Ur djupen - De profundis

Något som aldrig hänt mig förr, hände natten före min svåra operation. Det var i oktober ifjol. Jag hade fått diagnosen: tumör i matstrupen och magsäcken. Och läkarna på Hadassah-sjukhuset i Jerusalem sade: - Ingen tid att förlora, vi måste operera dig tämligen omgående.

Kvällen före operationen lade jag mig mycket tidigare än normalt, redan vid 22-tiden. Jag var psykiskt utmattad och mycket nedslagen.

Somnade snart, men vaknade mitt i natten, kring fyra, och gick ut i köket och drack lite vatten. Och så hör jag rösten, stående vid diskbänken. Det var inte min röst. Men i min förtvivlan hade jag på något sätt bottenskrapat mig själv och bad intensivt om hjälp.

Som om jag fallit ner i min egen brunn och börjat rota i bråten längst ner i botten. Jag kämpade med stenarna och gjorde en sorts omedveten och hjälplös inventering av mitt eget bottenskrap.

Då plötsligt hör jag rösten som säger:

- Vad du än vill, innerst inne, du kommer att få hjälp. Om du helst vill dö, kommer vi att hjälpa dig dö, vi kan till och med garantera ett rätt intressant litet jobb i nästa liv. Om du däremot gärna vill leva och kommer att kämpa för livet, kommer vi att hjälpa dig, var så säker. Du kommer rentav att få nya uppgifter i det här livet. Du väljer, men vi kommer att finnas i bakgrunden!

Jag var helt överrumplad. För det första, därför att jag visste att jag aldrig hört rösten förr, och den lät så naturlig. Det fanns liksom ingenting att ifrågasätta. Och jag kände mig plötsligt alldeles lugn och greps av en befriande glädje.

Jag var så överväldigad av kasten i mitt inre, att jag genast satte på datorn för att skriva om upplevelsen.

Men jag kom inte långt, jag var för utmattad. Insåg samtidigt att jag måste berätta om rösten och skriva om andra saker än dagsjournalistik, om jag klarade operationen. Och ta upp annat och nytt i en helt ny blogg av mera subjektiv karaktär. 

På morronen for jag full av tillförsikt till sjukhuset. Jag visste inte då att operationen skulle komma att pågå i nästan tio timmar. Att den skulle bli så lång och komplicerad visste inte läkarna heller på förhand.  

Det slog mig på vägen till sjukhuset att man är mindre ensam än man tror i de allra svåraste ögonblicken.

Påmindes också om något jag läst i en aggadah. Var det i traktaten Berachot ( Välsignelser ) - den som inleder hela den väldiga talmudiska litteraturen? Eller var det en annan traktat, kanske Suckot eller Shabbat? Kom inte ihåg det, men mindes orden: 

Guds röst är fullt hörbar oavbrutet. I varje sekund går rösten från den ena änden av universum till den andra.

Vi hör inte rösten för det mesta, för vi är helt enkelt inte på samma våglängd. Men när man röjer bråten i den egna själen och baxar bort de värsta stenarna i den egna brunnen, när du står ansikte mot ansikte med kalla fakta nere i botten, fakta, som du vet är dina fakta, och att det inte längre lönar sig att tro något annat, då hör man plötsligt rösten som ekar försynt genom alla världar.

Det kan hända att rösten låter som din egen röst eller att den är mycket lik din egen röst. Men du tiger, och det är en annan röst inom dig, som du förstår har facit på hand, och som på sätt och vis är mera du än du själv.

Rösten var inte bara allvarlig. Den skojade litet med mig. "Du kommer att få ett rätt intressant litet skrivjobb i nästa värld, det kan vi garantera."

Hur omfattande och långvarigt jobbet skulle bli i den kommande världen, om jag valde döden, det sade rösten ingenting om, som om budskapet var: det finns gränser för all nyfikenhet. Och jag uppfattade det också så. Jag hade fått veta precis det jag allra helst ville höra. Jag skulle få hjälp, hur det än gick. 

Vid niotiden nästa morron låg jag redan förberedd på den rullsäng som skulle föra mig in i operationsrummet. Mina bägge döttrar var med mig och jag försökte lugna dem och jag kände, tyckte jag, helt omotiverat, en stor glädje över att ha fått uppleva en så märklig natt, olik alla andra nätter i mitt liv.

Jag förstod plötsligt för första gången kung Davids böner och lovprisningar, att bli hörd ur de djupaste djupen och de värsta trångmålen. Han kom gång på gång ut i livet och ljuset igen, ut ur brunnen. Det högst privata uttåget ur Egypten! Det passar så bra. För ordet Egypten på hebreiska, Mitzrajim, innehåller också roten, meitzarim eller "trångmål". Vi tog oss bokstavligen ut ur vårt trångmål under flykten från Faraos Egypten. 

I väntan på operationen hade jag fått en särskild injektion i ryggmärgen som skulle garantera att hjärnan var helt bortkopplad från resten av kroppen, redan på väg in i operationsrummet. Varför? Jo, det har man kommit på, att bortkopplingen gör att man inte minns en enda liten detalj om hur det såg ut i operationsrummet och man skulle inte heller minnas något om operationen, så länge den pågick. Och utan minnen, inga trauman. Ganska fiffigt.

Men jag kom ihåg rösten före operationen, den som hade varit obegripligt nära och som gett mig tröst i en av mina svåraste stunder. Och jag lovade mig själv: om jag ska skriva om annat än nyheter och på en annan blogg, så måste jag börja med rösten. 

Man måste alltså inte skrika och höja armarna mot himlen och tro att det är den enda formen av bön. Vill man vaska fram rösten som går från en ände av universum till den andra, måste man snarare tränga ner till botten av den egna själen. När all bråten undanröjts, hör man rösten, ren och klar. Den kommer alldeles av sig själv i sådana lägen, för du är äntligen på rätt våglängd.

@ @ @ @ @