Ett soldatöde

Den här veckan inledde föräldrarna sin marsch mot Jerusalem och de kommer sedan att belägra kansliet eller residenset där den israeliske statsministern Benjamin Netanjahu är anträffbar, tills deras son, den kidnappade israeliske soldaten Gilad Shalit, friges från en pervers fångenskap. Shalit sitter fängslad  i en av Hamas isoleringsceller någonstans nära staden Khan Yunis i Gazas sydände.

Under marschens andra dag ( måndagen den 28 juni ) deltar redan mer än 11 000 israeler som ledsagar föräldrarna Noam och Aviva den långa vägen till Jerusalem från västra Galileen. De väntas inte anlända förrän om elva dagar. Det blir många fler med i marschen ju närmare man kommer Tel Aviv och sedan vikit av österut mot bergen och Jerusalem. Under tiden meddelar Hamas politbyrå i Damaskus i Syrien att man kommer att skärpa villkoren för en fångutväxling ju längre tiden går. Och Israels försvarsminister Ehud Barak antyder att han är redo för nya motbud och "nya förhandlingsgrepp". Han antydde också att Israel kan komma att ta bort somliga eller alla privilegier som de palestinska politiska brottslingarna har under fängelsetiden i Israel. Man kan dra in deras rättigheter att träffa anhöriga regelbundet, man kan förbjuda dem att telefonera från de olika fängelserna och minska deras möjligheter att studera och att se TV. Men tills vidare pratar ministrarna mera än de gör och så har det varit hela vägen, ända sedan Gilad Shalit kidnappades. Israel saknar idag enligt min mening handlingskraftiga och beslutsamma ledare. Sådana måste man idag leta efter med ljus och lykta. Och Hamas utnyttjar faktum till fullo. Motgrepp mot de fängslade fångarna ur Hamas led skulle kunna dra igång en verklig motpress på Hamas splittrade ledning. Men alldeles säkert är det inte.

Den 25 juni markerades faktum att Shalit kidnappades för exakt fyra år sedan vid en israelisk militärpostering invid gränsen mot Gaza. Shalit har aldrig fått lämna fängelselokalen under de fyra åren som gått. Han träffar inga andra fångar, bara sina fångvaktare, och Hamas förbjuder honom att ha samtal med Röda korset som gjort näst intill ingenting i Shalits fall för att upprätthålla de rättigheter som varje krigsfånge har. Hamas bryter grovt mot krigskonventionen för krigsfångar, men resten av världen står maktlös och en del upplysta länder, enligt egna definitioner, exempelvis Sverige, är inte säkra på om Hamas är en terroristorganisation eller vad rörelsen står för och vilken avgörande infallsvinkel man ska ha på Hamas krigföring mot Israel. Enligt den svenska vänstern gör Hamas aldrig fel och vänstern visar sympati för Hamas rasistiska ideologi, som går ut på att det är tillåtet och till och med rätt och riktigt att lemlästa och mörda israeler. Som skarp kontrast: samtliga palestinska fångar i Israel, inklusive de mördare som utgick ur Hamas led och dömdes för sina brott, får träffa sina anhöriga och får regelbundet besök av Röda korset.

En annan bitter sammanfattning man kan göra är att Shalit hade kunnat räddas redan medan kidnappingen ägde rum och han fördes in i Gaza från utposten på andra sidan gränsen, om den israeliska armeen bara hade varit aningen mera vaken än den var. En del källor betonar att de andra soldaterna var oerfarna och i praktiken färska rekryter, och officerarna på plats, var lika oerfarna och reagerade så långsamt på Hamas eldöverfall att Shalit nästan ostört och utan motstånd kunde föras bort och fängslas. Hamas aktionsgrupp förföljdes aldrig in i Gazaremsan med sin fånge, trots att han var skottskadad och att det tog tid att få honom forslad längre och längre bort från utposten och gränsen. Shalit hade kunnat vara hemma för länge sen om de olika israeliska ledarna gått med på Hamas villkor för ett utbyte av fångar och här finns det stora kruxet: För att få hem Shalit idag måste Netanjahu frige inte mindre än 435 palestinier, som tillsammans mördat flera hundra civilpersoner i Israel. Det är inte lätt att godta sådana villkor. Särskilt inte som statistiken visar att dessa mördare som suttit fängslade i Israel efter terrormord på helt oskyldiga israeliska män, kvinnor och barn, kommer att begå fler mord, bara de får chansen. Jämnt hälften som släpptes under de senaste 17 åren begick nya mord.

Israel kan alltså i teorin få hem Shalit, men det betyder att den utväxlingen kommer att leda till nya mordoffer i Israel. Få israeliska regeringar om ens någon kan smälta dessa villkor.

Alla israeliska regeringar är i sådana här sammanhang även klämda av andra intressegrupper. En sådan grupp, Almagor, sympatiserar givetvis med familjen Shalits stress och ångest för sonen, men Almagor representerar andra terroroffer som inte kan återuppstå från döden eller återvända från en svår och lång fångenskap. Man missar aldrig tillfället att påpeka att om Hamas terrorister återfår friheten, kommer de att få nya morduppdrag. Antingen det nu motiveras med att islam måste besegra Israel en gång för alla eller för att,  som det heter, förverkliga palestiniernas själsvständighetssträvanden.

Och därvid är det. Hamas och Israel har inte förhandlat om ett utbyte av fångar det senaste halvåret. Samtalen har gått helt i stå. Den tyske medlaren Gerhard Conrad som höll på längst med dragkampen bakom kulisserna, har gett upp sina försök att jämka de olika ståndpunkterna. Sista gången Conrad förde vidare förslag från Israels sida var det positiva förslag med visad flexibilitet, men också med villkor, och det har visat sig att när Hamas konfronteras med villkor, backar man snart ur förhandlingarna. Hamas kräver alltid i sista ögonblicket kapitulation från Israels sida. Inget annat duger. På den bogen visar Hamas sin extremism och totala oförsonlighet. Hamas har insett att Shalit i fångenskap är en klenod som man håller gömd, som om han vore värd sin vikt i guld. Och det rör inte Hamas i ryggen att de Hamasmän som sitter fängslade i Israel kan få sitta kvar i fängelse i årtionden så länge ingenting händer i fallet Shalit. Huvudsaken för Hamas ledare är att förödmjuka Israel och påminna alla israeler om att de möjligen har ett generellt militärt övertag över Hamas, men övertaget har också sitt pris i form av ett ohöljt och missriktat hat. Missriktat, eftersom Shalit ju när allt kommer omkring bara var en vanlig enkel israelisk värnpliktig soldat när han fördes bort. Hans egentliga "brott" är att han råkade vara israelisk medborgare och råkade vara på en plats där det var relativt lätt att kidnappa honom. Han har såvitt vi vet inte tagit livet av någon enda människa, allra minst någon palestinier.

Som det ser ut idag, kan man befara att Gilad Shalit hålls kvar i Hamas våld i ytterligare minst fyra år. Det är fullt möjligt, liksom det är fullt möjligt att Hamas en dag tröttnar på sin fånge, exempelvis om och när man märker att han inte orkar med den totala isoleringen längre. Då tar man också hans liv eller så begår Shalit självmord. Jag hoppas att han är relativist och har humor och kan se på sig själv från en viss distans och att han ständigt kommer ihåg att han ännu är ung och har hela livet framför sig. Trots allt.


@ @ @ @ @