Den judiska frihetsfesten börjar ikväll. Med mycket berättande om personlig befrielse, det vill säga, med en mjuk mun, Peh Sach, som pratar mycket, och med ojäst bröd, Matza, för vi hade så bråttom ut ur Faraos Egypten att brödet inte hann jäsa. En fest med glädje, Simchah, och sanning, Emet.
Amen!
som också betyder sant eller sanning.
@ @ @ @ @
Obama fientlig mot Israel
President Barack Hussein Obama verkar utnyttja israelernas fruktan att bli lämnade ensamma inför ett iranskt kärnvapenhot.
Källor inom det israeliska högerstyret, närmare bestämt inom Benjamin Netanjahus Likudfraktion, säger efter Netanjahus förödmjukande besök i Vita huset att Obama kanske står Israel bi vid ett akut iranskt kärnvapenhot. Men priset är att Netanjahu först måste ge upp delar av Jerusalem och skriftligen lova att vissa förorter som Abu Dis på den östra sluttningen av Oljeberget tillfaller PLO, långt innan ett fredsavtal undertecknats.
Det vill säga, redan inom några veckor eller högst några månader måste Israel gå med på en delning av sin egen huvudstad, Jerusalem. Varken regeringskällor i Israel eller i USA är redo att bekräfta uppgifterna. Men Obamas inlindade ultimatum har ventilerats och källor inom PLO har rapporterat om detta.
Obama har valt sida. Krisen kan utveckla sig nästan åt vilket håll som helst.
Den israeliska högerkoalitionen kan infria andra amerikanska önskemål utan större samvetsnöd: som att frige 2 000 fängslade och dömda terrorister ur PLO:s led. Kanske också gå med på att låta 50 000 palestinska flyktingar från det första arabiska angreppskriget mot Israel 1948, eller deras barn, slå sig ner i Israel. Det borde vara ett lätt val jämfört med att förlora USA:s militära stöd och förråd av ammunition i händelse av ett nytt storkrig.
HUR SOM HELST finns det aktningsvärda kolumnister i Israel som menar att tärningen är kastad i Washington. Obama har en radikalt annan syn på Israel än sina föregångare, och relationerna med Israel kommer definitivt att ändras så länge det israeliska högerstyret sitter kvar vid makten och vägrar infria Obamas önskningar. Man skriver också rätt mycket om att “Bibi” Netanjahu aldrig varit så nedslagen som nu, och att han gick i en fälla, när han beslöt sig för att försöka komma till tals med den amerikanske presidenten, fast de just nu är oense om nästan allt. Obama tog emot Netanjahu i Vita huset inte som en allierad utan som om Israels premiärminister var diktator i ett pluttland av ringa betydelse för stora USA.
Flera kolumnister är inne på temat att Obama söker få Netanjahu utbytt som statsminister i Israel. Det första steget skulle vara att förmå centerpartiledaren Tzipi Livni att ansluta sig till koalitionen, helt enkelt pressa henne på Netanjahu, då kanske extremhögern lämnar koalitionen, och då blir det lättare att “hantera” Netanjahu och tvinga honom att göra de eftergifter som Obama är ute efter. I likhet med PLO söker Obama etablera fakta innan förhandlingarna mellan Israel och PLO ens kommit igång. Om två år måste den palestinska staten finnas på plats. Så uttryckte Washington saken i början av den här veckan...
Men Obama har under sitt första år som president gjort stora bedömningesfel i Mellanöstern. Faktum är att den israeliska högerkoalitionen är stabilare nu än på länge. Och vore det inte lätt för Netanjahu att demonstrera för väljarna i Israel att den oerfarne amerikanske presidenten tar sig otillåtna friheter genom att söka diktera maktförhållandena i Israel, som dessutom fötts fram via demokratiska val? Det kan nog tänkas.
Obama har tagit ett kapitel ur historieboken: Bill Clinton vädjade för tio år sedan om “fred” över huvudet på samme israeliske premiärminister, alltså Netanjahu. Clinton höll faktiskt ett direkttal i TV till den israeliska nationen och lät så övertygande att han bidrog till Netanjahus fall.Och så kom den israeliska vänstern till styret under en kort period.
