Den här veckan inledde föräldrarna sin marsch mot Jerusalem och de kommer sedan att belägra kansliet eller residenset där den israeliske statsministern Benjamin Netanjahu är anträffbar, tills deras son, den kidnappade israeliske soldaten Gilad Shalit, friges från en pervers fångenskap. Shalit sitter fängslad i en av Hamas isoleringsceller någonstans nära staden Khan Yunis i Gazas sydände.
Under marschens andra dag ( måndagen den 28 juni ) deltar redan mer än 11 000 israeler som ledsagar föräldrarna Noam och Aviva den långa vägen till Jerusalem från västra Galileen. De väntas inte anlända förrän om elva dagar. Det blir många fler med i marschen ju närmare man kommer Tel Aviv och sedan vikit av österut mot bergen och Jerusalem. Under tiden meddelar Hamas politbyrå i Damaskus i Syrien att man kommer att skärpa villkoren för en fångutväxling ju längre tiden går. Och Israels försvarsminister Ehud Barak antyder att han är redo för nya motbud och "nya förhandlingsgrepp". Han antydde också att Israel kan komma att ta bort somliga eller alla privilegier som de palestinska politiska brottslingarna har under fängelsetiden i Israel. Man kan dra in deras rättigheter att träffa anhöriga regelbundet, man kan förbjuda dem att telefonera från de olika fängelserna och minska deras möjligheter att studera och att se TV. Men tills vidare pratar ministrarna mera än de gör och så har det varit hela vägen, ända sedan Gilad Shalit kidnappades. Israel saknar idag enligt min mening handlingskraftiga och beslutsamma ledare. Sådana måste man idag leta efter med ljus och lykta. Och Hamas utnyttjar faktum till fullo. Motgrepp mot de fängslade fångarna ur Hamas led skulle kunna dra igång en verklig motpress på Hamas splittrade ledning. Men alldeles säkert är det inte.
Den 25 juni markerades faktum att Shalit kidnappades för exakt fyra år sedan vid en israelisk militärpostering invid gränsen mot Gaza. Shalit har aldrig fått lämna fängelselokalen under de fyra åren som gått. Han träffar inga andra fångar, bara sina fångvaktare, och Hamas förbjuder honom att ha samtal med Röda korset som gjort näst intill ingenting i Shalits fall för att upprätthålla de rättigheter som varje krigsfånge har. Hamas bryter grovt mot krigskonventionen för krigsfångar, men resten av världen står maktlös och en del upplysta länder, enligt egna definitioner, exempelvis Sverige, är inte säkra på om Hamas är en terroristorganisation eller vad rörelsen står för och vilken avgörande infallsvinkel man ska ha på Hamas krigföring mot Israel. Enligt den svenska vänstern gör Hamas aldrig fel och vänstern visar sympati för Hamas rasistiska ideologi, som går ut på att det är tillåtet och till och med rätt och riktigt att lemlästa och mörda israeler. Som skarp kontrast: samtliga palestinska fångar i Israel, inklusive de mördare som utgick ur Hamas led och dömdes för sina brott, får träffa sina anhöriga och får regelbundet besök av Röda korset.
En annan bitter sammanfattning man kan göra är att Shalit hade kunnat räddas redan medan kidnappingen ägde rum och han fördes in i Gaza från utposten på andra sidan gränsen, om den israeliska armeen bara hade varit aningen mera vaken än den var. En del källor betonar att de andra soldaterna var oerfarna och i praktiken färska rekryter, och officerarna på plats, var lika oerfarna och reagerade så långsamt på Hamas eldöverfall att Shalit nästan ostört och utan motstånd kunde föras bort och fängslas. Hamas aktionsgrupp förföljdes aldrig in i Gazaremsan med sin fånge, trots att han var skottskadad och att det tog tid att få honom forslad längre och längre bort från utposten och gränsen. Shalit hade kunnat vara hemma för länge sen om de olika israeliska ledarna gått med på Hamas villkor för ett utbyte av fångar och här finns det stora kruxet: För att få hem Shalit idag måste Netanjahu frige inte mindre än 435 palestinier, som tillsammans mördat flera hundra civilpersoner i Israel. Det är inte lätt att godta sådana villkor. Särskilt inte som statistiken visar att dessa mördare som suttit fängslade i Israel efter terrormord på helt oskyldiga israeliska män, kvinnor och barn, kommer att begå fler mord, bara de får chansen. Jämnt hälften som släpptes under de senaste 17 åren begick nya mord.
Israel kan alltså i teorin få hem Shalit, men det betyder att den utväxlingen kommer att leda till nya mordoffer i Israel. Få israeliska regeringar om ens någon kan smälta dessa villkor.
