Och en följde inte med båten till Gaza...

Nu strax före tio på söndagförmiddagen rapporterar radion i Israel, fast litet löst och utan detaljer, att armadan mot Gaza satt sig i rörelse. Fartygen har börjat lämna kusten utanför Cypern.

Vad jag inte riktigt begriper är varför Jan Guillou inte gjorde Henning Mankell sällskap ombord på det “svenska” fartyget. Guillou har ju tutat i Mankell vid flera bokmässor i Göteborg att Israel inte bör få tillstånd att existera mer. Vad de bägge herrarna egentligen menar med “bör” är svårtolkat. Men man förstår andemeningen. Min analys angående Guillou går ut på att han a) lätt blir sjösjuk när han seglar i okända vatten; b ) han är alltid sjösjuk. I alla fall när han kommer in på konflikten mellan palestinierna och israelerna; c ) han gillar att jaga sina offer på landbacken, men inte till sjöss; d ) han är helt enkelt rädd för att bli arresterad på internationella farvatten utanför eller precis invid Israels territorialgräns till havs. Det vill säga 32 km från Gazakusten.

Och om israelerna ändå till sist släpper igenom hela armadan, så kan Guillou gå iland i Gaza och kommer då givetvis att välkomnas på filialkontoret för den Palestinska demokratiska ( marxistiska ) folkfronten, mera känd under förkortningen PDFLP, vars boss en gång hette Nayef Hawatmeh. Han var chef även för den unge svenske volontären på det glada sjuttitalet, när den gode Jan började påstå, i alla fall skröt med, att han skjutit med kpist och gevär med kikarsikten på socialistiska, men tyvärr israeliska, lantarbetare i Jordandalen, vilket han tyckte var lovligt. Hans devota åhörare lyssnade andäktigt på hans berättelser, som för det mesta utspann sig på Bakfickan eller på Operakällaren, medan den gode Jan blev allt rusigare och uppspeltare. Det fanns varianter : han sköt på israeliska lantarbetare från en kulle i Sydlibanon, där han testades i handhavandet av vapen, och han passerade proven, men Hawatmeh ville inte göra den gode Jan till medlem av PDFLP i alla fall, och den gode Jan for hem till Thule bitter och nedslagen. Tills han kunde slå mynt av IB-affären och volontärskapet i KGB och i åtminstone en annan så kallad underrättelsetjänst med särskilda uppgifter både i Mellanöstern och i det svenska folkhemmet. Källor jag kände som medarbetare på Dagens Nyheter vid den tiden bedyrar att den gode Jan var en hyvens man och alltid talade sanning om sina bedrifter. Vad annars? Så varför skulle jag inte tro på Guillou? Vi talades för övrigt vid mera direkt för mer än 35 år sen. Även då var det mest han som pratade. Han slängde alltid på luren först.

Men på tal om mordförsöken på de israeliska lantarbetarna måste de vara för gamla idag för att kunna tas upp, de måste vara preskriberade eller “förfallna”, så det kan inte vara det den gode Jan fruktar. Förmodligen är det helt enkelt bara så att han känner sig naken utan sin Smith & Wesson. Den eller andra puffror kan han ju inte ta med sig ombord till Gaza, för det skulle se så illa ut. Dessutom gillar inte den gode Jan för mycket konkurrens från andra kändisar. Vi kan nämna Dror Feiler, en numera svensk politiker som hyllar terrorismen och hade en rätt uppmärksammad utställning på samma tema i Historiska museets plaskdamm i Stockholm, som ni säkert minns.

Feiler var en gång israelisk medborgare, men tröttnade på det. Ett faktum som genast gör honom till en erkänd person i Sverige. Den svenska vänstern har alltid satt före detta israeler på en piedestal och Feiler lever högt på detta. I övrigt tror vi inte han har uträttat särskilt mycket.

Medan fredsflottiljen stävar söderut mot Israel och Gaza, kan vi avslöja att initialerna PR fått en ny betydelse: Påvert Rabalder. Eller alternativt: Propalestinskt Raptus.

PS. Jag tror för egen del att Jan Guillou inte är med på seglatsen därför att han fortfarande är bitter på Nayef Hawatmeh som inte antog honom som frihetskämpe när han var ung och het på gröten. Dessutom förklarade Hawatmeh för några år sen att han gärna ville dö på Västbanken, utan att, som det heter, befria området från israelerna, och det tyckte Guillou var svagt. Han skulle aldrig ha gjort det själv, flyttat till Västbanken under israeliskt inflytande. Orsak: samma orsaker som nämnts ovan.

Den i mitt tycke kanske roligaste svensk-israeliska kommentaren om armadan från Cypern, som vi kunnat uppbringa idag, går ut på att författarinnan har blivit så hjärtinnerligt trött på konflikten. Det är litet grann som att inbjuda till repliken: Goddag yxskaft! Personligen tycker jag konflikten bara blir mer och mer fantastisk och underhållande. I varje fall varje dag, då ingen dör. I förrgår dog sex palestinier i en av smuggeltunnlarna inne under Gaza, när den gasbehållare de försökte dra genom tunneln plötsligt exploderade. En ren olyckshändelse, rapporterade Hamas från lasarettet i Gaza City. Men finns det rena olyckshändelser innerst inne?

Tänk så mycket enklare allt vore, om Hamas erkände Israels rätt att existera, inledde förhandlingar om fred med Israel, och banade väg för konfliktens lösning, och om Hamasledarna så att säga vände sig om och förklarade att Mankell och Feiler inte var välkomna längre till Gaza, så länge de inte själva tänkte om och blev som folk. Vi hurrar i förskott för möjligheten. Vissa saker här i livet har man rätt att ta ut i förskott, för att stå ut. Livet är ju så kort när allt kommer omkring. Och att bara vara hjärtligt trött på allt, låter så neurotiskt. Bortsett från att det inte leder någon vart.

Är jag oresonlig nu?

Och ska jag rapportera om alla vändningarna som kanske kommer på öppet hav? Hur vill ni ha det, kära prenumeranter? Förvisso finns det inget ljuvare än er feedback. Så kom igen med era kommentarer! Lovar att kommentera dem här på min blogg, kallad Tankar.

Vi hörs snart igen från kustbandet, Dick



@ @ @ @ @