Den nuvarande försvarsministern Ehud Barak ledde Israel den gången. Men både han och Bill Clinton åkte på den stora pumpen: trots långtgående israeliska eftergifter, inbegripet en delning av Jerusalem, och en närmast fullständig reträtt från Västbanken, nappade inte PLO på utspelet och Yassir Arafat besvarade det med att kasta mera olja på den palestinska elden och på de gamla terrormetoderna. Barak miste makten snabbt därefter och i stället tog en annan skepnad över i Israel, Ariel Sharon.
ÄR VERKLIGEN OBAMA beredd att ta risken att liknande manövrer idag också slår fel? Han har inga belägg för att de nuvarande PLO-ledarna tänkt om, men alla som har ögon att se med kan konstatera att de inte är särskilt intresserade av fredsförhandlingar, vilket är begripligt, för de har inte hemfrid med Hamas och de kommer ju inte att kunna lösa Gazaproblematiken. Blir det “fred” så kommer den enbart att gälla vissa delar av Västbanken.
Summa summarum, om Obama anser att Netanjahu måste sättas på plats, är steget inte långt till att israelerna börjar se på USA i ett helt annat ljus än nu. USA håller på att gå över en röd linje och israelerna kan reagera genom att slå bakut om det vill sig riktigt illa. Det finns krönikörer som säger att nu ökar risken för att Israel kommer att ta itu med kärnvapenhotet på egen hand utan att fråga USA om lov. Så snart den röda linjen börjar blinka kan israelerna agera oberäkneligt. De har gjort det förr. Senast, när förre premiärministern Ehud Olmert bestämde sig för att sätta hårt mot hårt mot Irans skyddsling och förlängda militära arm i Libanon, Hizballah-rörelsen. Det var sommaren 2006.
Olmert beordrade invasionen som ett svar på Hizballahs många provokationer vid gränsen. Han gjorde det fast den israeliska armeen inte alls var vältränad eller tillräckligt förberedd.
NÄR ISRAELERNA SLOG tillbaka den arabiska truppinvasionen från flera olika håll våren 1948 gjorde man det med tjeckiska och ryska vapen. Man hade ingenting amerikanskt i arsenalen. Och när ryssarna bytte fot mot Israel, skaffade sig israelerna franska vapen och franska jetjaktplan. De bidrog till Israels emfatiska seger i junikriget 1967. När Charles de Gaulle sedermera vände sig mot Israel ungefär som Obama gör nu, fick israelerna tillgång till några av USA:s bästa vapensystem. Kan man tänka sig att Israel skulle kunna bryta med USA, hellre än att böja sig för diktat från Obama?
I teorin kan man tänka sig en sådan utveckling. Men Netanjahu skulle nog dra sig för detta länge och väl. Han har ju alltid varit mycket USA-orienterad. Och mycket har hänt sedan Richard Nixons och Henry Kissingers dagar. Israel har faktiskt idag en del vapensystem som är bättre än vad amerikanerna kan erbjuda. Israel är inte alls så beroende av USA som man alltid gör gällande. Men det är sant att sådant vill ledarna i Israel helst inte testa. Man vill inte heller hamna i ett krig utan ett säkert ammunitionsflöde, och det kan bara amerikanerna bistå med.
Obama kritiseras för övrigt hårt i USA för sin behandling av Netanjahu och för den parallella och anmärkningsvärda undfallenheten mot Iran. Det är alltså inte givet, vem som kommer att hamna i mest blåsväder längre fram, Netanjahu eller Obama. Palestinierna gör nog ett misstag som bara sitter på gärsgårn och tittar på, och tror att de inte behöver göra något själva.
