vänsterstuk --- anförda av tidningen Ha´aretz redaktion --- menar att det vore tämligen harmlöst för Israels del om myndigheterna och flottan bara släppte igenom alla protestanterna till staden Gaza och lät dem prata av hjärtans lust och sedan se om någon av dem skulle våga begära av Hamas att de fick träffa den kidnappade israeliske soldaten Gilad Shalit, som suttit i isoleringscell i tre år och elva månader hos Hamas utan möjlighet att se vare sig representanter för Röda korset eller FN, och givetvis inte vänner och anhöriga. Vore det inte rätt humanitärt och riktigt, om exempelvis Henning Mankell eller någon annan svensk begärde ett sådant möte, nu när de ömmar så för de förtryckta? Det vore väl ett sant lackmuspapper på deras medkänsla om de fördelade gracerna åt alla håll. Men det kräver förstås att Mankell och alla de andra släpps in. Och att han och de andra är resonabla, vilket kanske inte har bevisats i dagsläget.
Tills vidare lyssnar inte myndigheterna i Israel på det örat: man tror att ett insläpp kommer att bana väg för alla möjliga sorters försök till smuggling sjövägen, längre fram, inräknat vapenleveranser. Som en påminnelse om verkligheten avlossade “någon” palestinsk grupp ännu en raket mot sydvästra Israel natten till fredagen. Raketen slog ner i staden Sderots industriområde ca sex km norr om Gazaremsan. Den förstörde delvis en liten fabrik, men där fanns ju inga människor på natten, så ingen person kom till skada. Israel har erbjudit sig att skicka förnödenheterna ombord på de nio fartygen landvägen till Gaza. Men de ombordvarande vägrar förstås. Det här är den stora kraftmätningen om rubrikerna. Men alla, som bör veta, vet också, att den humanitära hjälpen ombord är mycket liten och betydelselös jämfört med transporterna av livsmedel, drivmedel och mediciner som förs till Gaza från Israel varje vecka landvägen.
Den mänskliga lasten med mediafolket som kuliss likt en modern grekisk gråtkör med videokamerorna i högsta hugg i stället för de traditionella lyrorna och flöjterna är den långt viktigare lasten. På tal om bojkotter.
Av någon anledning är det svårt att engagera sig för jippot till sjöss, så länge de israeliska soldaterna uppträder artigt och inte låter sig provoceras. Om det nu blir så att de till sist måste eskortera protestanterna till Ashdod, får vi hoppas att de sköter sig och använder förnuftet, som de blivit tillsagda att göra.
Stan har inga koncentrationsläger.
Blir Mankell eller någon annan person stökig vid ankomsten, förs de direkt till den internationella flygplatsen mellan Tel Aviv och Jerusalem och flygs hem. Brukar de våld, kan det bli några timmar i finkan. Eller rentav, helt plötsligt, ett möte med den publicitetstörstande israeliske presidenten. Tänker inte nämna honom vid namn. Vet faktiskt inte vad som är värst: att bli fängslad några timmar eller tvingas konversera honom, presidenten, vill säga.
Ovanstående är den andra förhandsrapporten om en av vår tids snedaste politiska jippon. Kära läsare, säg bara till, om det önskas fler rapporter. Jag är inte oresonlig.
Vänliga hälsningar.
@ @ @ @ @
Carl Bildt och dubbelmoralen
Var det inte den svenske utrikesministern Carl Bildt som påstod att den sydafrikanske juristen Richard Goldstone var en betrodd domare och till och med internationellt erkänd? Bildt, om jag inte minns fel, fällde sitt omdöme för att stärka “lödigheten” i Goldstones svårt ovederhäftiga kritik av Israels krigföring i Gaza i början av förra året. Kritiken sammanställdes i en särskild FN-rapport.
Nu visar det sig att Goldstone på sin tid också var en varm anhängare av sitt lands apartheidpolitik. En riktig bjässe i juridiska sammanhang, som dömde 28 svarta sydafrikaner till döden genom hängning och som dömde andra till piskning för att de förbrutit sig mot lagarna i det rasistiska Sydafrika. Inte nog med att Goldstone tog uppdraget att ensidigt förtala Israel i en FN-rapport, beställd av olika arabiska stater, han har i efterhand inte ångrat några av sina allt annat än opartiska domslut.
Man kan på goda grunder anta att Bildt var nöjd med Goldstones insatser, eftersom hans rapport åsamkade Israel avsvärda skador internationellt sett, även om många andra internationella kretsar hade en helt annan uppfattning än Bildt, och var på det klara med att Goldstone varken var exakt eller samvetsgrann i sina omdömen. Hans rapport till FN baserade sig inte på egna undersökningar av något djupare slag utan vilade främst på palestinska propagandaförlagor av Hamas, den ena sidan i Gazakriget.
Israels största dagstidning Jediot Achronot kom med avslöjandena om Goldstones förflutna som domare. Carl Bildt kan förstås alltid skylla bort sitt eget felande omdöme med att israelerna “inte är att lita på” som journalister. Men tyvärr för Goldstone och Bildt har även andra än Jediot Achronot utanför Israels gränser synat Goldstone i sömmarna och funnit allt annat än internationell juridisk kompetens och etisk integritet.
Goldstone har vid flera tillfällen själv sagt att han under sin tid som domare "bara" följde de gällande apartheidlagarna i Sydafrika. Samma undermåliga "ursäkt" som många nazister tog till för att frita sig själva från allt moraliskt ansvar för brott begångna under andra världskriget.
Och varför hade Goldstone exempelvis beordrat straffet piskning mot två svarta? Jo, de hade kommit över ett tal av Nelson Mandela som någon bandat på video. Innehavet av videon räckte enligt Goldstone för att utdöma straffet. Mandela blev sedermera - efter apartheidtiden - Sydafrikas första svarta president.
Goldstone dömde en annan svart afrikan till döden, därför att han dödat en vit man i självförsvar. Goldstone sade i samband med domslutet att den svarte mannen förtjänade att hängas, därför att han haft ett intimt förhållande med en vit kvinna.
När de bägge israeliska reportrarna på tidningen Jediot Achronot konfronterade Goldstone med vad de upptäckt ur hans förflutna, svarade Goldstone: "Jag var alltid emot dödsstraffet. Men jag var domare i ett land där dödsstraffet var infört och mina händer var bakbundna. Vi var alla förhållna att följa gällande lagar."
I Israel jämförs Goldstones talan i egen sak med den nazityske skrivbordsmördaren Adolf Eichmanns liknande undanflykter under rättegången mot honom i Israel. Eichmann hävdade att han sysslat med det administrativa organiserandet av massmördandet, därför att han "bara var en kugge" i det tyska mordmaskineriet under andra världskriget och följde givna order som "plikttrogen" officer.
Det skulle vara intressant att få höra hur Carl Bildt ser på begrepp som förljugenhet och dubbelmoral.
En annan fråga man kan ställa är denna: om nu tidningen Jediot kunde ta fram kalla fakta om Goldstones “talanger” som domare, varför kunde inte den israeliska regeringen ha gjort det mycket tidigare, och gjort slut på Goldstone-rapporten när den ännu var aktuell, det vill säga, i initialskedet?
En mycket bra fråga, som det inte finns något svar på.
@ @ @ @ @
Nu visar det sig att Goldstone på sin tid också var en varm anhängare av sitt lands apartheidpolitik. En riktig bjässe i juridiska sammanhang, som dömde 28 svarta sydafrikaner till döden genom hängning och som dömde andra till piskning för att de förbrutit sig mot lagarna i det rasistiska Sydafrika. Inte nog med att Goldstone tog uppdraget att ensidigt förtala Israel i en FN-rapport, beställd av olika arabiska stater, han har i efterhand inte ångrat några av sina allt annat än opartiska domslut.
Man kan på goda grunder anta att Bildt var nöjd med Goldstones insatser, eftersom hans rapport åsamkade Israel avsvärda skador internationellt sett, även om många andra internationella kretsar hade en helt annan uppfattning än Bildt, och var på det klara med att Goldstone varken var exakt eller samvetsgrann i sina omdömen. Hans rapport till FN baserade sig inte på egna undersökningar av något djupare slag utan vilade främst på palestinska propagandaförlagor av Hamas, den ena sidan i Gazakriget.
Israels största dagstidning Jediot Achronot kom med avslöjandena om Goldstones förflutna som domare. Carl Bildt kan förstås alltid skylla bort sitt eget felande omdöme med att israelerna “inte är att lita på” som journalister. Men tyvärr för Goldstone och Bildt har även andra än Jediot Achronot utanför Israels gränser synat Goldstone i sömmarna och funnit allt annat än internationell juridisk kompetens och etisk integritet.
Goldstone har vid flera tillfällen själv sagt att han under sin tid som domare "bara" följde de gällande apartheidlagarna i Sydafrika. Samma undermåliga "ursäkt" som många nazister tog till för att frita sig själva från allt moraliskt ansvar för brott begångna under andra världskriget.
Och varför hade Goldstone exempelvis beordrat straffet piskning mot två svarta? Jo, de hade kommit över ett tal av Nelson Mandela som någon bandat på video. Innehavet av videon räckte enligt Goldstone för att utdöma straffet. Mandela blev sedermera - efter apartheidtiden - Sydafrikas första svarta president.
Goldstone dömde en annan svart afrikan till döden, därför att han dödat en vit man i självförsvar. Goldstone sade i samband med domslutet att den svarte mannen förtjänade att hängas, därför att han haft ett intimt förhållande med en vit kvinna.
När de bägge israeliska reportrarna på tidningen Jediot Achronot konfronterade Goldstone med vad de upptäckt ur hans förflutna, svarade Goldstone: "Jag var alltid emot dödsstraffet. Men jag var domare i ett land där dödsstraffet var infört och mina händer var bakbundna. Vi var alla förhållna att följa gällande lagar."
I Israel jämförs Goldstones talan i egen sak med den nazityske skrivbordsmördaren Adolf Eichmanns liknande undanflykter under rättegången mot honom i Israel. Eichmann hävdade att han sysslat med det administrativa organiserandet av massmördandet, därför att han "bara var en kugge" i det tyska mordmaskineriet under andra världskriget och följde givna order som "plikttrogen" officer.
Det skulle vara intressant att få höra hur Carl Bildt ser på begrepp som förljugenhet och dubbelmoral.
En annan fråga man kan ställa är denna: om nu tidningen Jediot kunde ta fram kalla fakta om Goldstones “talanger” som domare, varför kunde inte den israeliska regeringen ha gjort det mycket tidigare, och gjort slut på Goldstone-rapporten när den ännu var aktuell, det vill säga, i initialskedet?
En mycket bra fråga, som det inte finns något svar på.
@ @ @ @ @
En stor israelisk konstnär
Avigdor Arikha är representerad i museer världen över. Hans stil är intim och djupt realistisk. Han är både färgstark och dekorativ, alltid “sanningsenlig” mot motiven. Ytterligt precis i sina iakttagelser. Man känner sig omedelbart "hemma" i hans tavlor, fast de kan vara så överraskande. Hans motiv kunde vara de mest triviala ting, ett par strumpor eller ett klädskåp med hyllor. Han gjorde magi av sådana motiv. Avigdor Arikha ( uttalas Aricha ) var född i Rumänien men kom som tonåring till Israel efter andra världskriget och skadades svårt under Israels befrielsekrig, när den unga staten invaderades av fem arabiska armeer. Han flyttade tidigt till Paris. För ljusets skull. Men han hade alltid ett litet krypin i centrala Jerusalem som han ofta besökte. Han var god vän med författaren Samuel Beckett. Arikha kunde ha varit förlaga till en av Becketts personer i pjäsen, “I Väntan på Godot”. Men ung till sinnet, alltid nyfiken på verkligheten.
Han var en stor porträttmålare. Han målade till exempel min gamle chef på den danska tidningen Politiken, Herbert Pundik. Ett porträtt som man knappt kan se sig mätt på. Detsamma gällde porträtten på Catherine Deneuve och Leon Wieseltier. Porträttet ovan är på den amerikanske författaren Wieseltier, redaktör på den amerikanska tidskriften The New Republic.
Arikha fick ett rikt och spännande liv. Han överlevde två koncentrationsläger som barn. Såg sin far dö under en av de fruktansvärda dödsmarscherna från ett läger till ett annat; offren dog för det mesta av utmattning under flera dygns marscher utan något att äta eller dricka. Det måste ha präglat den tystlåtne och arbetssamme sonen. Ja, trist. Men hans konst var ljus och ingav hopp.
Sök honom på Google, eller gå exempelvis direkt till www.artnet.com, och leta efter hans konst där, förslagsvis.
@ @ @ @ @
Fler funderingar om Obama...
Mycket talar för att den israeliske premiärministern Benjamin Netanjahu vikt sig för en “Obamalösning”. Den israeliske högerpopulistledaren har på ett diskret sätt gått med på att frysa alla israelisk-judiska byggplaner i de delar av Jerusalem där den arabisk-palestinska befolkningen är i majoritet. Israels näst största dagstidning Ma’ariv är inne på detta tema och "lösningen" är förklaringen till varför PLO plötsligt gått med på att börja förhandla med Israel igen. Förhandlingarna inleds antagligen om en vecka sedan Netanjahu besökt Egypten för att informera statsledningen där om "lösningen".
“Närhetssamtalen" som det talats så mycket om det gångna året är ett finare ord för faktum att Barack Obamas USA inte uppnått något annat än indirekta samtal mellan PLO och Israel. Intressant i sig, eftersom det passar Obama som hand i handske. Han får bättre kontroll över förhandlingarna, och han får mer att säga till om över huvud taget. Det är givetvis inte enbart av välvilja som amerikanerna är så villiga medlare i Mellanöstern sedan 1980-talet. Att medla i en konflikt är ett sätt att styra också. Det framstår som tämligen klart vid det här laget att Obama inte vill stödja Israel eller ens kommer att låtsas vara en neutral mellanhand under förhandlingarna. Hans hjärta står till PLO, den palestinska maffian eller gangsterkotteriet som mjölkar hela världen på miljarder, så att den komfortabelt kan sitta kvar vid makten och styra de palestinska invånarna på Västbanken. Till vardags går maffian under namnet PLO. Den är inte demokratisk och sitter inte vid makten som en följd av ett demokratiskt val. PLO är en toppstyrd väpnad rörelse som satt sig på det palestinska folket med vapenmakt och som lovar slutgiltig seger över det israeliska statsbygget precis som rivalen Hamas i Gaza. Den enda verkliga skillnaden mellan de bägge terrorgrupperna är att PLO har en mera nationalistisk inställning, medan Hamas har en mera islamistisk hållning. Ingendera godtar Israels existens, men Mahmoud Abbas är mera pragmatisk än Hamas ledare och kan anpassa sig efter nya omständigheter utan att släppa målet ur sikte. Obama har till dags dato aldrig öppet kritiserat PLO eller Abbas personligen. Obama tror att israelerna fick sin stat som en följd av den mordiska antisemitismen i Europa under andra världskriget. Israel blev en sorts "plåster på såren" för utrotningen av sex miljoner människor enligt Obama.