Alla israeliska regeringar är i sådana här sammanhang även klämda av andra intressegrupper. En sådan grupp, Almagor, sympatiserar givetvis med familjen Shalits stress och ångest för sonen, men Almagor representerar andra terroroffer som inte kan återuppstå från döden eller återvända från en svår och lång fångenskap. Man missar aldrig tillfället att påpeka att om Hamas terrorister återfår friheten, kommer de att få nya morduppdrag. Antingen det nu motiveras med att islam måste besegra Israel en gång för alla eller för att, som det heter, förverkliga palestiniernas själsvständighetssträvanden.
Och därvid är det. Hamas och Israel har inte förhandlat om ett utbyte av fångar det senaste halvåret. Samtalen har gått helt i stå. Den tyske medlaren Gerhard Conrad som höll på längst med dragkampen bakom kulisserna, har gett upp sina försök att jämka de olika ståndpunkterna. Sista gången Conrad förde vidare förslag från Israels sida var det positiva förslag med visad flexibilitet, men också med villkor, och det har visat sig att när Hamas konfronteras med villkor, backar man snart ur förhandlingarna. Hamas kräver alltid i sista ögonblicket kapitulation från Israels sida. Inget annat duger. På den bogen visar Hamas sin extremism och totala oförsonlighet. Hamas har insett att Shalit i fångenskap är en klenod som man håller gömd, som om han vore värd sin vikt i guld. Och det rör inte Hamas i ryggen att de Hamasmän som sitter fängslade i Israel kan få sitta kvar i fängelse i årtionden så länge ingenting händer i fallet Shalit. Huvudsaken för Hamas ledare är att förödmjuka Israel och påminna alla israeler om att de möjligen har ett generellt militärt övertag över Hamas, men övertaget har också sitt pris i form av ett ohöljt och missriktat hat. Missriktat, eftersom Shalit ju när allt kommer omkring bara var en vanlig enkel israelisk värnpliktig soldat när han fördes bort. Hans egentliga "brott" är att han råkade vara israelisk medborgare och råkade vara på en plats där det var relativt lätt att kidnappa honom. Han har såvitt vi vet inte tagit livet av någon enda människa, allra minst någon palestinier.
Som det ser ut idag, kan man befara att Gilad Shalit hålls kvar i Hamas våld i ytterligare minst fyra år. Det är fullt möjligt, liksom det är fullt möjligt att Hamas en dag tröttnar på sin fånge, exempelvis om och när man märker att han inte orkar med den totala isoleringen längre. Då tar man också hans liv eller så begår Shalit självmord. Jag hoppas att han är relativist och har humor och kan se på sig själv från en viss distans och att han ständigt kommer ihåg att han ännu är ung och har hela livet framför sig. Trots allt.
@ @ @ @ @
En modig spansk oliktänkande
I Europas ögon har Israel genomgått en metamorfos från att vara den kvicktänkte fåraherden David med en slangbella till att bli den fruktade och bepansrade filisteiske stridskämpen Goliat som var över två meter lång och bar på en rustning som vägde cirka 60 kg. Enligt den nya historieskrivningen är Israel inte längre belägrat av arabvärlden. Det är snarare Israel som belägrar palestinierna. Rollerna skulle ha blivit ombytta. Men är detta sant?
Vad som är sant, är att tiderna förändras, och värderingarna med dem. Inte över hela linjen, men dock.
Men alla låter sig inte påverkas av massmediernas ofta ytliga världsuppfattning. En av dem är Spaniens premiärminister under åren 1996-2004, Jose Maria Aznar Lopez. Han varnade Europa häromdagen. Om Europa slutar att ge Israel politiskt stöd, så kommer man till sist att underminera den egna existensen. Känner man rödglögdad vrede då och då över olika beteenden som Israel gjort sig skyldig till på senare tid, är det nu dags att börja tänka klart.
En resonablare och framför allt mera balanserad inställning till Israel måste inbegripa synen att beslutet om att skapa en judisk stat 1947 fattades av FN, och att man därför inte ständigt kan ifrågasätta Israels existensberättigande, som ju arabvärlden gjort och gör ända sedan 1947. För övrigt ett arabiskt sätt att se på saker och ting som var otänkbart i Europa för tio år sedan, men som nu spritt sig till Norden och många andra håll av Europa de senaste åren. Israel är dessutom en stat djupt rotad i demokrati, skriver Aznar, och det israeliska samhället är ett dynamiskt och öppet samhälle som bidragit stort med nytänkande och uppfinningar som kommit hela världen till godo. Dessutom är Israel på grund av sina rötter, sin historia och sina värderingar en fullfjädrad västerländsk nation. Mer än så: Israel är faktiskt en normal västerländsk stat, som tyvärr står ansikte mot ansikte med abnorma och ofta helt absurda omständigheter. Israel är den enda demokratin i världen vars existensrätt ifrågasätts av dess fiender. Israel angreps militärt från första stund, i praktiken bara några timmar efter det att man utropat sin självständighet den 14 maj 1948. Sedan dess har Israel konfronterats med storkrig och därefter av sporadisk terrorism i årtionden, angrepp som under de senaste åren ofta kulminerade i blodiga så kallade självmordsangrepp och systematiska raketanfall mot den israeliska civilbefolkningen som bor nära Gazaremsan. Israel står samtidigt ansikte mot ansikte med en radikal och fanatisk islamism med många medlöpare som försöker olagligförklara Israels existens var och varannan dag. Försöken att ställa Israel utanför lagen sker nu också med vapen som påhittad "internationell rätt".
