Själar på kanten av öknen

Tankarna går tillbaka till sjukhuset.

Till sjuksköterskorna. Till patienterna. Och läkarna förstås. De var mitt hem i nästan en månad förra hösten, när varje dag segade sig fram.

Först på akuten. Fast den kallas inte så på hebreiska. Intensiv-vården snarare. Intensiv-vården med den lugna översköterskan med det svarta håret och den lågmälda rösten. Sarit.

Jag fick ett omedelbart förtroende för henne, för hon verkade veta precis. Vi talade med varandra utan ord den första tiden. Jag var oftast för svag för att kunna tala med annat än ögonen. Hade för många slangar i kroppen, för mycket dropp och tejpad näsa och syrgas och jag låg som inslingrad i kateter och tunga dräneringsapparater. Att lämna sängen var bara inte att tänka på. Det var tortyr att ligga vaken halva natten och höra den palestinske pojken skrika flera minuter i sträck när han plötsligt vaknade: Hjälp mig! Å å å! Hjälp mig! Å å å! Hjälp mig! Mamma! Å å å å! Hjälp mig, å hjälp mig! Långa haranger med samma ord, tagna om och om igen. Vad kan han ha varit? Kanske fem år. Han hade blivit överkörd av en bil och ena däcket hade gått över pojkens rygg. Bara översköterskan Sarit och den äldre palestinska sjuksystern Fatma kunde lugna pojken förutom mamman, när hon var där. Också hon gjorde ett outplånligt intryck. Som hämtad ur en tavla av Vermeer. En ung och kraftfull kvinna, lik en medeltida madonna, alltid höljd i en tjock mellanbrun kappa som gick ända ner till fotknölarna. Man kunde inte ens se skorna när hon gick förbi. Och bara en bit av det bleka ansiktet - från ögonbrynen och ner till hakan. Våra blickar möttes aldrig där jag låg halvt dold i min hörna av akuten.

Hennes pojke låg skymd av en pelare och av skranket där sjuksystrarna satt och åt och skrev sina journaler och pratade med varandra.

Pojkens pappa kom ibland på besök. Han stannade nästan aldrig i mer än tio minuter en kvart.

Det israeliska Hadassah-sjukhuset på Har Hatzofim har ca 65 procent palestinska patienter och 35 procent israeliska, judiska, patienter och ligger uppflugen på krönet av Scopusberget ( Utsiktsberget ) i den östra delen av Jerusalem. Från sjukhuset har man ett dramatiskt panorama över Juda öken nästan hela vägen ner till Jordandalen. På andra sidan dalen ser man i klart väder kungariket Jordanien, eller Moab, som bergskammen på andra sidan Jordan hette på biblisk tid.

Molnen som vandrar över sjukhustaken kommer nästan alltid från väster, från Medelhavet, och passerar först sjukhuset och sedan in över öknen och har då i allmänhet redan avgett sitt regn om molnen inte är så stinna som nu på våren att de släpper regn också i öknen och plötsligt förvandlar vissa kullar till hav av gula och vita och röda vårblommor. Färger som bleknar och dör lika hastigt som de blossat upp.

Den smäckra sjukhusbyggnaden blev klar redan 1935, ritad av en av den tidens stora tyskjudiska arkitekter, Erich Mendelsohn. Byggnaden är luftig, nästan elegant. Ur vissa vinklar kan man få för sig att man står på en modern strömlinjeformad atlantångare, med rundade bryggor och svepande linjer, som om den ropade in en ny tid. Hadassah på Scopusberget är mindre och mycket mänskligare i storleken än det mera moderna och mastodontiska Hadassah Ein Karem i andra änden av Jerusalem, som man blev tvungen att bygga när Jordanien ockuperade östra Jerusalem och stängde trafiken till systersjukhuset på Scopus. Jag hade givetvis ingenting emot att bli opererad på det äldre sjukhuset som Mendelsohn ritat, med öknen i åtanke. Här fanns de stora vidderna. Och på flera olika plan.

Man behöver i och för sig inte ligga länge på något sjukhus i Israel för att förstå att jämlikhetsprincipen för vården gäller alla patienter, oavsett etnisk eller religiös bakgrund. Jag hade väl tolv olika sjuksystrar som tog hand om mig under de tre veckorna jag var där. Åtta var judar och de andra var palestinska araber. Alla var duktiga, men palestinskorna var det något särskilt med. Kanske just därför att de var palestinskor...Mycket ytligt sett stod de ju för "det okända" eller "den andra sidan". Fördomar har vi ju alla i början av nya möten. Och givetvis är det här en hyllning till hela personalen, men hjärtat går särskilt till de palestinska systrarna.

