Herbert Pundik och hans myter

Herbert Pundik, min gamle chef på Politiken i Köpenhamn, gör rubriker igen. I vänsterbladet Information avslöjar han att han skrev lägesrapporter om den politiska utvecklingen i flera afrikanska stater på 50- och 60-talen och skickade dem till den israeliska underrättelsetjänsten Mossad.


Det är nog ingen slump att avslöjandena kommer medan vi andra undrar vad som hände i Dubai och om Mossad var ensam eller inte om likvideringen av Hamas vapenhandlare och yrkesmördare Mahmoud Mabchouh.


För att spetsa våra öron ytterligare påstår Pundik att det inte är så stor skillnad mellan att vara journalist och agent. Nej, kanske inte, om agentverksamheten inskränker sig till “lägesrapporter” om olika politiska sitsar i Afrika för ett halvt århundrade sen. Pundik slutade vara “spion” i början av 70-talet, när han fick posten som Politikens chefredaktör, hävdar han i Information. Men var han verkligen spion? Var han inte snarare en sorts deltidsrapportör och av ganska ringa betydelse?


Jag kan inte se att det gjorde från eller till att han också skickade sina rapporter till den danska underrättelsetjänsten. Fanns det för övrigt någon stat i det svarta Afrika för 50 år sen som på något sätt hotade Israel och Danmark? Var har Herbert Pundik sitt kalla huvud? Och vem bryr sig idag?


Pundik är framför allt en klassisk israelisk socialdemokrat. Han stoltserar med att han säger elaka och “sanningsenliga saker” om dagens Israel, som gör honom besviken, därför att sossarna inte längre styr Israel. Jag vet inte om han inser att han också spär på fördomarna i Norden, till exempel den att en israelisk jude som säger “sanningar” om andra judar i Israel är mera trovärdig än en som inte gör det. Det kan ju annars röra sig om något annat: om bristande smak och en överdriven lust att stå i rampljuset, att vara viktigpetter. Pundik skriver fortfarande kritiska artiklar om den i hans mening trista utvecklingen i Israel och hans käpphäst är den mest gångbara myten i Skandinavien: en socialistisk regering i Israel hade, om man lämnats ifred, kanske kunnat få fred med PLO och Yassir Arafat. Om inte Jitzchak Rabin hade mördats. Om Arafat varit en annan än han var. Om inte Hamas funnits. Om Pundik och hans likar hade haft mera makt än de faktiskt hade. Det blir ganska många “om”.


Pundik bekräftar indirekt att journalister bör veta var gränserna för yrket går. De bör inte vara deltidspolitiker eller dussinvisionärer. Det blir gärna fel. Och Pundik har ju fel i sak: han får det att verka som om den israeliska högern och extremisterna i det nationalreligiösa lägret i Israel mördade andra israeler i drivor efter den så kallade Oslofreden, när det faktiskt var PLO och Hamas som gjorde det. Han för sina läsare helt vilse.


Jag misstänker att sonen Ron Pundak har påverkat pappan. Ron Pundak var med om att få igång de hemliga mötena i Oslo som ledde till det korta fredsavtal som slöts med Arafat hösten 1993. Men Arafat efterlevde i praktiken aldrig vad som avtalades. Det blev aldrig någon fred. Ingenting har heller någonsin kunnat övertyga mig om att Arafat var redo att göra slut på konflikten. Förhandlingarna och framför allt våldet som aldrig upphörde, medan samtalen pågick, visade att Arafat inte sökte fred. Men det kunde ju Herbert Pundik och hans lilla kotteri i Israel aldrig erkänna. Han kunde inte heller erkänna att sossarna och vänstern som helhet förlorade de israeliska väljarnas förtroende efter Oslo. Idag är den israeliska vänstern helt obetydlig, och det måste ju finnas orsaker. Bristande självinsikt och förljugenhet är några av skälen. Och allt därför att de israeliska socialdemokraterna levde i illusioner och vek sig in absurdum för tanken att Arafat var en verklig fredspartner.


Just i dagarna har palestiniernas veteranförhandlare Saeb Erekat skrivit en liten skrift där han och PLO stryker ett streck över Osloprocessen. Erekat betonar att en tvåstatslösning är out. Och som så många gånger förr talar han i stället om en binationell stat, där de bägge folken ska samsas som såta bröder om landet mellan Jordan och Medelhavet. Baktanken är förstås att folket med det mesta barnafödandet puttar ut det andra - i Medelhavet. Och så ventileras ännu en gammal myt om konflikten: palestinierna får fler barn än israelerna. Det är hela hemligheten bakom Erekats nya förslag till lösning. Men det beror nog på. Pundik kan ju ta bussen till grannförorten tio minuter från hans egen villa i Tel Aviv. Han skulle snart se att de ortodoxa judarnas ghetto, Bnei Berak, kryllar av barn i alla åldrar. Idag föder de religiösa judarna fler barn i snitt än palestinierna. Kanske inget lockande perspektiv i Pundiks ögon, men likväl sant.


Och varför skulle förresten Israel gå med på en binationell lösning? Attraktiv blir den ju inte därför att Saeb Erekat presenterar lösningen.


Bakom Pundiks små erkännanden om vad han gjorde i Afrika för 50 år sedan anar man framför allt hans outsläckliga törst efter uppmärksamhet. Man anar också en stor portion bitterhet på ålderns höst. Utvecklingen gick förbi både honom och sonen. Efter Oslo har hans analyser bara inte stämt. Pundik beskriver varken israelerna eller palestinierna av idag. Han lever i det förflutna.



@ @ @ @ @