Aznar tillägger att Israel inte utgör det verkliga hotet mot stabiliteten i Mellanöstern. Hotet utgörs av den radikala islamismen, som ser förintelsen av Israel som en profetisk islamisk uppfyllelse som också är en vink om islams slutgiltiga seger världen över. Faktum att Iran går i spetsen för strävandena, är ett uttryck för Irans tilltagande vilja att vinna hegemoni som stormakt i Mellanöstern.
Utvecklingen är i bägge fallen inte bara ett hot mot Israel, men på sikt också ett hot mot västvärlden. Utvecklingen får hjälp av faktum att så många stater i Europa ofta reagerar helt snett på situationen, med inte sällan mycket vaga och motsägelsefulla politiska ställningstaganden, som för det mesta går ut på att lägga skulden för det onda på Israel. "Och somliga både agerar och talar, som om förståelse för den muslimska världen enbart kan uppnås om västvärlden är redo att offra Israel på sitt politiska altare. Det är rena galenskapen", konkluderar den förre spanske premiärministern.
"Israel är tvärtom den första försvarslinjen eller borde i varje fall uppfattas så i en av de stormigaste regionerna i världen. Och om inte Israel ska gå under och vi gå under tillsammans med Israel, måste vi skaffa oss en både moraliskt sann och strategiskt klar syn på tingens ordning, en klarsyn som ofta verkar ha gått helt förlorad i Europa. USA visar oroande tecken på att gå samma väg."
Bra att det blev sagt. Bra att det ännu finns modiga kärringar mot strömmen. Tur att de ännu får komma till tals. Och tur att det ännu finns människor som lyssnar på udda tankar och inte köper vad som helst.
@ @ @ @ @
Vad som är sant, är att tiderna förändras, och värderingarna med dem. Inte över hela linjen, men dock.
Men alla låter sig inte påverkas av massmediernas ofta ytliga världsuppfattning. En av dem är Spaniens premiärminister under åren 1996-2004, Jose Maria Aznar Lopez. Han varnade Europa häromdagen. Om Europa slutar att ge Israel politiskt stöd, så kommer man till sist att underminera den egna existensen. Känner man rödglögdad vrede då och då över olika beteenden som Israel gjort sig skyldig till på senare tid, är det nu dags att börja tänka klart.
En resonablare och framför allt mera balanserad inställning till Israel måste inbegripa synen att beslutet om att skapa en judisk stat 1947 fattades av FN, och att man därför inte ständigt kan ifrågasätta Israels existensberättigande, som ju arabvärlden gjort och gör ända sedan 1947. För övrigt ett arabiskt sätt att se på saker och ting som var otänkbart i Europa för tio år sedan, men som nu spritt sig till Norden och många andra håll av Europa de senaste åren. Israel är dessutom en stat djupt rotad i demokrati, skriver Aznar, och det israeliska samhället är ett dynamiskt och öppet samhälle som bidragit stort med nytänkande och uppfinningar som kommit hela världen till godo. Dessutom är Israel på grund av sina rötter, sin historia och sina värderingar en fullfjädrad västerländsk nation. Mer än så: Israel är faktiskt en normal västerländsk stat, som tyvärr står ansikte mot ansikte med abnorma och ofta helt absurda omständigheter. Israel är den enda demokratin i världen vars existensrätt ifrågasätts av dess fiender. Israel angreps militärt från första stund, i praktiken bara några timmar efter det att man utropat sin självständighet den 14 maj 1948. Sedan dess har Israel konfronterats med storkrig och därefter av sporadisk terrorism i årtionden, angrepp som under de senaste åren ofta kulminerade i blodiga så kallade självmordsangrepp och systematiska raketanfall mot den israeliska civilbefolkningen som bor nära Gazaremsan. Israel står samtidigt ansikte mot ansikte med en radikal och fanatisk islamism med många medlöpare som försöker olagligförklara Israels existens var och varannan dag. Försöken att ställa Israel utanför lagen sker nu också med vapen som påhittad "internationell rätt".