Till exempel till Rumah, med den breda röda munnen och glimten i ögat. Richard! kunde hon ropa med överdrivet starka arabiska "err" redan på inkommande, bubblande av liv, och lust att berätta historier och bara göra allt litet lättare för dig.

- Richard Gere! Jag älskar Richard Gere, kunde hon säga, medan hon bäddade om sängen, med tillägget att jag förstås var äldre än hennes filmidol, och jag såg ju inte alls ut som Richard Gere, men hon hade gjort även det till ett skämt: "Du är nästan lika snygg som han, och därför kallar jag dig Richard Gere, du får inte ta illa upp!"

Rumah! Alltid på strålande humör. Men allvarlig när hon behövde vara allvarlig.

Och Rinad, som jag först trodde var sjuksköterska, men som visade sig vara läkare och som var med i fem timmar under min operation. Hon kom spontant fram till min säng och kramade mig kanske två eller tre dagar efter operationen. Vi omfamnade varandra flera gånger, som om vi känt varandra i många år, och jag kände mig som en far till henne eller en morbror som varit hemifrån så pass länge att hon hunnit bli vuxen och utbildat sig till läkare i mellantiden, medan morbror var i utlandet. Ungefär så. Sågs vi i en korridor på sjukhuset kom hon alltid fram och omfamnade mig.

När jag så småningom kom ur sängen mera regelbundet och kunde ta mina bägge dräneringsväskor med alla slangarna och börja stappla omkring i sjukhuskorridorerna ända ner till sjukhusets huvudingång slog det mig med vilken målmedvetenhet hela personalen tycktes gå till sina sysslor även vid midnatt med snabba energiska steg, som om deras jobb var en dans och bara bestod av spännande utmaningar, som de inte kunde vara utan. Det var den andan över dem, tyckte jag. Här fanns en övergripande medmänsklighet som gick utanpå all politik. Man kan kanske säga att vården helt enkelt bannlyste allt som var inflammerat. Om politik talade man inte på sjukhuset. Och man fick för sig att sjukhusmiljön gav en försmak om framtiden i hela landet, hela det här lilla och spännande och mycket problematiska landet mellan Jordandalen och Medelhavet. En inblick i framtiden, låt oss säga om 120 år, när politiken gått ner i varv med hyfsade lösningar som satt punkt för det abnorma och snedvridna. Och som gjort oss alla litet friskare och litet mänskligare.

Det kändes mycket, mycket hoppingivande.

En av kirurgerna var också palestinier. Dr Bassem. Han var alltid den som uppmuntrade mig mer än någon av de andra läkarna när han dök upp. Om de andra läkarna var mera avvaktande vid läkarronden och liksom mest tittade i taket och såg lätt uttråkade ut, kunde dr Bassem blinka och knyta näven i luften bakom alla de andra och liksom säga: Det där ordnade vi bra och du skötte dig finfint som patient! Fortsätt med det!

Det är just det: verkligheten är alltid mycket mera komplicerad och mycket, mycket rikare och mera svårfångad än alla förutfattade meningar. Man märker det när man är mitt uppe i verkligheten. Den är svår att se på avstånd och ännu svårare att förstå på avstånd. Jag skulle faktiskt rekommendera alla som baktalar israelerna eller palestinierna eller bägge att vistas en dag eller två på ett sjukhus i Israel!

Blev ständigt påmind om detta på Hadassah Harhatzofim. Mina ögon öppnades annars år 2003. Då låg jag på Hadassah-sjukhuset i Ein Karem, inte på canceravdelningen, utan på kardiologen.

På kardiologen var översköterskan palestinska. Jag har beklagligt nog glömt vad hon heter. Men jag tänker ofta på henne. En natt när jag vred mig i sängen och måste ha kvidit eller stönat, kom hon plötsligt innanför förhänget kring sängen och började efter en stund massera min rygg och sedan bröstet och benen med massageolja. Hon höll säkert på med det i 20 minuter. Inte ett ord utväxlades mellan oss. Vi utbytte blickar ibland och när hon lämnade mig, somnade jag bums, som ett litet barn.

Hon hade gjort något extra, något utöver rutinerna. Hon hade hjälpt mig vidare i livet.

Sådant får man inte analysera i efterhand eller försöka förstå. Sådana ögonblick tar man bara emot. Eller så ger man dem till andra. De är livet självt.


@ @ @ @ @