Nu har Obama gjort en pudel

Barack Hussein Obamas grälsjuka inställning till Israel klappade ihop inatt och han gjorde en så kallad pudel: Han förnekade i en intervju för TV-bolaget Fox att det skulle råda någon kris mellan USA och Israel. Bör nämnas på den här bloggen, tycker jag.


Plötsligt bortförklarade Obama  den gångna veckans alla amerikanska verbala angrepp på Israel med att goda vänner ibland grälar på varandra. Jo, så kan man kan ju också få till det, och slå till politisk reträtt. Obama tillade för övrigt att USA "kommer att göra allt" för att dra igång ekonomiska sanktioner mot Iran. Givetvis med en from förhoppning om att det ska göra susen och förmå det iranska präststyret att skrota det egna kärnvapenprogrammet.
Det kan i alla fall tänkas att Obama menar vad han säger. Häromdagen kom det skotska rapporter om att USA fört ett stort antal så kallade blockbuster-bomber närmare Persiska viken och Iran. Bomberna anses ha kapacitet att spränga sig ner till de underjordiska raketanläggningarna i Iran. Inget hindrar förstås att uppgifterna i skotska Herald bara var skrämskott för att påminna diktaturen i Iran om vad USA kan göra, när man lägger den sidan till.

Läser det amerikanska utrikesdepartementet alla israeliska tidningar? Det skulle jag tro: en av de mindre tidningarna som heter Makor Rishon har i en artikel just klargjort att kullen Ramat Shlomo ( "Salomos kulle", en liten förort strax norr om Jerusalems stadskärna ) faktiskt aldrig har legat på Västbanken.

Kullen låg en gång i ingenmansland mellan Israel och Västbanken på den tiden mellan 1948 och 1967 då kungariket Jordanien ockuperade Västbanken. Den israeliska tidningen studerade kartorna som anslöts till det israelisk-jordanska vapenstilleståndsavtalet den 4 mars 1949. Kartorna visar tydligt att  kullen aldrig varit en del av Västbanken och att det rent formellt inte fanns minsta skäl för den nuvarande amerikanska administrationen att hetsa upp sig över att Israel planerar att bygga ut kullen med ytterligare 1600 lägenheter. Där fanns förr bara en skog. Förorten Ramat Shlomo började byggas först 1996.

Vid sidan om den allt hårdare inhemska kritiken i USA mot Obamas små grepp mot Israel, kan det gott tänkas att också någon tjänsteman på den amerikanska ambassaden i Tel Aviv eller på generalkonsulatet i Jerusalem citerade Makor Rishons uppgifter om den aktuella kullen i en liten larmrapport hem till Washington. Det blev dags för Obamas administration att börja klättra ner från det höga trädet och trappa ner en rakt igenom konstlad konflikt.
Och vips kom också beskedet att den amerikanske chefsförhandlaren George Mitchell, som ska värka fram freden mellan Israel och PLO, rentav tänker dyka upp här i Jerusalem redan nästa vecka. Hej vad det går!

Den tredje intifadan dog samtidigt i sin linda. Det kom till mängder av små incidenter mellan palestinska stenkastande ungdomar och israelisk polis, men krisen för den här gången är överstånden. Hamas så kallade, Raseriets dag, blev verkligen bara en dag lång.
Det framgick för övrigt att inte heller den israeliska regeringen med Benjamin Netanjahu i spetsen kom ihåg att Ramat Shlomo aldrig legat på Västbanken. Det är ju också ett slags prov på hur en ofta ofrivillig humor kryper in i konflikten mellan palestinierna och israelerna. Alla tycker till till tusen vareviga dag och bryr sig aldrig om att kontrollera fakta.
Om medierna började kontrollera sina fakta skulle vi antagligen påskynda freden på ett sätt som aldrig förr. Det är jag övertygad om. Okunnighet kan aldrig vara en dygd ens i fredssammanhang. Men det är klart, myterna är pikantare och ofta mycket  intressantare. Och så säljer de fler lösnummer. Radion och TV i Sverige, för att inte tala om tidningarna, är långt mera cyniska än de har lust att erkänna. Fred är de inte särskilt intresserade av när det gäller Mellanöstern.

Till exempel Jan Guillou och framför allt Aftonbladet är helt sålda på myterna, och jag vågar som sagt bara spekulera över varför det är så. Dagens Nyheter är nuförtiden bara steget efter Aftonbladet. Man kan väl generellt sett säga att ju mer dessa organ pekar med pekpinnarna och fördömer och fördömer och förtiger mycket annat och faktiskt lever högt på ofta synnerligen magra fakta, desto tydligare framgår det att de egentligen struntar i palestiniernas och israelernas väl och ve.

Minst gåtfull i de här sammanhangen är förstås Jan Guillou. Han har ju alltid levt i fantasiernas och myternas värld. 

@ @ @ @ @