Aznar tillägger att Israel inte utgör det verkliga hotet mot stabiliteten i Mellanöstern. Hotet utgörs av den radikala islamismen, som ser förintelsen av Israel som en profetisk islamisk uppfyllelse som också är en vink om islams slutgiltiga seger världen över. Faktum att Iran går i spetsen för strävandena, är ett uttryck för Irans tilltagande vilja att vinna hegemoni som stormakt i Mellanöstern.
Utvecklingen är i bägge fallen inte bara ett hot mot Israel, men på sikt också ett hot mot västvärlden. Utvecklingen får hjälp av faktum att så många stater i Europa ofta reagerar helt snett på situationen, med inte sällan mycket vaga och motsägelsefulla politiska ställningstaganden, som för det mesta går ut på att lägga skulden för det onda på Israel. "Och somliga både agerar och talar, som om förståelse för den muslimska världen enbart kan uppnås om västvärlden är redo att offra Israel på sitt politiska altare. Det är rena galenskapen", konkluderar den förre spanske premiärministern.
"Israel är tvärtom den första försvarslinjen eller borde i varje fall uppfattas så i en av de stormigaste regionerna i världen. Och om inte Israel ska gå under och vi gå under tillsammans med Israel, måste vi skaffa oss en både moraliskt sann och strategiskt klar syn på tingens ordning, en klarsyn som ofta verkar ha gått helt förlorad i Europa. USA visar oroande tecken på att gå samma väg."
Bra att det blev sagt. Bra att det ännu finns modiga kärringar mot strömmen. Tur att de ännu får komma till tals. Och tur att det ännu finns människor som lyssnar på udda tankar och inte köper vad som helst.
@ @ @ @ @
Författare har inte alltid rätt...
Ett intressant brev från den israeliska författarinnan Dina Porat till kollegan Amos Oz. Bägge står en bra bit till vänster om den politiska mittfåran i Israel. Oz är en av Israels mest sålda författare utomlands och välkänd i Sverige.
Dagens Nyheter har för vana att höra sig för om hans åsikter, så snart vi hamnar i en ny israelisk-palestinsk kris. Oz skräder sällan orden när han kritiserar Israel. Det är detta som gör honom så efterfrågad på DN:s kultursidor och som debattör. Men Dina Porat läxar upp Oz i det här inlägget.
"Käre Amos,
Jag är säker på att du är medveten om att krig genom hela historien utkämpats inte bara på grund av parternas olika och motstridiga intressen. Krig har också utkämpats mot föreställningar som massorna på den fientliga sidan omhuldat. Jag måste erkänna att jag förvånades av din artikel i Ha'aretz den 2 juni under rubriken: 'Israeliskt maktutövande på drift till sjöss'. Vore tacksam om du kunde klargöra några av dina viktigaste argument. Du noterar att Hamas 'inte bara är en rörelse som utövar terror. Hamas är också en idee, en föreställning.' Hamas politiska manifest som offentliggjordes i augusti 1988 ( kort efter rörelsens grundande ) och som aldrig ändrats summerar rörelsens politiska ideologi utan omsvep. Bland annat slår manifestet fast att den som överger konflikten med sionismen gör sig skyldig till förräderi och den akten kommer att leda till förbannelse för förrädarna. Vidare står det i manifestet att 'Israel kommer att stå upprätt tills islam eliminerat Israel, eftersom detta land ( Palestina ) är heligt för islam och det kan inte kompromissas bort till någon.' 'Jihads fana, den heliga väpnade kampens fana, kommer att hissas för att befria landet och dess folk från sionismens vanhelgande, smuts och ondska.'
Sett ur Hamas synvinkel är judarna sålunda en grym fiende jämförbar med nazisterna, 'något som bevisas av det så kallade Sions äldstes protokoll' ( ett falsarium från den ryska tzartiden mot judendomen och dess utövare, som Hamas godtagit som dagsens sanning ). Jag kan inte tänka mig att du Amos Oz hade dessa föreställningar i tankarna, så vilka föreställningar tänkte du egentligen på? Enligt dig representerar Hamas 'en desperat och fanatisk föreställning som växte fram ur många palestiniers känsla av övergivenhet och frustration' och man kan väl återigen säga att dina ord har en viss charm. Men måste verkligen känslor som övergivenhet och frustration med nödvändighet leda till kompromisslöst våld och inbegripa ett utraderande av alla dem man uppfattar som fiender?