Han har uppenbarligen aldrig hört talas om att de judiska rötterna i landet Israel är något äldre än så. Dessutom framgår det att han aldrig ställt sig frågan om huruvida det alls är möjligt att "plåstra om såren" från andra världskriget. Precis som fallet är med den grundfalska historieskrivningen som PLO alltid ägnat sig åt, låtsas Obama tro att den judiska historien "uppfanns" för drygt hundra år sen. Bibeln är förstås enligt den synen ett falsifikat av Koranen. Att förhållandet snarare är det omvända är "uteslutet". Fast den judiska historien är omvittnad redan i de romerska annalerna är den ändå enligt islam en yngre och givetvis "förfalskad" variant av islam, för det skulle gå islams ära förnär att erkänna att man själv kom sist - i tid räknat - efter judendomen och kristendomen. Idag kan man med enveten propaganda ändra alla fakta, så att de passar den politiska agendan. Se bara på de antijudiska socialdemokratiska greppen i Malmö. Någon skulle säkert påstå att jag överdriver sakernas tillstånd. Men faktum är att Obama i sitt beryktade tal till "den muslimska nationen" i Kairo ifjol gav den judiska närvaron i östra Medelhavsområdet hundra år på nacken. Man kan dra en hel del nästan skojiga slutsatser av implikationerna. Om Obama var konsekvent skulle han som de palestinska ledarna påstå att Jesus och apostlarna var palestinier, araber innerst inne. Och det var "därför" judarna i Nya testamentet begärde att Jesus blev dödad på det romerska korset. Synar man den svenska statskyrkan i vecken idag kan man lätt få för sig att även den tror att de svenska protestanterna är ättlingar till araberna.
Logiken finns där, liksom gemenskapen mellan det arabiska och det lutheranska:
Bägge stal sina bästa teologiska ideer från judendomen, man var inte först med några tankar, allt är stöldgods från Judeen och Samarien, förlåt, Västbanken. Varken kristendomen eller islam skulle ha existerat idag, om det inte vore för det judiska arvet. Säkert penibelt för den svenska broderskapsrörelsen och Diakonia att tänka sig, likaså för Obama som halvhedersmuslim ( hans far var helmuslim ). Hans namn Barack Hussein är islamiska och de förpliktar.
Liksom många svenska kristna och många svenska socialdemokrater och många vanliga svenska ateister med olika grader med lätt antisemitisk anstrykning är Obama bara ett tuppfjät från att jämställa den judiska nationalismen i Israel med nazismen. Vad gör man inte för att blanda bort korten. Det skulle aldrig falla de här kretsarna in att påminna om att de palestinska ledarna hade utmärkt goda kontakter med nazisterna på Adolf Hitlers tid. Obama bidrar själv med lätt hand till historieförfalskningen i vår tid. Och om Netanjahu har invändningar så vågar han inte uttrycka dem tydligt nog. Det beror på att det inte finns något heligare för genomsnittsisraelern än att försöka leva upp till den provinsiella varianten av den välbärgade amerikanska slit-och släng-kulturen. Utan all denna flärd och lyx som i långa loppet väsentligen utarmar Israel bland annat med hjälp av en omfattande korruption skulle Netanjahu inte fylla något behov i Israel. Inte som statsminister i varje fall. På tal om välfärd och gott om pengar är Sverige per capita den ledande nationen i världen som frivilligt betalar pengar till den palestinska maffian för att uppmuntra den palestinska terrorn och underblåsa antisemitismen i arabvärlden. Det sker via en rad propagandainstitutioner som har som enda uppgift att baktala Israel och israelerna. På det här området är Sverige idag ett "föregångsland" och det är ingen slump att den socialdemokratiska partibossen i Malmö ser den judiska flykten från Malmö som en "naturlig" utveckling, "eftersom dessa judar ju stött Israel". Bossen i Malmö är som många andra svenskar räddare för sina invandrare än för en liten etablerad judisk minoritet i folkhemmet, som aldrig gjort någon förnär. Helt logiskt faktiskt. Obama har liknande ryck i sina förvrängda relationer med Israel, där han fått för sig att judarna är för stöddiga och uppkäftiga, inte alls lika politiskt korrekta som hans underhuggare i Vita huset.
Överdriver jag? Det beror väl på hur mycket man vet. Det är en tolkningsfråga.
Obama visar hur fatalt det kan vara för ett litet land som Israel att lägga alla sina politiska ägg i samma korg. I hopp om att korgen sköts av en någotsånär välmenande person. Men idag är det ju snarare så att Obama och Carl Bildt har något gemensamt: de vill båda sätta de uppstudsiga israeliska judarna på plats genom att förfalska historien. Man kan väl säga att de utgör dagens föregångsmän bland tidigare grå eminenser på amerikanska UD i Washington och UD i Stockholm, som länge odlat en merkantil arabromantik, lik den brittiska varianten under kolonialtiden, en romantik som tycker det ligger i tiden att hålla sig väl med arabvärlden och betala skyddspengar till den arabiska maffian, så att affärerna hålls igång med framgång, samtidigt som man kanske lyckas hålla våldet långt bort från de egna kusterna, speciellt de arabiska och islamiska formerna av terrorism. Inte konstigt mot bakgrund av dessa prioriteringar att alltfler judiska väljare i USA som varit den pålitliga ryggraden i det demokratiska partiet, Obamas parti, långsamt börjat gripas av stora skälvan. Det rapporteras att dessa väljare kommer att svika det demokratiska partiet i drivor vid fyllnadsvalen i kongressen i höst. För första gången på 52 år kommer de amerikanska judarna att överge partiet och rösta på republikanerna eller rösta blankt. Obama verkar utåt sett inte bekymrad; han tycker det är långt viktigare att ta till sig de arabiska ståndpunkterna i Mellanöstern. De dominerar sedan mer än 80 år konflikten mellan israelerna och palestinierna och det är ju alltid roligare att hålla sig väl med den kanske i längden vinnande sidan i en konflikt. Lönsammare är det också. Som Obama ser saken i stort kommer han sålunda att avlägsna sig från Israel, kosta vad det kosta vill. Obama tänker sätta den israeliska vulgärhögern och populismen och framför allt de nationalreligiösa bosättarna på plats.
Hur det ska gå till? Förhandlingarna med PLO kommer att undergräva Netanjahu som ledande politiker i Israel och det kan till och med tänkas att Obama lyckas störta Netanjahus nuvarande högerkoalition och få den ersatt med ett centerstyre som snart blir Obamas lydiga och trogna språkrör. För vilka israeler vill mista beroendet till USA - mista den “amerikanska” levnadsstandarden? I sammanhanget är den israeliska dagstidningen Ha’aretz en varm anhängare av Obama och förfalskar till och med statistik för att stötta upp Obama i Israel. Man företräder som debattröst inte längre israeliska intressen, på sin höjd påstår man på Ha'aretz redaktion att man företräder "de sanna" israeliska intressena, som är i stort sett identiska med de amerikanska intressena. I sin uppblåsthet påminner Ha'aretz mycket om Dagens Nyheter. Man låtsas vara en nationell likriktare, fast i realiteten kämpar bägge tidningarna med att överleva kommersiellt. Det är ingen hemlighet i Israel i varje fall att minst ett dussin redaktörer på Ha'aretz redaktion sedan flera år skrivit sig varma för en påtvingad amerikansk fred, och nu ser de chansen att se soppan komma av spisen, fix och färdig. Men utanför Ha'aretz officin är det inte många människor vid sunda vätskor som tror att Obamas intentioner leder till fred. Många misstänker att han, utan att han riktigt förstår varför, bäddar för ett nytt storkrig, och Israel kommer att betala det blodigaste priset. Obama bäddar för krigsrisken genom att befria både PLO och Syrien och flera andra intressenter i arabvärlden från att göra några som helst eftergifter visavi Israel. Obama förhandlar redan för deras räkning på Israels bekostnad. Varför skulle de själva förhandla på ett seriöst sätt under sådana gynnsamma omständigheter?
Israel ska enligt det nya USA stå för eftergifterna. Israel är för starkt, enligt Obama, och måste betala priset. Kriget kan komma redan i år, kanske redan i sommar. Libanon och kanske även Syrien blir i så fall fronter liksom hela norra Israel. Obama och hans medlare George Mitchell söker en “arabisk” lösning som liknar det saudiska utspelet från år 2002. Israel får kanske “fred” på ett papper i utbyte mot en närmast total reträtt tillbaka till de gamla stilleståndslinjerna vid Västbanken, de linjer som gällde från mars 1949 till och med maj 1967 när Jordanien ockuperade Västbanken; endast små justeringar kan komma ifråga till fördel för Israel; sålunda vill Obama se en stor israelisk reträtt på Västbanken med en tvångsevakuering av minst 250 000 israeliska bosättare. Och givetvis också en lösning på det palestinska flyktingproblemet i n o m Israels gränser, villkor som varje israelisk premiärminister har avvisat. Netanjahu har gjort många eftergifter redan, men kommer han verkligen att sälja sin “högersjäl” och vara till lags och infria Obamas förväntningar? Det är det som återstår att se. Det beror i hög grad på om Iran motarbetas i Mellanöstern eller inte. Om Iran får sin atombomb färdig, lär de israeliska ledarna bortse från Obamas drömmar, och då ökar risken för ett storkrig. Givetvis vet ingen levande själ om det finns en statsministerkandidat i Israel som vågar fördriva en kvarts miljon israeliska bosättare från Västbanken eller som kan genomföra något sådant, utan att mana fram ett judiskt inbördeskrig, som vi ju vet är en gammal svensk våtdröm ( inte minst på Sveriges radio ) beträffande Västbanken. Obama har en liknande fantasi, som, om den förverkligas, ger honom evärdlig ära, tror han själv, i en tacksam arabvärld. Kruxet är förstås att till dags dato är arabvärlden inte det minsta imponerad av den amerikanska presidentens våtdrömmar. Man är inte heller vänligare mot honom än man var mot George Bush, far såväl som son. Behöver det sägas att ovanstående perspektiv ligger bakom PLO:s plötsliga lust att "förhandla" med Netanjahu? Det “smidiga och eleganta” med överenskommelserna som tidningen Ma'ariv tar upp är att parterna enats om att ingen ska behöva förklara närmare vad innehållet i det hemliga förhandsavtalet går ut på. Ju mindre prat bredvid munnen, desto bättre: Netanjahu kan fortsätta vara premiärminister och den israeliska högern kan låtsas inte ana kursomläggningen i Washington. Högern kommer att avvakta utvecklingen tills den blir kritisk.
Obama har s i t t problem:
De amerikansk-judiska väljarna i USA har blint röstat på Obamas demokratiska parti under hela efterkrigstiden, alltsedan andra världskrigets slut. Dessa väljare har haft ohemult mycket inflytande i det demokratiska partiet. Se bara på alla judiska rådgivare som Obama omger sig med idag. De dök inte upp från ingenstans, de hämtades bland funktionärerna och gräsrötterna i det demokratiska partiet. Men väl att märka: dessa rådgivare är alla vänsterpolitiker och framför allt amerikaner, deras judiska indentitet kommer i andra hand och knappt det. Annars skulle det inte fungera. Obamas närmaste rådgivare, personer som Rahm Emanuel och David Axelrod, skulle sätta en ära i att knäppa Israel på näsan ordentligt och visa världen att det är mera lönsamt att vara amerikansk än israelisk jude, och det ligger i deras intresse att klippa kammen på Israel och visa hur "framsynta" de själva är. Både som amerikaner och som judar. Den stora drömmen i Emanuels liv är att bli Chicagos nästa borgmästare. Inte precis vad oförargliga judiska pojkar i Ashdod i Israel drömmer om till vardags. De drömmer inte ens om att bli borgmästare i Ashdod. Obama litar blint på sina judiska upphaussare, vilket inte hindrar att han för den så kallade balansens skull också har två rådgivare i Vita huset som är muslimer och har uppgiften att "beskydda islams intressen" i Förenta staterna. Det är konstigt att mormonerna och kväkarna inte har något litet kontor i en av Vita husets flyglar. Förklaringen är att Obama vill ha goda relationer med islam, framför allt. Man skriver redan spaltkilometrar i USA om hur stor Obamas brakförlust kommer att bli vid fyllnadsvalen i höst.
Men eftersom Obama är en ideologisk president, som inte ger upp sina ideal utan vidare, tänker han spela roulett hela vägen fram till höstvalen och låtsas vara Israels bäste vän. Och Netanjahu som inte vill vara premiärminister i Israel den dagen Obama drar in den amerikanska hjälpen, kommer kanske att harkla sig ibland, men i stort sett lär han hålla god min i elakt spel. Och om någon på högsta ort i Jerusalem eller i Washington börjar dementera alla de här uppgifterna och strax förklarar att allt är som det alltid har varit, så bör man ta också detta med en nypa salt och sitta alldeles still och avvakta de nästa stegen. Det är alltid, enligt min mening, extra spännande när historien gör en vindkantring. Så jag kommer inte att ligga på latsidan hädanefter utan söka förklara varför det borde finnas bättre lösningar än Obamas modell, som ju prövats flera gånger de senaste 50 åren utan nämvärda fredsresultat. Möjligen med undantag av Egyptens kalla fred med Israel på 1970-talet. Men den uppnåddes därför att bägge parterna hade intresse av en förlikning och USA var inte alls inblandat i fredsprocessen till att börja med.
Men i fallet med PLO är nog stegvisa och mindre storvulna lösningar en väl så god lösning som Obamas himlastormningar. Att dra för hårt på växlarna är alltid förenat med risker. Krig och kaos kan bli kölvattnet där Obama ångat fram. Om det vill sig riktigt illa. Viktigt därför att varna för hans många villfarelser och även följa de svenska avarterna och varianterna titt och tätt. Kan heller inte skada att då och då slå fast att Israel är det faktiskt inte så mycket fel på, fast många betraktare hävdar motsatsen. De är politiskt korrekta och då är det nästan "inne" att hävda att det stora "felet" med den judiska staten är att den existerar...Allting går igen.
Lokal Jerusalemtid: kl 02:35, uppdaterad 09:12
@ @ @ @ @
“Närhetssamtalen" som det talats så mycket om det gångna året är ett finare ord för faktum att Barack Obamas USA inte uppnått något annat än indirekta samtal mellan PLO och Israel. Intressant i sig, eftersom det passar Obama som hand i handske. Han får bättre kontroll över förhandlingarna, och han får mer att säga till om över huvud taget. Det är givetvis inte enbart av välvilja som amerikanerna är så villiga medlare i Mellanöstern sedan 1980-talet. Att medla i en konflikt är ett sätt att styra också. Det framstår som tämligen klart vid det här laget att Obama inte vill stödja Israel eller ens kommer att låtsas vara en neutral mellanhand under förhandlingarna. Hans hjärta står till PLO, den palestinska maffian eller gangsterkotteriet som mjölkar hela världen på miljarder, så att den komfortabelt kan sitta kvar vid makten och styra de palestinska invånarna på Västbanken. Till vardags går maffian under namnet PLO. Den är inte demokratisk och sitter inte vid makten som en följd av ett demokratiskt val. PLO är en toppstyrd väpnad rörelse som satt sig på det palestinska folket med vapenmakt och som lovar slutgiltig seger över det israeliska statsbygget precis som rivalen Hamas i Gaza. Den enda verkliga skillnaden mellan de bägge terrorgrupperna är att PLO har en mera nationalistisk inställning, medan Hamas har en mera islamistisk hållning. Ingendera godtar Israels existens, men Mahmoud Abbas är mera pragmatisk än Hamas ledare och kan anpassa sig efter nya omständigheter utan att släppa målet ur sikte. Obama har till dags dato aldrig öppet kritiserat PLO eller Abbas personligen. Obama tror att israelerna fick sin stat som en följd av den mordiska antisemitismen i Europa under andra världskriget. Israel blev en sorts "plåster på såren" för utrotningen av sex miljoner människor enligt Obama.
