Att byta identitet i det nya Polen

När Pawel ser sig själv i spegeln kan han ibland fortfarande se en nynazistisk skinnskalle som stirrar tillbaka mot honom, den han var, innan han täckte sitt renrakade huvud med en kalott och bytte ut sin fascistiska ideologi mot Torahn, ( Läran, på hebreiska ) och tog avstånd från våldet och hatet och valde Gud i stället.


Så börjar en intressant och gripande rapport om hur unga polacker blivit religiösa judar, sedan de upptäckt att de hade judiska gener. New York Times publicerade artikeln den 27 februari. Reportrarna i Warszawa är Dan Bilefsky i första hand och Joanna Berendt. Artikeln är tidstypisk och så pass intressant att jag tagit mig friheten att översätta nästan hela reportaget till svenska.


“Jag kämpar varje dag med att göra mig av mina gamla föreställningar”, säger Pawel, en 33-årig ultraortodox jude och före detta truckförare. Han noterer med en viss ironi att han blev tvungen att sluta hata judar, för att kunna bli en. “När jag ser ett gammalt foto av mig själv som skinnskalle, skäms jag. Varje dag försöker jag göra ‘teshuvah’, ( omvända mig och gå den smala vägen ). Jag har mycket att ordna upp i det fallet, säger han. Pawel som också använder sitt hebreiska namn, Pinchas, bad att få utelämna sitt efternamn; och slippa gå i ständig oro över att hans gamla nynazistiska kompisar rätt vad det var skulle antasta honom eller hans familj. 20 år efter kommunismens fall är nog Pawel det mest osannolika exemplet på den judiska pånyttfödelsen som äger rum i Polen, i en tid då flera judiska andliga ledare menar att landet verkligen börjar visa tecken på att göra sig av med den rabiata antisemitismen från det förflutna. Före 1939 levde tre miljoner judar i Polen. Nazisterna mördade mer än 90 procent av dem. De flesta av de överlevande lämnade landet. I Polen finns det idag ungefär 50 000 judar. Merparten gjorde allt för att dölja sin härkomst och begravde utåt sett sin tro och religion under årtionden av kommunistiskt förtryck. Även då förföljdes judar av regimen. Idag är det annorlunda: Polens nuvarande överrabbin Michael Schudrich anser att Polen är det mest Israelvänliga landet i hela EU. Han säger att påven Johannes Paulus II som själv var polack bidrog mycket till utvecklingen: Johannes kallade  judarna “våra äldre bröder” och syftade också på den hållning inom den katolska kyrkan visavi judendomen, som han försökte främja. Och nu har den polska påvens inställning äntligen blivit uppmärksammad i Polen.


Först tio år efter det att det blev känt att 1600 judar i staden Jedwabne brändes levande till döds av sina polska grannar i juli 1941, började den nationella polska myten slås sönder: myten om att alla polacker också var offer för nazismen under andra världskriget. Så var det ju bara inte. “Före 1989 kände man med sig att det inte var tryggt att säga: Jag är en jude”, säger överrabbinen Schudrich. “Men två årtionden senare växer insikten här i Polen att judarna är en del av samhällskroppen, en del som saknats, ungefär som ett amputerat ben. Antisemitismen är fortfarande oacceptabelt hög, men att alla polacker skulle vara mordiska, som de överlevande judarna vant sig vid att tro tiden efter andra världskriget, är en tro på utdöende.” Det har bidragit till en judisk pånyttfödelse. Hundratals polacker, varav majoriteten fick en katolsk uppfostran, konverterar idag till judendomen eller upptäcker sina judiska rötter. Under de senaste fem åren har antalet familjer i Warszawas judiska församling nästan tredubblats, till 600 familjer.


I Krakows gamla judiska kvarter är cafeerna och barerna smockfulla med unga polska judar som nyligen konverterat och sitter och lyssnar på israelisk hip hop. Michael Pirog, en populär polsk entertainer i TV, som nyligen gick ut offentligt och förklarade att han var jude, fick fler supporters, inte fler fiender. “Polen håller på att förändras och jag känner mig judisk och det känns bra.”


Pawels förvandling från katolik och skinnskalle till jude började i ett påvert och nergånget kvarter i Warszawa på 80-talet, där Pawel och hans vänner börjat tröttna på den gnagande och gråa likriktningen i det kommunistiska Polen. I protest valde de att bli aktiva antisemiter. De rakade av sig håret och blev skinnskallar, beväpnade sig med knivar, och gjorde till och med Hitlerhälsning med höjd högerarm, man och man emellan.


“Usch, jag har svårt att erkänna det, men vi hade på den tiden för vana att klå upp judiska och arabiska barn och även hoppa på hemlösa. Och vi sjöng dumma sånger om Satan och vikten av att döda andra. Vi hade uppfattningen att Polen borde vara ett land enbart för polacker.” En dag, berättar Pawel, skolkade han och kamraterna från skolan och tog tåget till Auschwitz, nazisternas största dödsläger i närheten av Krakow. “Vi skojade med varandra och önskade att museet hade varit större och vittnat om att tyskarna hade dödat fler judar under kriget." Men även när Pawel gick in för ett liv som nynazist, hade han ibland känslan av att hans identitet vilade på en lögn. Han hade lagt märke till att hans pappa, som ofta gick i kyrkan, helst citerade Gamla testamentet. Och Pawels farfar antydde ibland ett och annat om dunkla familjehemligheter. “En gång när jag sade till farfar att judarna inte var något att ha, blev han mycket upprörd, skrek och for ut mot mig: Säger du det en gång till i mitt hem, kör jag ut dig för alltid!”


Pawel gjorde militärtjänsten i Polen och gifte sig sedan med en flicka som också umgicks med skinnskallar. Han var bara 18 då. Förändringarna i hans inre kom när han fyllt 22, och när hans unga fru, Paulina, började misstänka att hon hade judiska rötter. Hon gick till ett institut för arvsforskning och upptäckte att hon faktiskt hade en judisk bakgrund. Hon fann också i ett register över Warszawas judar att Pawels morföräldrar hade judiskt påbrå. När Pawel konfronterade sina egna föräldrar med dessa uppgifter, bröt de samman, berättar han, och för första gången sade de hela sanningen om deras judiska arv. Hans mormor var judinna och hon hade överlevt andra världskriget i ett katolskt kloster, där man gömde henne och tog hand om henne kriget ut. Och Pawels farfar var också jude. Han hade haft sju syskon. Nästan alla mördades under kriget.


“Vid ett tillfälle sade jag till mina föräldrar: Vad ska det här betyda? Jag som inbillat mig att jag var nynazist! Jag kunde inte se mig själv i spegeln på flera veckor av ren förvirring.”


Pawels föräldrar gjorde vad de flesta i deras situation gjorde efter kriget. De dolde sin judiska identitet i ett försök att skydda barnen. Skakad av upptäckten, grunnade Pawel i flera veckor  över sin nya situation, och fick till sist en väldig lust att bli jude på riktigt. Ja, till och med bli en ortodoxt troende jude. Han medger att han gärna dras till det extrema. Han beskriver den egna förvandlingen som en svår och långsam process. “Som att födas på nytt.”


Han tvingade också sig själv att läsa Adolf Hitlers politiska självbiografi, “Mein Kampf”, men han kunde inte avsluta boken. Den var för motbjudande. Och Pawel tillägger: När jag frågade en rabbin, varför jag kände det som jag gjorde, och fortfarande gör, svarade han:


“Det är dina förfäders själar som ropar till dig.”




@ @ @ @ @