1929 sjönk världen ner i ekonomisk depression av det värsta slag, miljoner människor förlorade allt de ägde. I USA födde krisen en hoppingivande nyordning. I Tyskland däremot bäddade depressionen för det tyska nazistpartiets maktövertagande. En desperat föreställning, skriver du. Med detta enda ord, 'desperat' kastar du hela ansvaret för den rådande situationen på Israel. Du säger i praktiken att Hamas och före dem PLO och före PLO, de beväpnade palestinska infiltratörerna, och före dem alla de arabiska invånarna i landet, att de alla föreslog fredliga lösningar om hur landet skulle delas på ett resonabelt sätt och att de lade fram sina fredsförslag från första ögonblicket, när den sionistiska rörelsen uppstod bland judarna och att det var sionisterna som vägrade lyssna på fredsförslagen.
1937 lade den brittiska Peel-kommissionen fram en plan för hur landet skulle delas upp mellan araberna och judarna och 1947 antogs den planen i princip av FN:s generalförsamling och så vidare och så vidare, men det judiska samhället och dess ledare i landet Israel förkastade alla dessa fredsförslag och tillgrep i stället våld mot araberna, så pass att de senare ickevåldsinriktade araberna greps av desperation och själva tillgrep våld. Inte heller den beskrivningen kan du gärna skriva under på, så vilka ideer, hade du i åtanke egentligen? Du skriver: 'För att besegra en föreställning måste man erbjuda en annan och bättre föreställning, en som är attraktivare och mera acceptabel.' Också den frasen har sin charm; det vore verkligen underbart om man kunde besegra en föreställning genom att presentera en annan föreställning i dess ställe. Jag är säker på att du är medveten om att krig har utkämpats inte bara som en följd av konkurrerande föreställningar, de har också utkämpats för att stå emot föreställningar som omhuldats av massorna på den andra sidan av konfliktberget. Föreställningen om att vita människor var 'överlägsna' andra och därför 'hade rätt' att styra de färgade folken var en sådan föreställning. Kristendomens och islams egna föreställningar om den egna 'överlägsna' rättfärdigheten och liknande föreställningar bland bolsjevikerna och fascisterna i modern tid krävde i sinom tid miljontals dödsoffer, medan andra föreställningar som också var gångbara vid samma tid inte utkrävde miljontals offer.
Den västerländska kulturen erbjuder idag alternativ till de fanatiska uttolkarna av islam: demokrati, lika rättigheter för kvinnan och olika minoriteter, studier som erbjuder ett fritt tänkande och ett fritt val, teknologi som utlovar framsteg och allehanda oberoende kulturella utövanden, allt detta är attraktiva och mycket resonabla alternativa föreställningar.
Eller vad anser du?
Att säga som du gör 'att vi inte är ensamma i detta land och att palestinierna inte heller är ensamma i landet' och att bägge sidor måste ta de logiska konsekvenserna av detta enkla faktum, behöver ju inte klargöras närmare. Det påminner mig om hur du i din underbara bok, 'En berättelse om kärlek och mörker' låter Efraim Avneri, en väktare på fälten kring Hulda säga:
'Vi kommer att skjuta dem ( om de kommer för att skjuta oss ) inte därför att de är ett folk av mördare, men av det enkla skälet att vi också har rätt till ett eget land och att den rätten inte bara är förbehållen dem.' "
Så långt Dina Porat, som jag tagit mig friheten att översätta och återge. Och man kan tillägga: att vara en bra och uppskattad författare är inte en inbyggd garanti för att man inte kan ha galna politiska övertygelser eller inte leka posör och profet. Tag Knut Hamsun exempelvis. Han var en mycket stor norsk författare, men han stödde samtidigt Vidkun Quisling och den norska fascismen.
Vad jag vill säga är väl bara att Amos Oz ofta är en rätt usel "sanningssägare" så snart han kommenterar dagsaktuella begivenheter. Han hamnar då plötsligt på samma nivå som en annan bästsäljare, Henning Mankell. Att det dessutom är bra för deras upplagesiffror att låtsas vara bättre förstående, hör givetvis till bilden. Bra i det sammanhanget att andra vänsterförfattare som Dina Porat ibland härsknar till och vågar genomskåda "profeterna" när de poserar som värst.
@ @ @ @ @
Dagens Nyheter har för vana att höra sig för om hans åsikter, så snart vi hamnar i en ny israelisk-palestinsk kris. Oz skräder sällan orden när han kritiserar Israel. Det är detta som gör honom så efterfrågad på DN:s kultursidor och som debattör. Men Dina Porat läxar upp Oz i det här inlägget.