Han har uppenbarligen aldrig hört talas om att de judiska rötterna i landet Israel är något äldre än så. Dessutom framgår det att han aldrig ställt sig frågan om huruvida det alls är möjligt att "plåstra om såren" från andra världskriget. Precis som fallet är med den grundfalska historieskrivningen som PLO alltid ägnat sig åt, låtsas Obama tro att den judiska historien "uppfanns" för drygt hundra år sen. Bibeln är förstås enligt den synen ett falsifikat av Koranen. Att förhållandet snarare är det omvända är "uteslutet". Fast den judiska historien är omvittnad redan i de romerska annalerna är den ändå enligt islam en yngre och givetvis "förfalskad" variant av islam, för det skulle gå islams ära förnär att erkänna att man själv kom sist - i tid räknat - efter judendomen och kristendomen. Idag kan man med enveten propaganda ändra alla fakta, så att de passar den politiska agendan. Se bara på de antijudiska socialdemokratiska greppen i Malmö. Någon skulle säkert påstå att jag överdriver sakernas tillstånd. Men faktum är att Obama i sitt beryktade tal till "den muslimska nationen" i Kairo ifjol gav den judiska närvaron i östra Medelhavsområdet hundra år på nacken. Man kan dra en hel del nästan skojiga slutsatser av implikationerna. Om Obama var konsekvent skulle han som de palestinska ledarna påstå att Jesus och apostlarna var palestinier, araber innerst inne. Och det var "därför" judarna i Nya testamentet begärde att Jesus blev dödad på det romerska korset. Synar man den svenska statskyrkan i vecken idag kan man lätt få för sig att även den tror att de svenska protestanterna är ättlingar till araberna.
Logiken finns där, liksom gemenskapen mellan det arabiska och det lutheranska:
Bägge stal sina bästa teologiska ideer från judendomen, man var inte först med några tankar, allt är stöldgods från Judeen och Samarien, förlåt, Västbanken. Varken kristendomen eller islam skulle ha existerat idag, om det inte vore för det judiska arvet. Säkert penibelt för den svenska broderskapsrörelsen och Diakonia att tänka sig, likaså för Obama som halvhedersmuslim ( hans far var helmuslim ). Hans namn Barack Hussein är islamiska och de förpliktar.
Liksom många svenska kristna och många svenska socialdemokrater och många vanliga svenska ateister med olika grader med lätt antisemitisk anstrykning är Obama bara ett tuppfjät från att jämställa den judiska nationalismen i Israel med nazismen. Vad gör man inte för att blanda bort korten. Det skulle aldrig falla de här kretsarna in att påminna om att de palestinska ledarna hade utmärkt goda kontakter med nazisterna på Adolf Hitlers tid. Obama bidrar själv med lätt hand till historieförfalskningen i vår tid. Och om Netanjahu har invändningar så vågar han inte uttrycka dem tydligt nog. Det beror på att det inte finns något heligare för genomsnittsisraelern än att försöka leva upp till den provinsiella varianten av den välbärgade amerikanska slit-och släng-kulturen. Utan all denna flärd och lyx som i långa loppet väsentligen utarmar Israel bland annat med hjälp av en omfattande korruption skulle Netanjahu inte fylla något behov i Israel. Inte som statsminister i varje fall. På tal om välfärd och gott om pengar är Sverige per capita den ledande nationen i världen som frivilligt betalar pengar till den palestinska maffian för att uppmuntra den palestinska terrorn och underblåsa antisemitismen i arabvärlden. Det sker via en rad propagandainstitutioner som har som enda uppgift att baktala Israel och israelerna. På det här området är Sverige idag ett "föregångsland" och det är ingen slump att den socialdemokratiska partibossen i Malmö ser den judiska flykten från Malmö som en "naturlig" utveckling, "eftersom dessa judar ju stött Israel". Bossen i Malmö är som många andra svenskar räddare för sina invandrare än för en liten etablerad judisk minoritet i folkhemmet, som aldrig gjort någon förnär. Helt logiskt faktiskt. Obama har liknande ryck i sina förvrängda relationer med Israel, där han fått för sig att judarna är för stöddiga och uppkäftiga, inte alls lika politiskt korrekta som hans underhuggare i Vita huset.
Överdriver jag? Det beror väl på hur mycket man vet. Det är en tolkningsfråga.
Obama visar hur fatalt det kan vara för ett litet land som Israel att lägga alla sina politiska ägg i samma korg. I hopp om att korgen sköts av en någotsånär välmenande person. Men idag är det ju snarare så att Obama och Carl Bildt har något gemensamt: de vill båda sätta de uppstudsiga israeliska judarna på plats genom att förfalska historien. Man kan väl säga att de utgör dagens föregångsmän bland tidigare grå eminenser på amerikanska UD i Washington och UD i Stockholm, som länge odlat en merkantil arabromantik, lik den brittiska varianten under kolonialtiden, en romantik som tycker det ligger i tiden att hålla sig väl med arabvärlden och betala skyddspengar till den arabiska maffian, så att affärerna hålls igång med framgång, samtidigt som man kanske lyckas hålla våldet långt bort från de egna kusterna, speciellt de arabiska och islamiska formerna av terrorism. Inte konstigt mot bakgrund av dessa prioriteringar att alltfler judiska väljare i USA som varit den pålitliga ryggraden i det demokratiska partiet, Obamas parti, långsamt börjat gripas av stora skälvan. Det rapporteras att dessa väljare kommer att svika det demokratiska partiet i drivor vid fyllnadsvalen i kongressen i höst. För första gången på 52 år kommer de amerikanska judarna att överge partiet och rösta på republikanerna eller rösta blankt. Obama verkar utåt sett inte bekymrad; han tycker det är långt viktigare att ta till sig de arabiska ståndpunkterna i Mellanöstern. De dominerar sedan mer än 80 år konflikten mellan israelerna och palestinierna och det är ju alltid roligare att hålla sig väl med den kanske i längden vinnande sidan i en konflikt. Lönsammare är det också. Som Obama ser saken i stort kommer han sålunda att avlägsna sig från Israel, kosta vad det kosta vill. Obama tänker sätta den israeliska vulgärhögern och populismen och framför allt de nationalreligiösa bosättarna på plats.
Hur det ska gå till? Förhandlingarna med PLO kommer att undergräva Netanjahu som ledande politiker i Israel och det kan till och med tänkas att Obama lyckas störta Netanjahus nuvarande högerkoalition och få den ersatt med ett centerstyre som snart blir Obamas lydiga och trogna språkrör. För vilka israeler vill mista beroendet till USA - mista den “amerikanska” levnadsstandarden? I sammanhanget är den israeliska dagstidningen Ha’aretz en varm anhängare av Obama och förfalskar till och med statistik för att stötta upp Obama i Israel. Man företräder som debattröst inte längre israeliska intressen, på sin höjd påstår man på Ha'aretz redaktion att man företräder "de sanna" israeliska intressena, som är i stort sett identiska med de amerikanska intressena. I sin uppblåsthet påminner Ha'aretz mycket om Dagens Nyheter. Man låtsas vara en nationell likriktare, fast i realiteten kämpar bägge tidningarna med att överleva kommersiellt. Det är ingen hemlighet i Israel i varje fall att minst ett dussin redaktörer på Ha'aretz redaktion sedan flera år skrivit sig varma för en påtvingad amerikansk fred, och nu ser de chansen att se soppan komma av spisen, fix och färdig. Men utanför Ha'aretz officin är det inte många människor vid sunda vätskor som tror att Obamas intentioner leder till fred. Många misstänker att han, utan att han riktigt förstår varför, bäddar för ett nytt storkrig, och Israel kommer att betala det blodigaste priset. Obama bäddar för krigsrisken genom att befria både PLO och Syrien och flera andra intressenter i arabvärlden från att göra några som helst eftergifter visavi Israel. Obama förhandlar redan för deras räkning på Israels bekostnad. Varför skulle de själva förhandla på ett seriöst sätt under sådana gynnsamma omständigheter?
Israel ska enligt det nya USA stå för eftergifterna. Israel är för starkt, enligt Obama, och måste betala priset. Kriget kan komma redan i år, kanske redan i sommar. Libanon och kanske även Syrien blir i så fall fronter liksom hela norra Israel. Obama och hans medlare George Mitchell söker en “arabisk” lösning som liknar det saudiska utspelet från år 2002. Israel får kanske “fred” på ett papper i utbyte mot en närmast total reträtt tillbaka till de gamla stilleståndslinjerna vid Västbanken, de linjer som gällde från mars 1949 till och med maj 1967 när Jordanien ockuperade Västbanken; endast små justeringar kan komma ifråga till fördel för Israel; sålunda vill Obama se en stor israelisk reträtt på Västbanken med en tvångsevakuering av minst 250 000 israeliska bosättare. Och givetvis också en lösning på det palestinska flyktingproblemet i n o m Israels gränser, villkor som varje israelisk premiärminister har avvisat. Netanjahu har gjort många eftergifter redan, men kommer han verkligen att sälja sin “högersjäl” och vara till lags och infria Obamas förväntningar? Det är det som återstår att se. Det beror i hög grad på om Iran motarbetas i Mellanöstern eller inte. Om Iran får sin atombomb färdig, lär de israeliska ledarna bortse från Obamas drömmar, och då ökar risken för ett storkrig. Givetvis vet ingen levande själ om det finns en statsministerkandidat i Israel som vågar fördriva en kvarts miljon israeliska bosättare från Västbanken eller som kan genomföra något sådant, utan att mana fram ett judiskt inbördeskrig, som vi ju vet är en gammal svensk våtdröm ( inte minst på Sveriges radio ) beträffande Västbanken. Obama har en liknande fantasi, som, om den förverkligas, ger honom evärdlig ära, tror han själv, i en tacksam arabvärld. Kruxet är förstås att till dags dato är arabvärlden inte det minsta imponerad av den amerikanska presidentens våtdrömmar. Man är inte heller vänligare mot honom än man var mot George Bush, far såväl som son. Behöver det sägas att ovanstående perspektiv ligger bakom PLO:s plötsliga lust att "förhandla" med Netanjahu? Det “smidiga och eleganta” med överenskommelserna som tidningen Ma'ariv tar upp är att parterna enats om att ingen ska behöva förklara närmare vad innehållet i det hemliga förhandsavtalet går ut på. Ju mindre prat bredvid munnen, desto bättre: Netanjahu kan fortsätta vara premiärminister och den israeliska högern kan låtsas inte ana kursomläggningen i Washington. Högern kommer att avvakta utvecklingen tills den blir kritisk.
Obama har s i t t problem:
De amerikansk-judiska väljarna i USA har blint röstat på Obamas demokratiska parti under hela efterkrigstiden, alltsedan andra världskrigets slut. Dessa väljare har haft ohemult mycket inflytande i det demokratiska partiet. Se bara på alla judiska rådgivare som Obama omger sig med idag. De dök inte upp från ingenstans, de hämtades bland funktionärerna och gräsrötterna i det demokratiska partiet. Men väl att märka: dessa rådgivare är alla vänsterpolitiker och framför allt amerikaner, deras judiska indentitet kommer i andra hand och knappt det. Annars skulle det inte fungera. Obamas närmaste rådgivare, personer som Rahm Emanuel och David Axelrod, skulle sätta en ära i att knäppa Israel på näsan ordentligt och visa världen att det är mera lönsamt att vara amerikansk än israelisk jude, och det ligger i deras intresse att klippa kammen på Israel och visa hur "framsynta" de själva är. Både som amerikaner och som judar. Den stora drömmen i Emanuels liv är att bli Chicagos nästa borgmästare. Inte precis vad oförargliga judiska pojkar i Ashdod i Israel drömmer om till vardags. De drömmer inte ens om att bli borgmästare i Ashdod. Obama litar blint på sina judiska upphaussare, vilket inte hindrar att han för den så kallade balansens skull också har två rådgivare i Vita huset som är muslimer och har uppgiften att "beskydda islams intressen" i Förenta staterna. Det är konstigt att mormonerna och kväkarna inte har något litet kontor i en av Vita husets flyglar. Förklaringen är att Obama vill ha goda relationer med islam, framför allt. Man skriver redan spaltkilometrar i USA om hur stor Obamas brakförlust kommer att bli vid fyllnadsvalen i höst.
Men eftersom Obama är en ideologisk president, som inte ger upp sina ideal utan vidare, tänker han spela roulett hela vägen fram till höstvalen och låtsas vara Israels bäste vän. Och Netanjahu som inte vill vara premiärminister i Israel den dagen Obama drar in den amerikanska hjälpen, kommer kanske att harkla sig ibland, men i stort sett lär han hålla god min i elakt spel. Och om någon på högsta ort i Jerusalem eller i Washington börjar dementera alla de här uppgifterna och strax förklarar att allt är som det alltid har varit, så bör man ta också detta med en nypa salt och sitta alldeles still och avvakta de nästa stegen. Det är alltid, enligt min mening, extra spännande när historien gör en vindkantring. Så jag kommer inte att ligga på latsidan hädanefter utan söka förklara varför det borde finnas bättre lösningar än Obamas modell, som ju prövats flera gånger de senaste 50 åren utan nämvärda fredsresultat. Möjligen med undantag av Egyptens kalla fred med Israel på 1970-talet. Men den uppnåddes därför att bägge parterna hade intresse av en förlikning och USA var inte alls inblandat i fredsprocessen till att börja med.
Men i fallet med PLO är nog stegvisa och mindre storvulna lösningar en väl så god lösning som Obamas himlastormningar. Att dra för hårt på växlarna är alltid förenat med risker. Krig och kaos kan bli kölvattnet där Obama ångat fram. Om det vill sig riktigt illa. Viktigt därför att varna för hans många villfarelser och även följa de svenska avarterna och varianterna titt och tätt. Kan heller inte skada att då och då slå fast att Israel är det faktiskt inte så mycket fel på, fast många betraktare hävdar motsatsen. De är politiskt korrekta och då är det nästan "inne" att hävda att det stora "felet" med den judiska staten är att den existerar...Allting går igen.