Se andra artiklar om den amerikansk-israeliska krisen på min hemsida, www.dickhaas.com
@ @ @ @ @
Källor inom det israeliska högerstyret, närmare bestämt inom Benjamin Netanjahus Likudfraktion, säger efter Netanjahus förödmjukande besök i Vita huset att Obama kanske står Israel bi vid ett akut iranskt kärnvapenhot. Men priset är att Netanjahu först måste ge upp delar av Jerusalem och skriftligen lova att vissa förorter som Abu Dis på den östra sluttningen av Oljeberget tillfaller PLO, långt innan ett fredsavtal undertecknats.
Det vill säga, redan inom några veckor eller högst några månader måste Israel gå med på en delning av sin egen huvudstad, Jerusalem. Varken regeringskällor i Israel eller i USA är redo att bekräfta uppgifterna. Men Obamas inlindade ultimatum har ventilerats och källor inom PLO har rapporterat om detta.
Obama har valt sida. Krisen kan utveckla sig nästan åt vilket håll som helst.
Den israeliska högerkoalitionen kan infria andra amerikanska önskemål utan större samvetsnöd: som att frige 2 000 fängslade och dömda terrorister ur PLO:s led. Kanske också gå med på att låta 50 000 palestinska flyktingar från det första arabiska angreppskriget mot Israel 1948, eller deras barn, slå sig ner i Israel. Det borde vara ett lätt val jämfört med att förlora USA:s militära stöd och förråd av ammunition i händelse av ett nytt storkrig.
HUR SOM HELST finns det aktningsvärda kolumnister i Israel som menar att tärningen är kastad i Washington. Obama har en radikalt annan syn på Israel än sina föregångare, och relationerna med Israel kommer definitivt att ändras så länge det israeliska högerstyret sitter kvar vid makten och vägrar infria Obamas önskningar. Man skriver också rätt mycket om att “Bibi” Netanjahu aldrig varit så nedslagen som nu, och att han gick i en fälla, när han beslöt sig för att försöka komma till tals med den amerikanske presidenten, fast de just nu är oense om nästan allt. Obama tog emot Netanjahu i Vita huset inte som en allierad utan som om Israels premiärminister var diktator i ett pluttland av ringa betydelse för stora USA.
Flera kolumnister är inne på temat att Obama söker få Netanjahu utbytt som statsminister i Israel. Det första steget skulle vara att förmå centerpartiledaren Tzipi Livni att ansluta sig till koalitionen, helt enkelt pressa henne på Netanjahu, då kanske extremhögern lämnar koalitionen, och då blir det lättare att “hantera” Netanjahu och tvinga honom att göra de eftergifter som Obama är ute efter. I likhet med PLO söker Obama etablera fakta innan förhandlingarna mellan Israel och PLO ens kommit igång. Om två år måste den palestinska staten finnas på plats. Så uttryckte Washington saken i början av den här veckan...
Men Obama har under sitt första år som president gjort stora bedömningesfel i Mellanöstern. Faktum är att den israeliska högerkoalitionen är stabilare nu än på länge. Och vore det inte lätt för Netanjahu att demonstrera för väljarna i Israel att den oerfarne amerikanske presidenten tar sig otillåtna friheter genom att söka diktera maktförhållandena i Israel, som dessutom fötts fram via demokratiska val? Det kan nog tänkas.
Obama har tagit ett kapitel ur historieboken: Bill Clinton vädjade för tio år sedan om “fred” över huvudet på samme israeliske premiärminister, alltså Netanjahu. Clinton höll faktiskt ett direkttal i TV till den israeliska nationen och lät så övertygande att han bidrog till Netanjahus fall.Och så kom den israeliska vänstern till styret under en kort period.
Den nuvarande försvarsministern Ehud Barak ledde Israel den gången. Men både han och Bill Clinton åkte på den stora pumpen: trots långtgående israeliska eftergifter, inbegripet en delning av Jerusalem, och en närmast fullständig reträtt från Västbanken, nappade inte PLO på utspelet och Yassir Arafat besvarade det med att kasta mera olja på den palestinska elden och på de gamla terrormetoderna. Barak miste makten snabbt därefter och i stället tog en annan skepnad över i Israel, Ariel Sharon.