"Käre Amos,
Jag är säker på att du är medveten om att krig genom hela historien utkämpats inte bara på grund av parternas olika och motstridiga intressen. Krig har också utkämpats mot föreställningar som massorna på den fientliga sidan omhuldat. Jag måste erkänna att jag förvånades av din artikel i Ha'aretz den 2 juni under rubriken: 'Israeliskt maktutövande på drift till sjöss'. Vore tacksam om du kunde klargöra några av dina viktigaste argument. Du noterar att Hamas 'inte bara är en rörelse som utövar terror. Hamas är också en idee, en föreställning.' Hamas politiska manifest som offentliggjordes i augusti 1988 ( kort efter rörelsens grundande ) och som aldrig ändrats summerar rörelsens politiska ideologi utan omsvep. Bland annat slår manifestet fast att den som överger konflikten med sionismen gör sig skyldig till förräderi och den akten kommer att leda till förbannelse för förrädarna. Vidare står det i manifestet att 'Israel kommer att stå upprätt tills islam eliminerat Israel, eftersom detta land ( Palestina ) är heligt för islam och det kan inte kompromissas bort till någon.' 'Jihads fana, den heliga väpnade kampens fana, kommer att hissas för att befria landet och dess folk från sionismens vanhelgande, smuts och ondska.'
Sett ur Hamas synvinkel är judarna sålunda en grym fiende jämförbar med nazisterna, 'något som bevisas av det så kallade Sions äldstes protokoll' ( ett falsarium från den ryska tzartiden mot judendomen och dess utövare, som Hamas godtagit som dagsens sanning ). Jag kan inte tänka mig att du Amos Oz hade dessa föreställningar i tankarna, så vilka föreställningar tänkte du egentligen på? Enligt dig representerar Hamas 'en desperat och fanatisk föreställning som växte fram ur många palestiniers känsla av övergivenhet och frustration' och man kan väl återigen säga att dina ord har en viss charm. Men måste verkligen känslor som övergivenhet och frustration med nödvändighet leda till kompromisslöst våld och inbegripa ett utraderande av alla dem man uppfattar som fiender?
1929 sjönk världen ner i ekonomisk depression av det värsta slag, miljoner människor förlorade allt de ägde. I USA födde krisen en hoppingivande nyordning. I Tyskland däremot bäddade depressionen för det tyska nazistpartiets maktövertagande. En desperat föreställning, skriver du. Med detta enda ord, 'desperat' kastar du hela ansvaret för den rådande situationen på Israel. Du säger i praktiken att Hamas och före dem PLO och före PLO, de beväpnade palestinska infiltratörerna, och före dem alla de arabiska invånarna i landet, att de alla föreslog fredliga lösningar om hur landet skulle delas på ett resonabelt sätt och att de lade fram sina fredsförslag från första ögonblicket, när den sionistiska rörelsen uppstod bland judarna och att det var sionisterna som vägrade lyssna på fredsförslagen.
1937 lade den brittiska Peel-kommissionen fram en plan för hur landet skulle delas upp mellan araberna och judarna och 1947 antogs den planen i princip av FN:s generalförsamling och så vidare och så vidare, men det judiska samhället och dess ledare i landet Israel förkastade alla dessa fredsförslag och tillgrep i stället våld mot araberna, så pass att de senare ickevåldsinriktade araberna greps av desperation och själva tillgrep våld. Inte heller den beskrivningen kan du gärna skriva under på, så vilka ideer, hade du i åtanke egentligen? Du skriver: 'För att besegra en föreställning måste man erbjuda en annan och bättre föreställning, en som är attraktivare och mera acceptabel.' Också den frasen har sin charm; det vore verkligen underbart om man kunde besegra en föreställning genom att presentera en annan föreställning i dess ställe. Jag är säker på att du är medveten om att krig har utkämpats inte bara som en följd av konkurrerande föreställningar, de har också utkämpats för att stå emot föreställningar som omhuldats av massorna på den andra sidan av konfliktberget. Föreställningen om att vita människor var 'överlägsna' andra och därför 'hade rätt' att styra de färgade folken var en sådan föreställning. Kristendomens och islams egna föreställningar om den egna 'överlägsna' rättfärdigheten och liknande föreställningar bland bolsjevikerna och fascisterna i modern tid krävde i sinom tid miljontals dödsoffer, medan andra föreställningar som också var gångbara vid samma tid inte utkrävde miljontals offer.
Den västerländska kulturen erbjuder idag alternativ till de fanatiska uttolkarna av islam: demokrati, lika rättigheter för kvinnan och olika minoriteter, studier som erbjuder ett fritt tänkande och ett fritt val, teknologi som utlovar framsteg och allehanda oberoende kulturella utövanden, allt detta är attraktiva och mycket resonabla alternativa föreställningar.
Eller vad anser du?