Lokal Jerusalemtid: kl 02:35, uppdaterad 09:12
@ @ @ @ @
Godis: Obamas svenska recept
Att reagera med magen brukar ofta vara ett tecken på starka känslor som inte kan rekommenderas i politiska sammanhang. Man är klart inte överlagd om man reagerar med magen eller tarmarna.
När man sen lugnat ner sig och blivit sansad igen, kan man ursäkta sig med ord som: jag vet inte vad jag tänkte på, jag tänkte nog inte alls, reagerade enbart emotionellt...
När jag läser om hur den amerikanske presidenten Barack Hussein Obama söker markera sin egen hållning och göra den till hela USA:s hållning i viktiga frågor, som exempelvis fred i Mellanöstern, medan han samtidigt gärna vill få igång en dialog med Iran, som gör narr av honom, och för varje av hans uttalanden gör egna uttalanden om att steppa upp den egna kärnvapenpotentialen, infinner sig ofta den känslomässiga reaktionen hos mig, att Obama är en bättre talesman för både arabiska och islamiska ställningstaganden än deras egna talesmän.
Obama är tydligen också högst medveten om denna nya situation.
Han verkar njuta av överraskningsmomentet. Senast har han slagit fast att man inte får säga allt för tydligt. Han vill få alla oss andra att glömma att merparten av världens terrorister är antingen muslimer eller araber eller bådadera.
Han gör i varje fall vad han kan, för att ändra tidigare officiella amerikanska inställningar efter den 11 september 2001, när New York konfronterades med den arabiska terrorn inpå skinnet. När USA:s officiella memorandum om den egna nationella säkerheten snart sätts på pränt under Obamas styre, är det enligt presidenten viktigt att inte nämna ord i skriften som “islam” eller islamiska religiösa begrepp som “jihad” eller heligt krig. Det är fula ord enligt Obama.
Allt i enlighet med Obamas första intressanta tal till den islamiska världen i Kairo för snart ett år sedan, där det ju mening för mening framgick att Obamas USA måste närma sig den islamiska världen och sluta tala om islamisk terrorism. För Obama är det alldeles åt skogen att summera konflikten på det sätt som hans föregångare George Bush jr formulerade det i ett annat papper:
“Kampen mot den islamiska radikalismen är den stora ideologiska konflikten i vår tid.”
Obamas memorandum är under utskrivning, så det är svårt att få kommentarer från Vita huset. Men det är ingen hemlighet att Obama har den här synen. Han har själv i små portioner redan talat om sin nya syn.
Jag förstår också bättre nu varför den svenske utrikesministern Carl Bildt alltid verkar vara på så gott humör, när han säger något om Obama. Han har insett, Bildt vill säga, att Obama tänker “som en svensk”. Barack Hussein Obama har till fullo adopterat den moderna svenska utrikespolitiska hållningen. Säg aldrig ett ont ord som skulle kunna skada den svenska exportindustrin till arabvärlden och till stater som Iran. Eller importen av olja till Sverige. Var politiskt korrekt i alla lägen.
Om du står i samma rum som en känd arabisk eller muslimsk terroristchef, så förklara i efterhand att terroristen ifråga bar kostym och uppträdde belevat mot dig, och att samme person därför inte kan vara en terrorist. Och för övrigt får vi inte döma någon person förrän vi varit i hans kläder eller åtminstone i hans skor. Vi måste framför allt söka förstå, och rensa ut fördomar ur vårt språk, och i alla lägen vara politiskt korrekta.
Obama har funnit ett användbart svenskt recept och har tagit det till sig.
@ @ @ @ @
När man sen lugnat ner sig och blivit sansad igen, kan man ursäkta sig med ord som: jag vet inte vad jag tänkte på, jag tänkte nog inte alls, reagerade enbart emotionellt...
När jag läser om hur den amerikanske presidenten Barack Hussein Obama söker markera sin egen hållning och göra den till hela USA:s hållning i viktiga frågor, som exempelvis fred i Mellanöstern, medan han samtidigt gärna vill få igång en dialog med Iran, som gör narr av honom, och för varje av hans uttalanden gör egna uttalanden om att steppa upp den egna kärnvapenpotentialen, infinner sig ofta den känslomässiga reaktionen hos mig, att Obama är en bättre talesman för både arabiska och islamiska ställningstaganden än deras egna talesmän.
Obama är tydligen också högst medveten om denna nya situation.
Han verkar njuta av överraskningsmomentet. Senast har han slagit fast att man inte får säga allt för tydligt. Han vill få alla oss andra att glömma att merparten av världens terrorister är antingen muslimer eller araber eller bådadera.
Han gör i varje fall vad han kan, för att ändra tidigare officiella amerikanska inställningar efter den 11 september 2001, när New York konfronterades med den arabiska terrorn inpå skinnet. När USA:s officiella memorandum om den egna nationella säkerheten snart sätts på pränt under Obamas styre, är det enligt presidenten viktigt att inte nämna ord i skriften som “islam” eller islamiska religiösa begrepp som “jihad” eller heligt krig. Det är fula ord enligt Obama.
Allt i enlighet med Obamas första intressanta tal till den islamiska världen i Kairo för snart ett år sedan, där det ju mening för mening framgick att Obamas USA måste närma sig den islamiska världen och sluta tala om islamisk terrorism. För Obama är det alldeles åt skogen att summera konflikten på det sätt som hans föregångare George Bush jr formulerade det i ett annat papper:
“Kampen mot den islamiska radikalismen är den stora ideologiska konflikten i vår tid.”
Obamas memorandum är under utskrivning, så det är svårt att få kommentarer från Vita huset. Men det är ingen hemlighet att Obama har den här synen. Han har själv i små portioner redan talat om sin nya syn.
Jag förstår också bättre nu varför den svenske utrikesministern Carl Bildt alltid verkar vara på så gott humör, när han säger något om Obama. Han har insett, Bildt vill säga, att Obama tänker “som en svensk”. Barack Hussein Obama har till fullo adopterat den moderna svenska utrikespolitiska hållningen. Säg aldrig ett ont ord som skulle kunna skada den svenska exportindustrin till arabvärlden och till stater som Iran. Eller importen av olja till Sverige. Var politiskt korrekt i alla lägen.
Om du står i samma rum som en känd arabisk eller muslimsk terroristchef, så förklara i efterhand att terroristen ifråga bar kostym och uppträdde belevat mot dig, och att samme person därför inte kan vara en terrorist. Och för övrigt får vi inte döma någon person förrän vi varit i hans kläder eller åtminstone i hans skor. Vi måste framför allt söka förstå, och rensa ut fördomar ur vårt språk, och i alla lägen vara politiskt korrekta.
Obama har funnit ett användbart svenskt recept och har tagit det till sig.
@ @ @ @ @
Glad Pessach!
Den judiska frihetsfesten börjar ikväll. Med mycket berättande om personlig befrielse, det vill säga, med en mjuk mun, Peh Sach, som pratar mycket, och med ojäst bröd, Matza, för vi hade så bråttom ut ur Faraos Egypten att brödet inte hann jäsa. En fest med glädje, Simchah, och sanning, Emet.
Amen!
som också betyder sant eller sanning.
@ @ @ @ @
Amen!
som också betyder sant eller sanning.
@ @ @ @ @
Obama fientlig mot Israel
President Barack Hussein Obama verkar utnyttja israelernas fruktan att bli lämnade ensamma inför ett iranskt kärnvapenhot.
Källor inom det israeliska högerstyret, närmare bestämt inom Benjamin Netanjahus Likudfraktion, säger efter Netanjahus förödmjukande besök i Vita huset att Obama kanske står Israel bi vid ett akut iranskt kärnvapenhot. Men priset är att Netanjahu först måste ge upp delar av Jerusalem och skriftligen lova att vissa förorter som Abu Dis på den östra sluttningen av Oljeberget tillfaller PLO, långt innan ett fredsavtal undertecknats.
Det vill säga, redan inom några veckor eller högst några månader måste Israel gå med på en delning av sin egen huvudstad, Jerusalem. Varken regeringskällor i Israel eller i USA är redo att bekräfta uppgifterna. Men Obamas inlindade ultimatum har ventilerats och källor inom PLO har rapporterat om detta.
Obama har valt sida. Krisen kan utveckla sig nästan åt vilket håll som helst.
Den israeliska högerkoalitionen kan infria andra amerikanska önskemål utan större samvetsnöd: som att frige 2 000 fängslade och dömda terrorister ur PLO:s led. Kanske också gå med på att låta 50 000 palestinska flyktingar från det första arabiska angreppskriget mot Israel 1948, eller deras barn, slå sig ner i Israel. Det borde vara ett lätt val jämfört med att förlora USA:s militära stöd och förråd av ammunition i händelse av ett nytt storkrig.
HUR SOM HELST finns det aktningsvärda kolumnister i Israel som menar att tärningen är kastad i Washington. Obama har en radikalt annan syn på Israel än sina föregångare, och relationerna med Israel kommer definitivt att ändras så länge det israeliska högerstyret sitter kvar vid makten och vägrar infria Obamas önskningar. Man skriver också rätt mycket om att “Bibi” Netanjahu aldrig varit så nedslagen som nu, och att han gick i en fälla, när han beslöt sig för att försöka komma till tals med den amerikanske presidenten, fast de just nu är oense om nästan allt. Obama tog emot Netanjahu i Vita huset inte som en allierad utan som om Israels premiärminister var diktator i ett pluttland av ringa betydelse för stora USA.
Flera kolumnister är inne på temat att Obama söker få Netanjahu utbytt som statsminister i Israel. Det första steget skulle vara att förmå centerpartiledaren Tzipi Livni att ansluta sig till koalitionen, helt enkelt pressa henne på Netanjahu, då kanske extremhögern lämnar koalitionen, och då blir det lättare att “hantera” Netanjahu och tvinga honom att göra de eftergifter som Obama är ute efter. I likhet med PLO söker Obama etablera fakta innan förhandlingarna mellan Israel och PLO ens kommit igång. Om två år måste den palestinska staten finnas på plats. Så uttryckte Washington saken i början av den här veckan...
Men Obama har under sitt första år som president gjort stora bedömningesfel i Mellanöstern. Faktum är att den israeliska högerkoalitionen är stabilare nu än på länge. Och vore det inte lätt för Netanjahu att demonstrera för väljarna i Israel att den oerfarne amerikanske presidenten tar sig otillåtna friheter genom att söka diktera maktförhållandena i Israel, som dessutom fötts fram via demokratiska val? Det kan nog tänkas.
Obama har tagit ett kapitel ur historieboken: Bill Clinton vädjade för tio år sedan om “fred” över huvudet på samme israeliske premiärminister, alltså Netanjahu. Clinton höll faktiskt ett direkttal i TV till den israeliska nationen och lät så övertygande att han bidrog till Netanjahus fall.Och så kom den israeliska vänstern till styret under en kort period.
Den nuvarande försvarsministern Ehud Barak ledde Israel den gången. Men både han och Bill Clinton åkte på den stora pumpen: trots långtgående israeliska eftergifter, inbegripet en delning av Jerusalem, och en närmast fullständig reträtt från Västbanken, nappade inte PLO på utspelet och Yassir Arafat besvarade det med att kasta mera olja på den palestinska elden och på de gamla terrormetoderna. Barak miste makten snabbt därefter och i stället tog en annan skepnad över i Israel, Ariel Sharon.
ÄR VERKLIGEN OBAMA beredd att ta risken att liknande manövrer idag också slår fel? Han har inga belägg för att de nuvarande PLO-ledarna tänkt om, men alla som har ögon att se med kan konstatera att de inte är särskilt intresserade av fredsförhandlingar, vilket är begripligt, för de har inte hemfrid med Hamas och de kommer ju inte att kunna lösa Gazaproblematiken. Blir det “fred” så kommer den enbart att gälla vissa delar av Västbanken.
Summa summarum, om Obama anser att Netanjahu måste sättas på plats, är steget inte långt till att israelerna börjar se på USA i ett helt annat ljus än nu. USA håller på att gå över en röd linje och israelerna kan reagera genom att slå bakut om det vill sig riktigt illa. Det finns krönikörer som säger att nu ökar risken för att Israel kommer att ta itu med kärnvapenhotet på egen hand utan att fråga USA om lov. Så snart den röda linjen börjar blinka kan israelerna agera oberäkneligt. De har gjort det förr. Senast, när förre premiärministern Ehud Olmert bestämde sig för att sätta hårt mot hårt mot Irans skyddsling och förlängda militära arm i Libanon, Hizballah-rörelsen. Det var sommaren 2006.
Olmert beordrade invasionen som ett svar på Hizballahs många provokationer vid gränsen. Han gjorde det fast den israeliska armeen inte alls var vältränad eller tillräckligt förberedd.
NÄR ISRAELERNA SLOG tillbaka den arabiska truppinvasionen från flera olika håll våren 1948 gjorde man det med tjeckiska och ryska vapen. Man hade ingenting amerikanskt i arsenalen. Och när ryssarna bytte fot mot Israel, skaffade sig israelerna franska vapen och franska jetjaktplan. De bidrog till Israels emfatiska seger i junikriget 1967. När Charles de Gaulle sedermera vände sig mot Israel ungefär som Obama gör nu, fick israelerna tillgång till några av USA:s bästa vapensystem. Kan man tänka sig att Israel skulle kunna bryta med USA, hellre än att böja sig för diktat från Obama?
I teorin kan man tänka sig en sådan utveckling. Men Netanjahu skulle nog dra sig för detta länge och väl. Han har ju alltid varit mycket USA-orienterad. Och mycket har hänt sedan Richard Nixons och Henry Kissingers dagar. Israel har faktiskt idag en del vapensystem som är bättre än vad amerikanerna kan erbjuda. Israel är inte alls så beroende av USA som man alltid gör gällande. Men det är sant att sådant vill ledarna i Israel helst inte testa. Man vill inte heller hamna i ett krig utan ett säkert ammunitionsflöde, och det kan bara amerikanerna bistå med.
Obama kritiseras för övrigt hårt i USA för sin behandling av Netanjahu och för den parallella och anmärkningsvärda undfallenheten mot Iran. Det är alltså inte givet, vem som kommer att hamna i mest blåsväder längre fram, Netanjahu eller Obama. Palestinierna gör nog ett misstag som bara sitter på gärsgårn och tittar på, och tror att de inte behöver göra något själva.
Se andra artiklar om den amerikansk-israeliska krisen på min hemsida, www.dickhaas.com
@ @ @ @ @
Källor inom det israeliska högerstyret, närmare bestämt inom Benjamin Netanjahus Likudfraktion, säger efter Netanjahus förödmjukande besök i Vita huset att Obama kanske står Israel bi vid ett akut iranskt kärnvapenhot. Men priset är att Netanjahu först måste ge upp delar av Jerusalem och skriftligen lova att vissa förorter som Abu Dis på den östra sluttningen av Oljeberget tillfaller PLO, långt innan ett fredsavtal undertecknats.
Det vill säga, redan inom några veckor eller högst några månader måste Israel gå med på en delning av sin egen huvudstad, Jerusalem. Varken regeringskällor i Israel eller i USA är redo att bekräfta uppgifterna. Men Obamas inlindade ultimatum har ventilerats och källor inom PLO har rapporterat om detta.