ÄR VERKLIGEN OBAMA beredd att ta risken att liknande manövrer idag också slår fel? Han har inga belägg för att de nuvarande PLO-ledarna tänkt om, men alla som har ögon att se med kan konstatera att de inte är särskilt intresserade av fredsförhandlingar, vilket är begripligt, för de har inte hemfrid med Hamas och de kommer ju inte att kunna lösa Gazaproblematiken. Blir det “fred” så kommer den enbart att gälla vissa delar av Västbanken.
Summa summarum, om Obama anser att Netanjahu måste sättas på plats, är steget inte långt till att israelerna börjar se på USA i ett helt annat ljus än nu. USA håller på att gå över en röd linje och israelerna kan reagera genom att slå bakut om det vill sig riktigt illa. Det finns krönikörer som säger att nu ökar risken för att Israel kommer att ta itu med kärnvapenhotet på egen hand utan att fråga USA om lov. Så snart den röda linjen börjar blinka kan israelerna agera oberäkneligt. De har gjort det förr. Senast, när förre premiärministern Ehud Olmert bestämde sig för att sätta hårt mot hårt mot Irans skyddsling och förlängda militära arm i Libanon, Hizballah-rörelsen. Det var sommaren 2006.
Olmert beordrade invasionen som ett svar på Hizballahs många provokationer vid gränsen. Han gjorde det fast den israeliska armeen inte alls var vältränad eller tillräckligt förberedd.
NÄR ISRAELERNA SLOG tillbaka den arabiska truppinvasionen från flera olika håll våren 1948 gjorde man det med tjeckiska och ryska vapen. Man hade ingenting amerikanskt i arsenalen. Och när ryssarna bytte fot mot Israel, skaffade sig israelerna franska vapen och franska jetjaktplan. De bidrog till Israels emfatiska seger i junikriget 1967. När Charles de Gaulle sedermera vände sig mot Israel ungefär som Obama gör nu, fick israelerna tillgång till några av USA:s bästa vapensystem. Kan man tänka sig att Israel skulle kunna bryta med USA, hellre än att böja sig för diktat från Obama?
I teorin kan man tänka sig en sådan utveckling. Men Netanjahu skulle nog dra sig för detta länge och väl. Han har ju alltid varit mycket USA-orienterad. Och mycket har hänt sedan Richard Nixons och Henry Kissingers dagar. Israel har faktiskt idag en del vapensystem som är bättre än vad amerikanerna kan erbjuda. Israel är inte alls så beroende av USA som man alltid gör gällande. Men det är sant att sådant vill ledarna i Israel helst inte testa. Man vill inte heller hamna i ett krig utan ett säkert ammunitionsflöde, och det kan bara amerikanerna bistå med.
Obama kritiseras för övrigt hårt i USA för sin behandling av Netanjahu och för den parallella och anmärkningsvärda undfallenheten mot Iran. Det är alltså inte givet, vem som kommer att hamna i mest blåsväder längre fram, Netanjahu eller Obama. Palestinierna gör nog ett misstag som bara sitter på gärsgårn och tittar på, och tror att de inte behöver göra något själva.
Se andra artiklar om den amerikansk-israeliska krisen på min hemsida, www.dickhaas.com
@ @ @ @ @
Nu har Obama gjort en pudel
Barack Hussein Obamas grälsjuka inställning till Israel klappade ihop inatt och han gjorde en så kallad pudel: Han förnekade i en intervju för TV-bolaget Fox att det skulle råda någon kris mellan USA och Israel. Bör nämnas på den här bloggen, tycker jag.
Plötsligt bortförklarade Obama den gångna veckans alla amerikanska verbala angrepp på Israel med att goda vänner ibland grälar på varandra. Jo, så kan man kan ju också få till det, och slå till politisk reträtt. Obama tillade för övrigt att USA "kommer att göra allt" för att dra igång ekonomiska sanktioner mot Iran. Givetvis med en from förhoppning om att det ska göra susen och förmå det iranska präststyret att skrota det egna kärnvapenprogrammet.