Att säga som du gör 'att vi inte är ensamma i detta land och att palestinierna inte heller är ensamma i landet' och att bägge sidor måste ta de logiska konsekvenserna av detta enkla faktum, behöver ju inte klargöras närmare. Det påminner mig om hur du i din underbara bok, 'En berättelse om kärlek och mörker' låter Efraim Avneri, en väktare på fälten kring Hulda säga:
'Vi kommer att skjuta dem ( om de kommer för att skjuta oss ) inte därför att de är ett folk av mördare, men av det enkla skälet att vi också har rätt till ett eget land och att den rätten inte bara är förbehållen dem.' "
Så långt Dina Porat, som jag tagit mig friheten att översätta och återge. Och man kan tillägga: att vara en bra och uppskattad författare är inte en inbyggd garanti för att man inte kan ha galna politiska övertygelser eller inte leka posör och profet. Tag Knut Hamsun exempelvis. Han var en mycket stor norsk författare, men han stödde samtidigt Vidkun Quisling och den norska fascismen.
Vad jag vill säga är väl bara att Amos Oz ofta är en rätt usel "sanningssägare" så snart han kommenterar dagsaktuella begivenheter. Han hamnar då plötsligt på samma nivå som en annan bästsäljare, Henning Mankell. Att det dessutom är bra för deras upplagesiffror att låtsas vara bättre förstående, hör givetvis till bilden. Bra i det sammanhanget att andra vänsterförfattare som Dina Porat ibland härsknar till och vågar genomskåda "profeterna" när de poserar som värst.
@ @ @ @ @
Fyra ögon ser mer än två
En prestigefråga för den israeliska armeen, bildbevis på att de israeliska soldaterna hamnade i en förödmjukande och direkt livsfarlig situation, när de stormade det turkiska skeppet Marmara i måndags, gjorde att armeen undanhöll videofilmerna i hela nio timmar.
En verklig skandal, rapporterade Jerusalem Post igår: Armeen förhindrade därmed israeliska UD från att visa videofilmen för världspressen under en hel dag, när det var som mest kritiskt för Israel att snabbt rapportera och visa hundratals miljoner TV-tittare världen över, vad som verkligen utspelade sig, innan soldaterna i en livshotande situation till sist sköt med skarpt mot aktivisterna och dödade nio av dem.
Israeliska UD ville omedelbart publicera videon, filmad från en av de israeliska helikoptrarna som svävade ovanför det bordade turkiska fartyget, men militära instanser tyckte till att börja med att videon visade hur illa armeen skött stormningen och att det var obehagligt att se hur de israeliska soldaterna förödmjukades och misshandlades och råkade i livsfara, innan de sköt sig fria.
Så beskrev en UD-anställd armeens osäkra beteende och ovilja att snabbt lämna ut filmen till allmänt beskådande. Videon visar under långa sekvenser hur soldaterna firas ner från en helikopter och omedelbart attackeras av de turkiska aktivisterna på övre däck, som gick lös på dem med slagträn, knivar och järnrör. Någon sköt också med skarpt på soldaterna. Det tog flera timmar för israelerna att sedan få kontroll över fartyget.
Nachman Shai, en tidigare talesman för den israeliska armeen, numera en av ledarna i centerpartiet Kadima, var upprörd över armeens beteende: "Hade filmen visats tidigare hade den också på ett dramatiskt sätt kunnat ändra massmediernas rapportering om stormningen." Det kan Shai onekligen ha rätt i, beträffande TV-bolagen i USA. Och kanske även beträffande de brittiska massmedierna. Men vad angår massmedierna i Sverige är det inte alls säkert. Försåvitt inte exempelvis DN och Sveriges Radio/TV bestämt sig för att till sist ändå låta även israelerna komma till tals med en egen version av händelseförloppet. Erfarenheten har visat att de israeliska nyhetsrapporterna i allmänhet håller sig långt mer till fakta än några av de arabiska rapporterna. Men det har man över lag inte brytt sig om i de svenska massmedierna de senaste 35 åren. I Sverige vill man helst höra bara en berättelse. Två blir för komplicerat för många. Jag vet personligen inte vad det beror på.
Men Monica, en klok kvinna i Småland, sade häromdagen att det beror på att många svenskar är konflikträdda och ogärna avviker från det etablerade.
Utrikesminister Carl Bildt är ett gott exempel på denna inställning. Sorry, om jag låter som en tjatmoster. Men kan någon minnas att han de senaste åren sagt något positivt eller ens neutralt om Israel, när det varit lugnt och han själv kunnat gå ner i varv?
Vore tacksam att få besked.
Efter många år i Israel beundrar jag debattlusten hos israelerna. Att ha andra åsikter än grannen eller andra mänskor i bussen eller vid en diskussion om politik, är så inrotat i israelernas psyke att de nästan studsar till om andra säger: - Det kan jag hålla med dig om! Det har du alldeles rätt i!
Ett sådant svar väcker misstankar hos somliga, den andre är nog en riktig mes, tänker de. Om han eller hon däremot fäktar vilt och säger att du själv har uppåt väggarna fel åsikter, blir du intresserad, och det är inte ovanligt alls i Israel att lyckliga äktenskap grundar sig på att det äkta paret har diametralt olika politiska inställningar, den ene är vänstersocialist och kommer från en kibbutzbakgrund och den andra från det svarta och religiöst superortodoxa Ge´ula.