Obama har valt sida. Krisen kan utveckla sig nästan åt vilket håll som helst.
Den israeliska högerkoalitionen kan infria andra amerikanska önskemål utan större samvetsnöd: som att frige 2 000 fängslade och dömda terrorister ur PLO:s led. Kanske också gå med på att låta 50 000 palestinska flyktingar från det första arabiska angreppskriget mot Israel 1948, eller deras barn, slå sig ner i Israel. Det borde vara ett lätt val jämfört med att förlora USA:s militära stöd och förråd av ammunition i händelse av ett nytt storkrig.
HUR SOM HELST finns det aktningsvärda kolumnister i Israel som menar att tärningen är kastad i Washington. Obama har en radikalt annan syn på Israel än sina föregångare, och relationerna med Israel kommer definitivt att ändras så länge det israeliska högerstyret sitter kvar vid makten och vägrar infria Obamas önskningar. Man skriver också rätt mycket om att “Bibi” Netanjahu aldrig varit så nedslagen som nu, och att han gick i en fälla, när han beslöt sig för att försöka komma till tals med den amerikanske presidenten, fast de just nu är oense om nästan allt. Obama tog emot Netanjahu i Vita huset inte som en allierad utan som om Israels premiärminister var diktator i ett pluttland av ringa betydelse för stora USA.
Flera kolumnister är inne på temat att Obama söker få Netanjahu utbytt som statsminister i Israel. Det första steget skulle vara att förmå centerpartiledaren Tzipi Livni att ansluta sig till koalitionen, helt enkelt pressa henne på Netanjahu, då kanske extremhögern lämnar koalitionen, och då blir det lättare att “hantera” Netanjahu och tvinga honom att göra de eftergifter som Obama är ute efter. I likhet med PLO söker Obama etablera fakta innan förhandlingarna mellan Israel och PLO ens kommit igång. Om två år måste den palestinska staten finnas på plats. Så uttryckte Washington saken i början av den här veckan...
Men Obama har under sitt första år som president gjort stora bedömningesfel i Mellanöstern. Faktum är att den israeliska högerkoalitionen är stabilare nu än på länge. Och vore det inte lätt för Netanjahu att demonstrera för väljarna i Israel att den oerfarne amerikanske presidenten tar sig otillåtna friheter genom att söka diktera maktförhållandena i Israel, som dessutom fötts fram via demokratiska val? Det kan nog tänkas.
Obama har tagit ett kapitel ur historieboken: Bill Clinton vädjade för tio år sedan om “fred” över huvudet på samme israeliske premiärminister, alltså Netanjahu. Clinton höll faktiskt ett direkttal i TV till den israeliska nationen och lät så övertygande att han bidrog till Netanjahus fall.Och så kom den israeliska vänstern till styret under en kort period.
Den nuvarande försvarsministern Ehud Barak ledde Israel den gången. Men både han och Bill Clinton åkte på den stora pumpen: trots långtgående israeliska eftergifter, inbegripet en delning av Jerusalem, och en närmast fullständig reträtt från Västbanken, nappade inte PLO på utspelet och Yassir Arafat besvarade det med att kasta mera olja på den palestinska elden och på de gamla terrormetoderna. Barak miste makten snabbt därefter och i stället tog en annan skepnad över i Israel, Ariel Sharon.
ÄR VERKLIGEN OBAMA beredd att ta risken att liknande manövrer idag också slår fel? Han har inga belägg för att de nuvarande PLO-ledarna tänkt om, men alla som har ögon att se med kan konstatera att de inte är särskilt intresserade av fredsförhandlingar, vilket är begripligt, för de har inte hemfrid med Hamas och de kommer ju inte att kunna lösa Gazaproblematiken. Blir det “fred” så kommer den enbart att gälla vissa delar av Västbanken.
Summa summarum, om Obama anser att Netanjahu måste sättas på plats, är steget inte långt till att israelerna börjar se på USA i ett helt annat ljus än nu. USA håller på att gå över en röd linje och israelerna kan reagera genom att slå bakut om det vill sig riktigt illa. Det finns krönikörer som säger att nu ökar risken för att Israel kommer att ta itu med kärnvapenhotet på egen hand utan att fråga USA om lov. Så snart den röda linjen börjar blinka kan israelerna agera oberäkneligt. De har gjort det förr. Senast, när förre premiärministern Ehud Olmert bestämde sig för att sätta hårt mot hårt mot Irans skyddsling och förlängda militära arm i Libanon, Hizballah-rörelsen. Det var sommaren 2006.
Olmert beordrade invasionen som ett svar på Hizballahs många provokationer vid gränsen. Han gjorde det fast den israeliska armeen inte alls var vältränad eller tillräckligt förberedd.
NÄR ISRAELERNA SLOG tillbaka den arabiska truppinvasionen från flera olika håll våren 1948 gjorde man det med tjeckiska och ryska vapen. Man hade ingenting amerikanskt i arsenalen. Och när ryssarna bytte fot mot Israel, skaffade sig israelerna franska vapen och franska jetjaktplan. De bidrog till Israels emfatiska seger i junikriget 1967. När Charles de Gaulle sedermera vände sig mot Israel ungefär som Obama gör nu, fick israelerna tillgång till några av USA:s bästa vapensystem. Kan man tänka sig att Israel skulle kunna bryta med USA, hellre än att böja sig för diktat från Obama?
I teorin kan man tänka sig en sådan utveckling. Men Netanjahu skulle nog dra sig för detta länge och väl. Han har ju alltid varit mycket USA-orienterad. Och mycket har hänt sedan Richard Nixons och Henry Kissingers dagar. Israel har faktiskt idag en del vapensystem som är bättre än vad amerikanerna kan erbjuda. Israel är inte alls så beroende av USA som man alltid gör gällande. Men det är sant att sådant vill ledarna i Israel helst inte testa. Man vill inte heller hamna i ett krig utan ett säkert ammunitionsflöde, och det kan bara amerikanerna bistå med.
Obama kritiseras för övrigt hårt i USA för sin behandling av Netanjahu och för den parallella och anmärkningsvärda undfallenheten mot Iran. Det är alltså inte givet, vem som kommer att hamna i mest blåsväder längre fram, Netanjahu eller Obama. Palestinierna gör nog ett misstag som bara sitter på gärsgårn och tittar på, och tror att de inte behöver göra något själva.
Se andra artiklar om den amerikansk-israeliska krisen på min hemsida, www.dickhaas.com
@ @ @ @ @
Nu har Obama gjort en pudel
Barack Hussein Obamas grälsjuka inställning till Israel klappade ihop inatt och han gjorde en så kallad pudel: Han förnekade i en intervju för TV-bolaget Fox att det skulle råda någon kris mellan USA och Israel. Bör nämnas på den här bloggen, tycker jag.
Plötsligt bortförklarade Obama den gångna veckans alla amerikanska verbala angrepp på Israel med att goda vänner ibland grälar på varandra. Jo, så kan man kan ju också få till det, och slå till politisk reträtt. Obama tillade för övrigt att USA "kommer att göra allt" för att dra igång ekonomiska sanktioner mot Iran. Givetvis med en from förhoppning om att det ska göra susen och förmå det iranska präststyret att skrota det egna kärnvapenprogrammet.
Det kan i alla fall tänkas att Obama menar vad han säger. Häromdagen kom det skotska rapporter om att USA fört ett stort antal så kallade blockbuster-bomber närmare Persiska viken och Iran. Bomberna anses ha kapacitet att spränga sig ner till de underjordiska raketanläggningarna i Iran. Inget hindrar förstås att uppgifterna i skotska Herald bara var skrämskott för att påminna diktaturen i Iran om vad USA kan göra, när man lägger den sidan till.
Läser det amerikanska utrikesdepartementet alla israeliska tidningar? Det skulle jag tro: en av de mindre tidningarna som heter Makor Rishon har i en artikel just klargjort att kullen Ramat Shlomo ( "Salomos kulle", en liten förort strax norr om Jerusalems stadskärna ) faktiskt aldrig har legat på Västbanken.
Kullen låg en gång i ingenmansland mellan Israel och Västbanken på den tiden mellan 1948 och 1967 då kungariket Jordanien ockuperade Västbanken. Den israeliska tidningen studerade kartorna som anslöts till det israelisk-jordanska vapenstilleståndsavtalet den 4 mars 1949. Kartorna visar tydligt att kullen aldrig varit en del av Västbanken och att det rent formellt inte fanns minsta skäl för den nuvarande amerikanska administrationen att hetsa upp sig över att Israel planerar att bygga ut kullen med ytterligare 1600 lägenheter. Där fanns förr bara en skog. Förorten Ramat Shlomo började byggas först 1996.
Vid sidan om den allt hårdare inhemska kritiken i USA mot Obamas små grepp mot Israel, kan det gott tänkas att också någon tjänsteman på den amerikanska ambassaden i Tel Aviv eller på generalkonsulatet i Jerusalem citerade Makor Rishons uppgifter om den aktuella kullen i en liten larmrapport hem till Washington. Det blev dags för Obamas administration att börja klättra ner från det höga trädet och trappa ner en rakt igenom konstlad konflikt.
Och vips kom också beskedet att den amerikanske chefsförhandlaren George Mitchell, som ska värka fram freden mellan Israel och PLO, rentav tänker dyka upp här i Jerusalem redan nästa vecka. Hej vad det går!
Den tredje intifadan dog samtidigt i sin linda. Det kom till mängder av små incidenter mellan palestinska stenkastande ungdomar och israelisk polis, men krisen för den här gången är överstånden. Hamas så kallade, Raseriets dag, blev verkligen bara en dag lång.
Det framgick för övrigt att inte heller den israeliska regeringen med Benjamin Netanjahu i spetsen kom ihåg att Ramat Shlomo aldrig legat på Västbanken. Det är ju också ett slags prov på hur en ofta ofrivillig humor kryper in i konflikten mellan palestinierna och israelerna. Alla tycker till till tusen vareviga dag och bryr sig aldrig om att kontrollera fakta.
Om medierna började kontrollera sina fakta skulle vi antagligen påskynda freden på ett sätt som aldrig förr. Det är jag övertygad om. Okunnighet kan aldrig vara en dygd ens i fredssammanhang. Men det är klart, myterna är pikantare och ofta mycket intressantare. Och så säljer de fler lösnummer. Radion och TV i Sverige, för att inte tala om tidningarna, är långt mera cyniska än de har lust att erkänna. Fred är de inte särskilt intresserade av när det gäller Mellanöstern.
Till exempel Jan Guillou och framför allt Aftonbladet är helt sålda på myterna, och jag vågar som sagt bara spekulera över varför det är så. Dagens Nyheter är nuförtiden bara steget efter Aftonbladet. Man kan väl generellt sett säga att ju mer dessa organ pekar med pekpinnarna och fördömer och fördömer och förtiger mycket annat och faktiskt lever högt på ofta synnerligen magra fakta, desto tydligare framgår det att de egentligen struntar i palestiniernas och israelernas väl och ve.
Minst gåtfull i de här sammanhangen är förstås Jan Guillou. Han har ju alltid levt i fantasiernas och myternas värld.
@ @ @ @ @
Plötsligt bortförklarade Obama den gångna veckans alla amerikanska verbala angrepp på Israel med att goda vänner ibland grälar på varandra. Jo, så kan man kan ju också få till det, och slå till politisk reträtt. Obama tillade för övrigt att USA "kommer att göra allt" för att dra igång ekonomiska sanktioner mot Iran. Givetvis med en from förhoppning om att det ska göra susen och förmå det iranska präststyret att skrota det egna kärnvapenprogrammet.
Det kan i alla fall tänkas att Obama menar vad han säger. Häromdagen kom det skotska rapporter om att USA fört ett stort antal så kallade blockbuster-bomber närmare Persiska viken och Iran. Bomberna anses ha kapacitet att spränga sig ner till de underjordiska raketanläggningarna i Iran. Inget hindrar förstås att uppgifterna i skotska Herald bara var skrämskott för att påminna diktaturen i Iran om vad USA kan göra, när man lägger den sidan till.
Läser det amerikanska utrikesdepartementet alla israeliska tidningar? Det skulle jag tro: en av de mindre tidningarna som heter Makor Rishon har i en artikel just klargjort att kullen Ramat Shlomo ( "Salomos kulle", en liten förort strax norr om Jerusalems stadskärna ) faktiskt aldrig har legat på Västbanken.
Kullen låg en gång i ingenmansland mellan Israel och Västbanken på den tiden mellan 1948 och 1967 då kungariket Jordanien ockuperade Västbanken. Den israeliska tidningen studerade kartorna som anslöts till det israelisk-jordanska vapenstilleståndsavtalet den 4 mars 1949. Kartorna visar tydligt att kullen aldrig varit en del av Västbanken och att det rent formellt inte fanns minsta skäl för den nuvarande amerikanska administrationen att hetsa upp sig över att Israel planerar att bygga ut kullen med ytterligare 1600 lägenheter. Där fanns förr bara en skog. Förorten Ramat Shlomo började byggas först 1996.
Vid sidan om den allt hårdare inhemska kritiken i USA mot Obamas små grepp mot Israel, kan det gott tänkas att också någon tjänsteman på den amerikanska ambassaden i Tel Aviv eller på generalkonsulatet i Jerusalem citerade Makor Rishons uppgifter om den aktuella kullen i en liten larmrapport hem till Washington. Det blev dags för Obamas administration att börja klättra ner från det höga trädet och trappa ner en rakt igenom konstlad konflikt.
Och vips kom också beskedet att den amerikanske chefsförhandlaren George Mitchell, som ska värka fram freden mellan Israel och PLO, rentav tänker dyka upp här i Jerusalem redan nästa vecka. Hej vad det går!
Den tredje intifadan dog samtidigt i sin linda. Det kom till mängder av små incidenter mellan palestinska stenkastande ungdomar och israelisk polis, men krisen för den här gången är överstånden. Hamas så kallade, Raseriets dag, blev verkligen bara en dag lång.
Det framgick för övrigt att inte heller den israeliska regeringen med Benjamin Netanjahu i spetsen kom ihåg att Ramat Shlomo aldrig legat på Västbanken. Det är ju också ett slags prov på hur en ofta ofrivillig humor kryper in i konflikten mellan palestinierna och israelerna. Alla tycker till till tusen vareviga dag och bryr sig aldrig om att kontrollera fakta.
Om medierna började kontrollera sina fakta skulle vi antagligen påskynda freden på ett sätt som aldrig förr. Det är jag övertygad om. Okunnighet kan aldrig vara en dygd ens i fredssammanhang. Men det är klart, myterna är pikantare och ofta mycket intressantare. Och så säljer de fler lösnummer. Radion och TV i Sverige, för att inte tala om tidningarna, är långt mera cyniska än de har lust att erkänna. Fred är de inte särskilt intresserade av när det gäller Mellanöstern.
Till exempel Jan Guillou och framför allt Aftonbladet är helt sålda på myterna, och jag vågar som sagt bara spekulera över varför det är så. Dagens Nyheter är nuförtiden bara steget efter Aftonbladet. Man kan väl generellt sett säga att ju mer dessa organ pekar med pekpinnarna och fördömer och fördömer och förtiger mycket annat och faktiskt lever högt på ofta synnerligen magra fakta, desto tydligare framgår det att de egentligen struntar i palestiniernas och israelernas väl och ve.
Minst gåtfull i de här sammanhangen är förstås Jan Guillou. Han har ju alltid levt i fantasiernas och myternas värld.
@ @ @ @ @
Släng myterna, Carl Bildt!
Det ryktas att president Barack Obama tillsammans med sina superamerikanska judiska rådgivare i Vita huset har överläggningar just nu om hur man bäst ska sätta krokben för den israeliske premiärministern Benjamin Netanjahu och få honom utbytt mot Kadimas kvinnliga boss, förre israeliske utrikesministern Tzipi Livni.
Förr i tiden var sådant ränkspel ofta ett förspel till någon form av amerikansk kanonbåtsdiplomati eller militär invasion. Men Jan Guillou kan också få rätt, naturligtvis: den “israeliska lobbyn" i USA kommer att läxa upp Obama och ta honom och hans judiska amerikanska rådgivare i örat och visa var skåpet skall stå. Guillous fantasilobby har sina tentakler överallt, inte minst i USA. Det får vi aldrig glömma. Det tutade KGB i Guillou redan i slutet av 1960-talet när den gode Jan ännu var våt bakom agentöronen.
Det intressanta med Guillou är förstås inte hans efterblivna tonårsfantasier utan det faktum att man faktiskt lyssnar på honom i Sverige. I USA har många slutat att lyssna på Obama.
Guillous stora plåga tycks vara att han inte står ut med tanken att han kanske är antisemit eller att normala människor drar slutsatsen att han är det, fast han själv nöjer sig med att ständigt "upphöja" israelerna till en sorts nazistiska Yberjudar, den allra värsta sorten med andra ord, sådana som sparkar neråt och slickar uppåt och som förpestar världen, medan han själv går fri. Fast det är bara några år sedan som han hyllade sin egen morfar i Aftonbladet. Morfar var norrman och var också angivare åt den norska Quislingregimen som samarbetade med tyskarna under andra världskriget.
Morfar angav och skickade både norska motståndsmän och judar till Tyskland där merparten mördades i koncentrationslägret Sachsenhausen. Sådant kan Guillou göra reklam för i Aftonbladet, medan han själv aldrig skulle ha gjort vad morfar gjorde. Om man får tro Jan Guillou. Han var ju själv kommunist och det vet ju alla att kommunister inte var antisemiter, utom förstås Stalin och hans många underhuggare i Sovjetunionen.
Att hänga ut familjen i Aftonbladet lär inte göra Guillou till mr Clean. Och Obama blir inte heller mr Clean om han undanröjer Netanjahu. Även om Obama tror precis som Guillou att Saddam Hussein blev ‘missförstådd’ och att han egentligen var en av de största arabiska ledarna någonsin. Och att det var ett misstag att störta honom med traditionell amerikansk kanonbåtsdiplomati eller motsvarande. Obama för som bekant krig på andra håll i den muslimska världen, samtidigt som han vill bli omtyckt och beundrad av samma värld. Han är faktiskt rätt lik Guillou. Bägge gör titt och tätt tankemässiga kullerbyttor.
Nej, den senaste fadäsen, där en israelisk myndighet går bakom ryggen på en annan israelisk myndighet, i det här fallet Netanjahu, kommer inte i längden att kvadda samtalen mellan PLO och Israel. Den amerikanske vicepresidenten Joe Biden var sur i ett dygn på israelernas avslöjanden, men han var också rätt säker på att israelernas och palestiniernas politiska ‘närsamtal’ skulle komma igång framåt sommaren, om inte långt förr.
Och det blir tydligen inte krig mellan Israel och USA i år heller, fast Jan Guillou aldrig ger upp hoppet. Han tycker ju så väldigt synd om palestinierna och vet vad som är bäst för dem.
Här kan det vara på sin plats att påminna om följande:
De palestinska och israeliska ledarna har haft en dialog med varandra ända sedan den fallerade freden i Oslo hösten 1993. Deras representanter talar i telefon med varandra nästan varje dag och tar upp sådant som skatteintäkter på Västbanken, som israelerna tar in för PLO:s räkning via tullar på inkommande varor etc. De talar i telefon med varandra om vilka checkpoints Israel häver och låter vara kvar på Västbanken. De talar direkt med varandra om nya gemensamma investeringar på Västbanken, där den palestinska ekonomin börjar blomstra. Det är ‘detaljer’ som Dagens Eko eller Dagens Sveko aldrig skulle ta upp. Lika litet som Aftonbladet och Dagens Nyheter skulle beskriva samtalen mellan PLO:s och Israels säkerhetsstyrkor, när de informerar varandra om aktioner mot Hamas på Västbanken.
Givetvis skulle de svenska massmedierna inte heller ta upp faktum att det är vanligare att PLO:s säkerhetsstyrkor samarbetar med israelerna än att de inte gör det.
För första gången någonsin har palestinierna på Västbanken en ledare som varken är medlem av PLO eller av Hamas. Premiärministern Salam Fayad. Det är han som fått den palestinska ekonomin på fötter - på Västbanken. Givetvis med stöd av både USA och Israel. Hamas har ofta fördömt Fayad som om han vore en landsförrädare, vad annars? och Ekot i Stockholm är ju ett eko av Hamas, så Fayad blir förstås också en dubiös landsförrädare i Sverige. Och som Wall Street Journal så riktigt skrev häromdagen: ekonomin på Västbanken är på stark tillväxt, medan Hamas ekonomi körs mer och mer i botten. Är detta av ondo egentligen?
Den amerikanska tidningen slår fast att PLO-styret under Mahmoud Abbas skulle kollapsa i morgon, om inte Israel höll styret under armarna varje dag.
PLO skjuter sig själv i foten om man framhärdar med att inte förhandla om de stora frågorna med Netanjahu. Den senare far ju inte illa av att samtalen ligger nere. Men palestinierna har ingenting för att de surar och tjatar om att de är det mest olyckligt lottade folket i världshistorien. Ingen tror dem.
Utom dagens eko och Carl Bildt förstås.
Vad man inte tycks förstå i Sverige är att de styrande palestinierna och de styrande israelerna ordnar upp en hel del i det tysta. Och det fungerar för det mesta. ‘Felet’ är bara att om massmedierna i Sverige skulle ge hela bilden, så skulle inte Carl Bildt kunna upprepa alla myterna, och man skulle själv tvingas ta itu med de verkliga skeendena och ge de egna fördomarna och fantasierna på båten.
Ytligt sett har fredsprocessen gått i stå och ytligt sett är allt Israels fel. Men yta är inte detsamma som djup. Ytan ger heller aldrig hela bilden. Konstigt att Carl Bildt inte förstår det. Eller så gör han det, men han sneglar redan på riksdagsvalet i höst, och då kan vem som helst bli förvirrad.
@ @ @ @ @
Förr i tiden var sådant ränkspel ofta ett förspel till någon form av amerikansk kanonbåtsdiplomati eller militär invasion. Men Jan Guillou kan också få rätt, naturligtvis: den “israeliska lobbyn" i USA kommer att läxa upp Obama och ta honom och hans judiska amerikanska rådgivare i örat och visa var skåpet skall stå. Guillous fantasilobby har sina tentakler överallt, inte minst i USA. Det får vi aldrig glömma. Det tutade KGB i Guillou redan i slutet av 1960-talet när den gode Jan ännu var våt bakom agentöronen.
Det intressanta med Guillou är förstås inte hans efterblivna tonårsfantasier utan det faktum att man faktiskt lyssnar på honom i Sverige. I USA har många slutat att lyssna på Obama.
Guillous stora plåga tycks vara att han inte står ut med tanken att han kanske är antisemit eller att normala människor drar slutsatsen att han är det, fast han själv nöjer sig med att ständigt "upphöja" israelerna till en sorts nazistiska Yberjudar, den allra värsta sorten med andra ord, sådana som sparkar neråt och slickar uppåt och som förpestar världen, medan han själv går fri. Fast det är bara några år sedan som han hyllade sin egen morfar i Aftonbladet. Morfar var norrman och var också angivare åt den norska Quislingregimen som samarbetade med tyskarna under andra världskriget.
Morfar angav och skickade både norska motståndsmän och judar till Tyskland där merparten mördades i koncentrationslägret Sachsenhausen. Sådant kan Guillou göra reklam för i Aftonbladet, medan han själv aldrig skulle ha gjort vad morfar gjorde. Om man får tro Jan Guillou. Han var ju själv kommunist och det vet ju alla att kommunister inte var antisemiter, utom förstås Stalin och hans många underhuggare i Sovjetunionen.
Att hänga ut familjen i Aftonbladet lär inte göra Guillou till mr Clean. Och Obama blir inte heller mr Clean om han undanröjer Netanjahu. Även om Obama tror precis som Guillou att Saddam Hussein blev ‘missförstådd’ och att han egentligen var en av de största arabiska ledarna någonsin. Och att det var ett misstag att störta honom med traditionell amerikansk kanonbåtsdiplomati eller motsvarande. Obama för som bekant krig på andra håll i den muslimska världen, samtidigt som han vill bli omtyckt och beundrad av samma värld. Han är faktiskt rätt lik Guillou. Bägge gör titt och tätt tankemässiga kullerbyttor.
Nej, den senaste fadäsen, där en israelisk myndighet går bakom ryggen på en annan israelisk myndighet, i det här fallet Netanjahu, kommer inte i längden att kvadda samtalen mellan PLO och Israel. Den amerikanske vicepresidenten Joe Biden var sur i ett dygn på israelernas avslöjanden, men han var också rätt säker på att israelernas och palestiniernas politiska ‘närsamtal’ skulle komma igång framåt sommaren, om inte långt förr.
Och det blir tydligen inte krig mellan Israel och USA i år heller, fast Jan Guillou aldrig ger upp hoppet. Han tycker ju så väldigt synd om palestinierna och vet vad som är bäst för dem.
Här kan det vara på sin plats att påminna om följande:
De palestinska och israeliska ledarna har haft en dialog med varandra ända sedan den fallerade freden i Oslo hösten 1993. Deras representanter talar i telefon med varandra nästan varje dag och tar upp sådant som skatteintäkter på Västbanken, som israelerna tar in för PLO:s räkning via tullar på inkommande varor etc. De talar i telefon med varandra om vilka checkpoints Israel häver och låter vara kvar på Västbanken. De talar direkt med varandra om nya gemensamma investeringar på Västbanken, där den palestinska ekonomin börjar blomstra. Det är ‘detaljer’ som Dagens Eko eller Dagens Sveko aldrig skulle ta upp. Lika litet som Aftonbladet och Dagens Nyheter skulle beskriva samtalen mellan PLO:s och Israels säkerhetsstyrkor, när de informerar varandra om aktioner mot Hamas på Västbanken.
Givetvis skulle de svenska massmedierna inte heller ta upp faktum att det är vanligare att PLO:s säkerhetsstyrkor samarbetar med israelerna än att de inte gör det.
För första gången någonsin har palestinierna på Västbanken en ledare som varken är medlem av PLO eller av Hamas. Premiärministern Salam Fayad. Det är han som fått den palestinska ekonomin på fötter - på Västbanken. Givetvis med stöd av både USA och Israel. Hamas har ofta fördömt Fayad som om han vore en landsförrädare, vad annars? och Ekot i Stockholm är ju ett eko av Hamas, så Fayad blir förstås också en dubiös landsförrädare i Sverige. Och som Wall Street Journal så riktigt skrev häromdagen: ekonomin på Västbanken är på stark tillväxt, medan Hamas ekonomi körs mer och mer i botten. Är detta av ondo egentligen?
Den amerikanska tidningen slår fast att PLO-styret under Mahmoud Abbas skulle kollapsa i morgon, om inte Israel höll styret under armarna varje dag.
PLO skjuter sig själv i foten om man framhärdar med att inte förhandla om de stora frågorna med Netanjahu. Den senare far ju inte illa av att samtalen ligger nere. Men palestinierna har ingenting för att de surar och tjatar om att de är det mest olyckligt lottade folket i världshistorien. Ingen tror dem.
Utom dagens eko och Carl Bildt förstås.
Vad man inte tycks förstå i Sverige är att de styrande palestinierna och de styrande israelerna ordnar upp en hel del i det tysta. Och det fungerar för det mesta. ‘Felet’ är bara att om massmedierna i Sverige skulle ge hela bilden, så skulle inte Carl Bildt kunna upprepa alla myterna, och man skulle själv tvingas ta itu med de verkliga skeendena och ge de egna fördomarna och fantasierna på båten.
Ytligt sett har fredsprocessen gått i stå och ytligt sett är allt Israels fel. Men yta är inte detsamma som djup. Ytan ger heller aldrig hela bilden. Konstigt att Carl Bildt inte förstår det. Eller så gör han det, men han sneglar redan på riksdagsvalet i höst, och då kan vem som helst bli förvirrad.
@ @ @ @ @
Själar på kanten av öknen
Tankarna går tillbaka till sjukhuset.
Till sjuksköterskorna. Till patienterna. Och läkarna förstås. De var mitt hem i nästan en månad förra hösten, när varje dag segade sig fram.
Först på akuten. Fast den kallas inte så på hebreiska. Intensiv-vården snarare. Intensiv-vården med den lugna översköterskan med det svarta håret och den lågmälda rösten. Sarit.
Jag fick ett omedelbart förtroende för henne, för hon verkade veta precis. Vi talade med varandra utan ord den första tiden. Jag var oftast för svag för att kunna tala med annat än ögonen. Hade för många slangar i kroppen, för mycket dropp och tejpad näsa och syrgas och jag låg som inslingrad i kateter och tunga dräneringsapparater. Att lämna sängen var bara inte att tänka på. Det var tortyr att ligga vaken halva natten och höra den palestinske pojken skrika flera minuter i sträck när han plötsligt vaknade: Hjälp mig! Å å å! Hjälp mig! Å å å! Hjälp mig! Mamma! Å å å å! Hjälp mig, å hjälp mig! Långa haranger med samma ord, tagna om och om igen. Vad kan han ha varit? Kanske fem år. Han hade blivit överkörd av en bil och ena däcket hade gått över pojkens rygg. Bara översköterskan Sarit och den äldre palestinska sjuksystern Fatma kunde lugna pojken förutom mamman, när hon var där. Också hon gjorde ett outplånligt intryck. Som hämtad ur en tavla av Vermeer. En ung och kraftfull kvinna, lik en medeltida madonna, alltid höljd i en tjock mellanbrun kappa som gick ända ner till fotknölarna. Man kunde inte ens se skorna när hon gick förbi. Och bara en bit av det bleka ansiktet - från ögonbrynen och ner till hakan. Våra blickar möttes aldrig där jag låg halvt dold i min hörna av akuten.