Skillnaden mellan dessa israeler och de svenskar som nämns ovan är kanske att de förra är relativister och vet att ingen har patent på sanningen. Den ligger vanligen inte i en enda ask. Och så säger den ena att två par ögon ser mer än ett par och vi skulle kanske slå ihop våra påsar, och då svarar den andre med glimten i ögat:
- Det kan jag inte hålla med om, men det kunde vi kanske göra.
Och så kan de fortsätta att gnabbas i den äkta sängen och skratta sig fördärvade.
@ @ @ @ @
En verklig skandal, rapporterade Jerusalem Post igår: Armeen förhindrade därmed israeliska UD från att visa videofilmen för världspressen under en hel dag, när det var som mest kritiskt för Israel att snabbt rapportera och visa hundratals miljoner TV-tittare världen över, vad som verkligen utspelade sig, innan soldaterna i en livshotande situation till sist sköt med skarpt mot aktivisterna och dödade nio av dem.
Israeliska UD ville omedelbart publicera videon, filmad från en av de israeliska helikoptrarna som svävade ovanför det bordade turkiska fartyget, men militära instanser tyckte till att börja med att videon visade hur illa armeen skött stormningen och att det var obehagligt att se hur de israeliska soldaterna förödmjukades och misshandlades och råkade i livsfara, innan de sköt sig fria.
Så beskrev en UD-anställd armeens osäkra beteende och ovilja att snabbt lämna ut filmen till allmänt beskådande. Videon visar under långa sekvenser hur soldaterna firas ner från en helikopter och omedelbart attackeras av de turkiska aktivisterna på övre däck, som gick lös på dem med slagträn, knivar och järnrör. Någon sköt också med skarpt på soldaterna. Det tog flera timmar för israelerna att sedan få kontroll över fartyget.
Nachman Shai, en tidigare talesman för den israeliska armeen, numera en av ledarna i centerpartiet Kadima, var upprörd över armeens beteende: "Hade filmen visats tidigare hade den också på ett dramatiskt sätt kunnat ändra massmediernas rapportering om stormningen." Det kan Shai onekligen ha rätt i, beträffande TV-bolagen i USA. Och kanske även beträffande de brittiska massmedierna. Men vad angår massmedierna i Sverige är det inte alls säkert. Försåvitt inte exempelvis DN och Sveriges Radio/TV bestämt sig för att till sist ändå låta även israelerna komma till tals med en egen version av händelseförloppet. Erfarenheten har visat att de israeliska nyhetsrapporterna i allmänhet håller sig långt mer till fakta än några av de arabiska rapporterna. Men det har man över lag inte brytt sig om i de svenska massmedierna de senaste 35 åren. I Sverige vill man helst höra bara en berättelse. Två blir för komplicerat för många. Jag vet personligen inte vad det beror på.
Men Monica, en klok kvinna i Småland, sade häromdagen att det beror på att många svenskar är konflikträdda och ogärna avviker från det etablerade.
Utrikesminister Carl Bildt är ett gott exempel på denna inställning. Sorry, om jag låter som en tjatmoster. Men kan någon minnas att han de senaste åren sagt något positivt eller ens neutralt om Israel, när det varit lugnt och han själv kunnat gå ner i varv?
Vore tacksam att få besked.
Efter många år i Israel beundrar jag debattlusten hos israelerna. Att ha andra åsikter än grannen eller andra mänskor i bussen eller vid en diskussion om politik, är så inrotat i israelernas psyke att de nästan studsar till om andra säger: - Det kan jag hålla med dig om! Det har du alldeles rätt i!
Ett sådant svar väcker misstankar hos somliga, den andre är nog en riktig mes, tänker de. Om han eller hon däremot fäktar vilt och säger att du själv har uppåt väggarna fel åsikter, blir du intresserad, och det är inte ovanligt alls i Israel att lyckliga äktenskap grundar sig på att det äkta paret har diametralt olika politiska inställningar, den ene är vänstersocialist och kommer från en kibbutzbakgrund och den andra från det svarta och religiöst superortodoxa Ge´ula.
Skillnaden mellan dessa israeler och de svenskar som nämns ovan är kanske att de förra är relativister och vet att ingen har patent på sanningen. Den ligger vanligen inte i en enda ask. Och så säger den ena att två par ögon ser mer än ett par och vi skulle kanske slå ihop våra påsar, och då svarar den andre med glimten i ögat:
- Det kan jag inte hålla med om, men det kunde vi kanske göra.
Och så kan de fortsätta att gnabbas i den äkta sängen och skratta sig fördärvade.
@ @ @ @ @
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