Hennes pojke låg skymd av en pelare och av skranket där sjuksystrarna satt och åt och skrev sina journaler och pratade med varandra.
Pojkens pappa kom ibland på besök. Han stannade nästan aldrig i mer än tio minuter en kvart.
Det israeliska Hadassah-sjukhuset på Har Hatzofim har ca 65 procent palestinska patienter och 35 procent israeliska, judiska, patienter och ligger uppflugen på krönet av Scopusberget ( Utsiktsberget ) i den östra delen av Jerusalem. Från sjukhuset har man ett dramatiskt panorama över Juda öken nästan hela vägen ner till Jordandalen. På andra sidan dalen ser man i klart väder kungariket Jordanien, eller Moab, som bergskammen på andra sidan Jordan hette på biblisk tid.
Molnen som vandrar över sjukhustaken kommer nästan alltid från väster, från Medelhavet, och passerar först sjukhuset och sedan in över öknen och har då i allmänhet redan avgett sitt regn om molnen inte är så stinna som nu på våren att de släpper regn också i öknen och plötsligt förvandlar vissa kullar till hav av gula och vita och röda vårblommor. Färger som bleknar och dör lika hastigt som de blossat upp.
Den smäckra sjukhusbyggnaden blev klar redan 1935, ritad av en av den tidens stora tyskjudiska arkitekter, Erich Mendelsohn. Byggnaden är luftig, nästan elegant. Ur vissa vinklar kan man få för sig att man står på en modern strömlinjeformad atlantångare, med rundade bryggor och svepande linjer, som om den ropade in en ny tid. Hadassah på Scopusberget är mindre och mycket mänskligare i storleken än det mera moderna och mastodontiska Hadassah Ein Karem i andra änden av Jerusalem, som man blev tvungen att bygga när Jordanien ockuperade östra Jerusalem och stängde trafiken till systersjukhuset på Scopus. Jag hade givetvis ingenting emot att bli opererad på det äldre sjukhuset som Mendelsohn ritat, med öknen i åtanke. Här fanns de stora vidderna. Och på flera olika plan.
Man behöver i och för sig inte ligga länge på något sjukhus i Israel för att förstå att jämlikhetsprincipen för vården gäller alla patienter, oavsett etnisk eller religiös bakgrund. Jag hade väl tolv olika sjuksystrar som tog hand om mig under de tre veckorna jag var där. Åtta var judar och de andra var palestinska araber. Alla var duktiga, men palestinskorna var det något särskilt med. Kanske just därför att de var palestinskor...Mycket ytligt sett stod de ju för "det okända" eller "den andra sidan". Fördomar har vi ju alla i början av nya möten. Och givetvis är det här en hyllning till hela personalen, men hjärtat går särskilt till de palestinska systrarna.
Till exempel till Rumah, med den breda röda munnen och glimten i ögat. Richard! kunde hon ropa med överdrivet starka arabiska "err" redan på inkommande, bubblande av liv, och lust att berätta historier och bara göra allt litet lättare för dig.
- Richard Gere! Jag älskar Richard Gere, kunde hon säga, medan hon bäddade om sängen, med tillägget att jag förstås var äldre än hennes filmidol, och jag såg ju inte alls ut som Richard Gere, men hon hade gjort även det till ett skämt: "Du är nästan lika snygg som han, och därför kallar jag dig Richard Gere, du får inte ta illa upp!"
Rumah! Alltid på strålande humör. Men allvarlig när hon behövde vara allvarlig.
Och Rinad, som jag först trodde var sjuksköterska, men som visade sig vara läkare och som var med i fem timmar under min operation. Hon kom spontant fram till min säng och kramade mig kanske två eller tre dagar efter operationen. Vi omfamnade varandra flera gånger, som om vi känt varandra i många år, och jag kände mig som en far till henne eller en morbror som varit hemifrån så pass länge att hon hunnit bli vuxen och utbildat sig till läkare i mellantiden, medan morbror var i utlandet. Ungefär så. Sågs vi i en korridor på sjukhuset kom hon alltid fram och omfamnade mig.
När jag så småningom kom ur sängen mera regelbundet och kunde ta mina bägge dräneringsväskor med alla slangarna och börja stappla omkring i sjukhuskorridorerna ända ner till sjukhusets huvudingång slog det mig med vilken målmedvetenhet hela personalen tycktes gå till sina sysslor även vid midnatt med snabba energiska steg, som om deras jobb var en dans och bara bestod av spännande utmaningar, som de inte kunde vara utan. Det var den andan över dem, tyckte jag. Här fanns en övergripande medmänsklighet som gick utanpå all politik. Man kan kanske säga att vården helt enkelt bannlyste allt som var inflammerat. Om politik talade man inte på sjukhuset. Och man fick för sig att sjukhusmiljön gav en försmak om framtiden i hela landet, hela det här lilla och spännande och mycket problematiska landet mellan Jordandalen och Medelhavet. En inblick i framtiden, låt oss säga om 120 år, när politiken gått ner i varv med hyfsade lösningar som satt punkt för det abnorma och snedvridna. Och som gjort oss alla litet friskare och litet mänskligare.
Det kändes mycket, mycket hoppingivande.
En av kirurgerna var också palestinier. Dr Bassem. Han var alltid den som uppmuntrade mig mer än någon av de andra läkarna när han dök upp. Om de andra läkarna var mera avvaktande vid läkarronden och liksom mest tittade i taket och såg lätt uttråkade ut, kunde dr Bassem blinka och knyta näven i luften bakom alla de andra och liksom säga: Det där ordnade vi bra och du skötte dig finfint som patient! Fortsätt med det!
Det är just det: verkligheten är alltid mycket mera komplicerad och mycket, mycket rikare och mera svårfångad än alla förutfattade meningar. Man märker det när man är mitt uppe i verkligheten. Den är svår att se på avstånd och ännu svårare att förstå på avstånd. Jag skulle faktiskt rekommendera alla som baktalar israelerna eller palestinierna eller bägge att vistas en dag eller två på ett sjukhus i Israel!
Blev ständigt påmind om detta på Hadassah Harhatzofim. Mina ögon öppnades annars år 2003. Då låg jag på Hadassah-sjukhuset i Ein Karem, inte på canceravdelningen, utan på kardiologen.
På kardiologen var översköterskan palestinska. Jag har beklagligt nog glömt vad hon heter. Men jag tänker ofta på henne. En natt när jag vred mig i sängen och måste ha kvidit eller stönat, kom hon plötsligt innanför förhänget kring sängen och började efter en stund massera min rygg och sedan bröstet och benen med massageolja. Hon höll säkert på med det i 20 minuter. Inte ett ord utväxlades mellan oss. Vi utbytte blickar ibland och när hon lämnade mig, somnade jag bums, som ett litet barn.
Hon hade gjort något extra, något utöver rutinerna. Hon hade hjälpt mig vidare i livet.
Sådant får man inte analysera i efterhand eller försöka förstå. Sådana ögonblick tar man bara emot. Eller så ger man dem till andra. De är livet självt.
@ @ @ @ @
Till sjuksköterskorna. Till patienterna. Och läkarna förstås. De var mitt hem i nästan en månad förra hösten, när varje dag segade sig fram.
Först på akuten. Fast den kallas inte så på hebreiska. Intensiv-vården snarare. Intensiv-vården med den lugna översköterskan med det svarta håret och den lågmälda rösten. Sarit.
Jag fick ett omedelbart förtroende för henne, för hon verkade veta precis. Vi talade med varandra utan ord den första tiden. Jag var oftast för svag för att kunna tala med annat än ögonen. Hade för många slangar i kroppen, för mycket dropp och tejpad näsa och syrgas och jag låg som inslingrad i kateter och tunga dräneringsapparater. Att lämna sängen var bara inte att tänka på. Det var tortyr att ligga vaken halva natten och höra den palestinske pojken skrika flera minuter i sträck när han plötsligt vaknade: Hjälp mig! Å å å! Hjälp mig! Å å å! Hjälp mig! Mamma! Å å å å! Hjälp mig, å hjälp mig! Långa haranger med samma ord, tagna om och om igen. Vad kan han ha varit? Kanske fem år. Han hade blivit överkörd av en bil och ena däcket hade gått över pojkens rygg. Bara översköterskan Sarit och den äldre palestinska sjuksystern Fatma kunde lugna pojken förutom mamman, när hon var där. Också hon gjorde ett outplånligt intryck. Som hämtad ur en tavla av Vermeer. En ung och kraftfull kvinna, lik en medeltida madonna, alltid höljd i en tjock mellanbrun kappa som gick ända ner till fotknölarna. Man kunde inte ens se skorna när hon gick förbi. Och bara en bit av det bleka ansiktet - från ögonbrynen och ner till hakan. Våra blickar möttes aldrig där jag låg halvt dold i min hörna av akuten.
Hennes pojke låg skymd av en pelare och av skranket där sjuksystrarna satt och åt och skrev sina journaler och pratade med varandra.
Pojkens pappa kom ibland på besök. Han stannade nästan aldrig i mer än tio minuter en kvart.
Det israeliska Hadassah-sjukhuset på Har Hatzofim har ca 65 procent palestinska patienter och 35 procent israeliska, judiska, patienter och ligger uppflugen på krönet av Scopusberget ( Utsiktsberget ) i den östra delen av Jerusalem. Från sjukhuset har man ett dramatiskt panorama över Juda öken nästan hela vägen ner till Jordandalen. På andra sidan dalen ser man i klart väder kungariket Jordanien, eller Moab, som bergskammen på andra sidan Jordan hette på biblisk tid.
Molnen som vandrar över sjukhustaken kommer nästan alltid från väster, från Medelhavet, och passerar först sjukhuset och sedan in över öknen och har då i allmänhet redan avgett sitt regn om molnen inte är så stinna som nu på våren att de släpper regn också i öknen och plötsligt förvandlar vissa kullar till hav av gula och vita och röda vårblommor. Färger som bleknar och dör lika hastigt som de blossat upp.
Den smäckra sjukhusbyggnaden blev klar redan 1935, ritad av en av den tidens stora tyskjudiska arkitekter, Erich Mendelsohn. Byggnaden är luftig, nästan elegant. Ur vissa vinklar kan man få för sig att man står på en modern strömlinjeformad atlantångare, med rundade bryggor och svepande linjer, som om den ropade in en ny tid. Hadassah på Scopusberget är mindre och mycket mänskligare i storleken än det mera moderna och mastodontiska Hadassah Ein Karem i andra änden av Jerusalem, som man blev tvungen att bygga när Jordanien ockuperade östra Jerusalem och stängde trafiken till systersjukhuset på Scopus. Jag hade givetvis ingenting emot att bli opererad på det äldre sjukhuset som Mendelsohn ritat, med öknen i åtanke. Här fanns de stora vidderna. Och på flera olika plan.
Man behöver i och för sig inte ligga länge på något sjukhus i Israel för att förstå att jämlikhetsprincipen för vården gäller alla patienter, oavsett etnisk eller religiös bakgrund. Jag hade väl tolv olika sjuksystrar som tog hand om mig under de tre veckorna jag var där. Åtta var judar och de andra var palestinska araber. Alla var duktiga, men palestinskorna var det något särskilt med. Kanske just därför att de var palestinskor...Mycket ytligt sett stod de ju för "det okända" eller "den andra sidan". Fördomar har vi ju alla i början av nya möten. Och givetvis är det här en hyllning till hela personalen, men hjärtat går särskilt till de palestinska systrarna.
Till exempel till Rumah, med den breda röda munnen och glimten i ögat. Richard! kunde hon ropa med överdrivet starka arabiska "err" redan på inkommande, bubblande av liv, och lust att berätta historier och bara göra allt litet lättare för dig.
- Richard Gere! Jag älskar Richard Gere, kunde hon säga, medan hon bäddade om sängen, med tillägget att jag förstås var äldre än hennes filmidol, och jag såg ju inte alls ut som Richard Gere, men hon hade gjort även det till ett skämt: "Du är nästan lika snygg som han, och därför kallar jag dig Richard Gere, du får inte ta illa upp!"
Rumah! Alltid på strålande humör. Men allvarlig när hon behövde vara allvarlig.
Och Rinad, som jag först trodde var sjuksköterska, men som visade sig vara läkare och som var med i fem timmar under min operation. Hon kom spontant fram till min säng och kramade mig kanske två eller tre dagar efter operationen. Vi omfamnade varandra flera gånger, som om vi känt varandra i många år, och jag kände mig som en far till henne eller en morbror som varit hemifrån så pass länge att hon hunnit bli vuxen och utbildat sig till läkare i mellantiden, medan morbror var i utlandet. Ungefär så. Sågs vi i en korridor på sjukhuset kom hon alltid fram och omfamnade mig.
När jag så småningom kom ur sängen mera regelbundet och kunde ta mina bägge dräneringsväskor med alla slangarna och börja stappla omkring i sjukhuskorridorerna ända ner till sjukhusets huvudingång slog det mig med vilken målmedvetenhet hela personalen tycktes gå till sina sysslor även vid midnatt med snabba energiska steg, som om deras jobb var en dans och bara bestod av spännande utmaningar, som de inte kunde vara utan. Det var den andan över dem, tyckte jag. Här fanns en övergripande medmänsklighet som gick utanpå all politik. Man kan kanske säga att vården helt enkelt bannlyste allt som var inflammerat. Om politik talade man inte på sjukhuset. Och man fick för sig att sjukhusmiljön gav en försmak om framtiden i hela landet, hela det här lilla och spännande och mycket problematiska landet mellan Jordandalen och Medelhavet. En inblick i framtiden, låt oss säga om 120 år, när politiken gått ner i varv med hyfsade lösningar som satt punkt för det abnorma och snedvridna. Och som gjort oss alla litet friskare och litet mänskligare.
Det kändes mycket, mycket hoppingivande.
En av kirurgerna var också palestinier. Dr Bassem. Han var alltid den som uppmuntrade mig mer än någon av de andra läkarna när han dök upp. Om de andra läkarna var mera avvaktande vid läkarronden och liksom mest tittade i taket och såg lätt uttråkade ut, kunde dr Bassem blinka och knyta näven i luften bakom alla de andra och liksom säga: Det där ordnade vi bra och du skötte dig finfint som patient! Fortsätt med det!
Det är just det: verkligheten är alltid mycket mera komplicerad och mycket, mycket rikare och mera svårfångad än alla förutfattade meningar. Man märker det när man är mitt uppe i verkligheten. Den är svår att se på avstånd och ännu svårare att förstå på avstånd. Jag skulle faktiskt rekommendera alla som baktalar israelerna eller palestinierna eller bägge att vistas en dag eller två på ett sjukhus i Israel!
Blev ständigt påmind om detta på Hadassah Harhatzofim. Mina ögon öppnades annars år 2003. Då låg jag på Hadassah-sjukhuset i Ein Karem, inte på canceravdelningen, utan på kardiologen.
På kardiologen var översköterskan palestinska. Jag har beklagligt nog glömt vad hon heter. Men jag tänker ofta på henne. En natt när jag vred mig i sängen och måste ha kvidit eller stönat, kom hon plötsligt innanför förhänget kring sängen och började efter en stund massera min rygg och sedan bröstet och benen med massageolja. Hon höll säkert på med det i 20 minuter. Inte ett ord utväxlades mellan oss. Vi utbytte blickar ibland och när hon lämnade mig, somnade jag bums, som ett litet barn.
Hon hade gjort något extra, något utöver rutinerna. Hon hade hjälpt mig vidare i livet.
Sådant får man inte analysera i efterhand eller försöka förstå. Sådana ögonblick tar man bara emot. Eller så ger man dem till andra. De är livet självt.
@ @ @ @ @
Att byta identitet i det nya Polen
När Pawel ser sig själv i spegeln kan han ibland fortfarande se en nynazistisk skinnskalle som stirrar tillbaka mot honom, den han var, innan han täckte sitt renrakade huvud med en kalott och bytte ut sin fascistiska ideologi mot Torahn, ( Läran, på hebreiska ) och tog avstånd från våldet och hatet och valde Gud i stället.
Så börjar en intressant och gripande rapport om hur unga polacker blivit religiösa judar, sedan de upptäckt att de hade judiska gener. New York Times publicerade artikeln den 27 februari. Reportrarna i Warszawa är Dan Bilefsky i första hand och Joanna Berendt. Artikeln är tidstypisk och så pass intressant att jag tagit mig friheten att översätta nästan hela reportaget till svenska.
“Jag kämpar varje dag med att göra mig av mina gamla föreställningar”, säger Pawel, en 33-årig ultraortodox jude och före detta truckförare. Han noterer med en viss ironi att han blev tvungen att sluta hata judar, för att kunna bli en. “När jag ser ett gammalt foto av mig själv som skinnskalle, skäms jag. Varje dag försöker jag göra ‘teshuvah’, ( omvända mig och gå den smala vägen ). Jag har mycket att ordna upp i det fallet, säger han. Pawel som också använder sitt hebreiska namn, Pinchas, bad att få utelämna sitt efternamn; och slippa gå i ständig oro över att hans gamla nynazistiska kompisar rätt vad det var skulle antasta honom eller hans familj. 20 år efter kommunismens fall är nog Pawel det mest osannolika exemplet på den judiska pånyttfödelsen som äger rum i Polen, i en tid då flera judiska andliga ledare menar att landet verkligen börjar visa tecken på att göra sig av med den rabiata antisemitismen från det förflutna. Före 1939 levde tre miljoner judar i Polen. Nazisterna mördade mer än 90 procent av dem. De flesta av de överlevande lämnade landet. I Polen finns det idag ungefär 50 000 judar. Merparten gjorde allt för att dölja sin härkomst och begravde utåt sett sin tro och religion under årtionden av kommunistiskt förtryck. Även då förföljdes judar av regimen. Idag är det annorlunda: Polens nuvarande överrabbin Michael Schudrich anser att Polen är det mest Israelvänliga landet i hela EU. Han säger att påven Johannes Paulus II som själv var polack bidrog mycket till utvecklingen: Johannes kallade judarna “våra äldre bröder” och syftade också på den hållning inom den katolska kyrkan visavi judendomen, som han försökte främja. Och nu har den polska påvens inställning äntligen blivit uppmärksammad i Polen.
Först tio år efter det att det blev känt att 1600 judar i staden Jedwabne brändes levande till döds av sina polska grannar i juli 1941, började den nationella polska myten slås sönder: myten om att alla polacker också var offer för nazismen under andra världskriget. Så var det ju bara inte. “Före 1989 kände man med sig att det inte var tryggt att säga: Jag är en jude”, säger överrabbinen Schudrich. “Men två årtionden senare växer insikten här i Polen att judarna är en del av samhällskroppen, en del som saknats, ungefär som ett amputerat ben. Antisemitismen är fortfarande oacceptabelt hög, men att alla polacker skulle vara mordiska, som de överlevande judarna vant sig vid att tro tiden efter andra världskriget, är en tro på utdöende.” Det har bidragit till en judisk pånyttfödelse. Hundratals polacker, varav majoriteten fick en katolsk uppfostran, konverterar idag till judendomen eller upptäcker sina judiska rötter. Under de senaste fem åren har antalet familjer i Warszawas judiska församling nästan tredubblats, till 600 familjer.
I Krakows gamla judiska kvarter är cafeerna och barerna smockfulla med unga polska judar som nyligen konverterat och sitter och lyssnar på israelisk hip hop. Michael Pirog, en populär polsk entertainer i TV, som nyligen gick ut offentligt och förklarade att han var jude, fick fler supporters, inte fler fiender. “Polen håller på att förändras och jag känner mig judisk och det känns bra.”
Pawels förvandling från katolik och skinnskalle till jude började i ett påvert och nergånget kvarter i Warszawa på 80-talet, där Pawel och hans vänner börjat tröttna på den gnagande och gråa likriktningen i det kommunistiska Polen. I protest valde de att bli aktiva antisemiter. De rakade av sig håret och blev skinnskallar, beväpnade sig med knivar, och gjorde till och med Hitlerhälsning med höjd högerarm, man och man emellan.
“Usch, jag har svårt att erkänna det, men vi hade på den tiden för vana att klå upp judiska och arabiska barn och även hoppa på hemlösa. Och vi sjöng dumma sånger om Satan och vikten av att döda andra. Vi hade uppfattningen att Polen borde vara ett land enbart för polacker.” En dag, berättar Pawel, skolkade han och kamraterna från skolan och tog tåget till Auschwitz, nazisternas största dödsläger i närheten av Krakow. “Vi skojade med varandra och önskade att museet hade varit större och vittnat om att tyskarna hade dödat fler judar under kriget." Men även när Pawel gick in för ett liv som nynazist, hade han ibland känslan av att hans identitet vilade på en lögn. Han hade lagt märke till att hans pappa, som ofta gick i kyrkan, helst citerade Gamla testamentet. Och Pawels farfar antydde ibland ett och annat om dunkla familjehemligheter. “En gång när jag sade till farfar att judarna inte var något att ha, blev han mycket upprörd, skrek och for ut mot mig: Säger du det en gång till i mitt hem, kör jag ut dig för alltid!”
Pawel gjorde militärtjänsten i Polen och gifte sig sedan med en flicka som också umgicks med skinnskallar. Han var bara 18 då. Förändringarna i hans inre kom när han fyllt 22, och när hans unga fru, Paulina, började misstänka att hon hade judiska rötter. Hon gick till ett institut för arvsforskning och upptäckte att hon faktiskt hade en judisk bakgrund. Hon fann också i ett register över Warszawas judar att Pawels morföräldrar hade judiskt påbrå. När Pawel konfronterade sina egna föräldrar med dessa uppgifter, bröt de samman, berättar han, och för första gången sade de hela sanningen om deras judiska arv. Hans mormor var judinna och hon hade överlevt andra världskriget i ett katolskt kloster, där man gömde henne och tog hand om henne kriget ut. Och Pawels farfar var också jude. Han hade haft sju syskon. Nästan alla mördades under kriget.
“Vid ett tillfälle sade jag till mina föräldrar: Vad ska det här betyda? Jag som inbillat mig att jag var nynazist! Jag kunde inte se mig själv i spegeln på flera veckor av ren förvirring.”
Pawels föräldrar gjorde vad de flesta i deras situation gjorde efter kriget. De dolde sin judiska identitet i ett försök att skydda barnen. Skakad av upptäckten, grunnade Pawel i flera veckor över sin nya situation, och fick till sist en väldig lust att bli jude på riktigt. Ja, till och med bli en ortodoxt troende jude. Han medger att han gärna dras till det extrema. Han beskriver den egna förvandlingen som en svår och långsam process. “Som att födas på nytt.”
Han tvingade också sig själv att läsa Adolf Hitlers politiska självbiografi, “Mein Kampf”, men han kunde inte avsluta boken. Den var för motbjudande. Och Pawel tillägger: När jag frågade en rabbin, varför jag kände det som jag gjorde, och fortfarande gör, svarade han:
“Det är dina förfäders själar som ropar till dig.”
@ @ @ @ @
Så börjar en intressant och gripande rapport om hur unga polacker blivit religiösa judar, sedan de upptäckt att de hade judiska gener. New York Times publicerade artikeln den 27 februari. Reportrarna i Warszawa är Dan Bilefsky i första hand och Joanna Berendt. Artikeln är tidstypisk och så pass intressant att jag tagit mig friheten att översätta nästan hela reportaget till svenska.
“Jag kämpar varje dag med att göra mig av mina gamla föreställningar”, säger Pawel, en 33-årig ultraortodox jude och före detta truckförare. Han noterer med en viss ironi att han blev tvungen att sluta hata judar, för att kunna bli en. “När jag ser ett gammalt foto av mig själv som skinnskalle, skäms jag. Varje dag försöker jag göra ‘teshuvah’, ( omvända mig och gå den smala vägen ). Jag har mycket att ordna upp i det fallet, säger han. Pawel som också använder sitt hebreiska namn, Pinchas, bad att få utelämna sitt efternamn; och slippa gå i ständig oro över att hans gamla nynazistiska kompisar rätt vad det var skulle antasta honom eller hans familj. 20 år efter kommunismens fall är nog Pawel det mest osannolika exemplet på den judiska pånyttfödelsen som äger rum i Polen, i en tid då flera judiska andliga ledare menar att landet verkligen börjar visa tecken på att göra sig av med den rabiata antisemitismen från det förflutna. Före 1939 levde tre miljoner judar i Polen. Nazisterna mördade mer än 90 procent av dem. De flesta av de överlevande lämnade landet. I Polen finns det idag ungefär 50 000 judar. Merparten gjorde allt för att dölja sin härkomst och begravde utåt sett sin tro och religion under årtionden av kommunistiskt förtryck. Även då förföljdes judar av regimen. Idag är det annorlunda: Polens nuvarande överrabbin Michael Schudrich anser att Polen är det mest Israelvänliga landet i hela EU. Han säger att påven Johannes Paulus II som själv var polack bidrog mycket till utvecklingen: Johannes kallade judarna “våra äldre bröder” och syftade också på den hållning inom den katolska kyrkan visavi judendomen, som han försökte främja. Och nu har den polska påvens inställning äntligen blivit uppmärksammad i Polen.
Först tio år efter det att det blev känt att 1600 judar i staden Jedwabne brändes levande till döds av sina polska grannar i juli 1941, började den nationella polska myten slås sönder: myten om att alla polacker också var offer för nazismen under andra världskriget. Så var det ju bara inte. “Före 1989 kände man med sig att det inte var tryggt att säga: Jag är en jude”, säger överrabbinen Schudrich. “Men två årtionden senare växer insikten här i Polen att judarna är en del av samhällskroppen, en del som saknats, ungefär som ett amputerat ben. Antisemitismen är fortfarande oacceptabelt hög, men att alla polacker skulle vara mordiska, som de överlevande judarna vant sig vid att tro tiden efter andra världskriget, är en tro på utdöende.” Det har bidragit till en judisk pånyttfödelse. Hundratals polacker, varav majoriteten fick en katolsk uppfostran, konverterar idag till judendomen eller upptäcker sina judiska rötter. Under de senaste fem åren har antalet familjer i Warszawas judiska församling nästan tredubblats, till 600 familjer.
I Krakows gamla judiska kvarter är cafeerna och barerna smockfulla med unga polska judar som nyligen konverterat och sitter och lyssnar på israelisk hip hop. Michael Pirog, en populär polsk entertainer i TV, som nyligen gick ut offentligt och förklarade att han var jude, fick fler supporters, inte fler fiender. “Polen håller på att förändras och jag känner mig judisk och det känns bra.”
Pawels förvandling från katolik och skinnskalle till jude började i ett påvert och nergånget kvarter i Warszawa på 80-talet, där Pawel och hans vänner börjat tröttna på den gnagande och gråa likriktningen i det kommunistiska Polen. I protest valde de att bli aktiva antisemiter. De rakade av sig håret och blev skinnskallar, beväpnade sig med knivar, och gjorde till och med Hitlerhälsning med höjd högerarm, man och man emellan.
“Usch, jag har svårt att erkänna det, men vi hade på den tiden för vana att klå upp judiska och arabiska barn och även hoppa på hemlösa. Och vi sjöng dumma sånger om Satan och vikten av att döda andra. Vi hade uppfattningen att Polen borde vara ett land enbart för polacker.” En dag, berättar Pawel, skolkade han och kamraterna från skolan och tog tåget till Auschwitz, nazisternas största dödsläger i närheten av Krakow. “Vi skojade med varandra och önskade att museet hade varit större och vittnat om att tyskarna hade dödat fler judar under kriget." Men även när Pawel gick in för ett liv som nynazist, hade han ibland känslan av att hans identitet vilade på en lögn. Han hade lagt märke till att hans pappa, som ofta gick i kyrkan, helst citerade Gamla testamentet. Och Pawels farfar antydde ibland ett och annat om dunkla familjehemligheter. “En gång när jag sade till farfar att judarna inte var något att ha, blev han mycket upprörd, skrek och for ut mot mig: Säger du det en gång till i mitt hem, kör jag ut dig för alltid!”
Pawel gjorde militärtjänsten i Polen och gifte sig sedan med en flicka som också umgicks med skinnskallar. Han var bara 18 då. Förändringarna i hans inre kom när han fyllt 22, och när hans unga fru, Paulina, började misstänka att hon hade judiska rötter. Hon gick till ett institut för arvsforskning och upptäckte att hon faktiskt hade en judisk bakgrund. Hon fann också i ett register över Warszawas judar att Pawels morföräldrar hade judiskt påbrå. När Pawel konfronterade sina egna föräldrar med dessa uppgifter, bröt de samman, berättar han, och för första gången sade de hela sanningen om deras judiska arv. Hans mormor var judinna och hon hade överlevt andra världskriget i ett katolskt kloster, där man gömde henne och tog hand om henne kriget ut. Och Pawels farfar var också jude. Han hade haft sju syskon. Nästan alla mördades under kriget.
“Vid ett tillfälle sade jag till mina föräldrar: Vad ska det här betyda? Jag som inbillat mig att jag var nynazist! Jag kunde inte se mig själv i spegeln på flera veckor av ren förvirring.”
Pawels föräldrar gjorde vad de flesta i deras situation gjorde efter kriget. De dolde sin judiska identitet i ett försök att skydda barnen. Skakad av upptäckten, grunnade Pawel i flera veckor över sin nya situation, och fick till sist en väldig lust att bli jude på riktigt. Ja, till och med bli en ortodoxt troende jude. Han medger att han gärna dras till det extrema. Han beskriver den egna förvandlingen som en svår och långsam process. “Som att födas på nytt.”
Han tvingade också sig själv att läsa Adolf Hitlers politiska självbiografi, “Mein Kampf”, men han kunde inte avsluta boken. Den var för motbjudande. Och Pawel tillägger: När jag frågade en rabbin, varför jag kände det som jag gjorde, och fortfarande gör, svarade han:
“Det är dina förfäders själar som ropar till dig.”
@ @ @ @ @
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