Det kan i alla fall tänkas att Obama menar vad han säger. Häromdagen kom det skotska rapporter om att USA fört ett stort antal så kallade blockbuster-bomber närmare Persiska viken och Iran. Bomberna anses ha kapacitet att spränga sig ner till de underjordiska raketanläggningarna i Iran. Inget hindrar förstås att uppgifterna i skotska Herald bara var skrämskott för att påminna diktaturen i Iran om vad USA kan göra, när man lägger den sidan till.
Läser det amerikanska utrikesdepartementet alla israeliska tidningar? Det skulle jag tro: en av de mindre tidningarna som heter Makor Rishon har i en artikel just klargjort att kullen Ramat Shlomo ( "Salomos kulle", en liten förort strax norr om Jerusalems stadskärna ) faktiskt aldrig har legat på Västbanken.
Kullen låg en gång i ingenmansland mellan Israel och Västbanken på den tiden mellan 1948 och 1967 då kungariket Jordanien ockuperade Västbanken. Den israeliska tidningen studerade kartorna som anslöts till det israelisk-jordanska vapenstilleståndsavtalet den 4 mars 1949. Kartorna visar tydligt att kullen aldrig varit en del av Västbanken och att det rent formellt inte fanns minsta skäl för den nuvarande amerikanska administrationen att hetsa upp sig över att Israel planerar att bygga ut kullen med ytterligare 1600 lägenheter. Där fanns förr bara en skog. Förorten Ramat Shlomo började byggas först 1996.
Vid sidan om den allt hårdare inhemska kritiken i USA mot Obamas små grepp mot Israel, kan det gott tänkas att också någon tjänsteman på den amerikanska ambassaden i Tel Aviv eller på generalkonsulatet i Jerusalem citerade Makor Rishons uppgifter om den aktuella kullen i en liten larmrapport hem till Washington. Det blev dags för Obamas administration att börja klättra ner från det höga trädet och trappa ner en rakt igenom konstlad konflikt.
Och vips kom också beskedet att den amerikanske chefsförhandlaren George Mitchell, som ska värka fram freden mellan Israel och PLO, rentav tänker dyka upp här i Jerusalem redan nästa vecka. Hej vad det går!
Den tredje intifadan dog samtidigt i sin linda. Det kom till mängder av små incidenter mellan palestinska stenkastande ungdomar och israelisk polis, men krisen för den här gången är överstånden. Hamas så kallade, Raseriets dag, blev verkligen bara en dag lång.
Det framgick för övrigt att inte heller den israeliska regeringen med Benjamin Netanjahu i spetsen kom ihåg att Ramat Shlomo aldrig legat på Västbanken. Det är ju också ett slags prov på hur en ofta ofrivillig humor kryper in i konflikten mellan palestinierna och israelerna. Alla tycker till till tusen vareviga dag och bryr sig aldrig om att kontrollera fakta.
Om medierna började kontrollera sina fakta skulle vi antagligen påskynda freden på ett sätt som aldrig förr. Det är jag övertygad om. Okunnighet kan aldrig vara en dygd ens i fredssammanhang. Men det är klart, myterna är pikantare och ofta mycket intressantare. Och så säljer de fler lösnummer. Radion och TV i Sverige, för att inte tala om tidningarna, är långt mera cyniska än de har lust att erkänna. Fred är de inte särskilt intresserade av när det gäller Mellanöstern.
Till exempel Jan Guillou och framför allt Aftonbladet är helt sålda på myterna, och jag vågar som sagt bara spekulera över varför det är så. Dagens Nyheter är nuförtiden bara steget efter Aftonbladet. Man kan väl generellt sett säga att ju mer dessa organ pekar med pekpinnarna och fördömer och fördömer och förtiger mycket annat och faktiskt lever högt på ofta synnerligen magra fakta, desto tydligare framgår det att de egentligen struntar i palestiniernas och israelernas väl och ve.
Minst gåtfull i de här sammanhangen är förstås Jan Guillou. Han har ju alltid levt i fantasiernas och myternas värld.
@ @ @ @ @
Plötsligt bortförklarade Obama den gångna veckans alla amerikanska verbala angrepp på Israel med att goda vänner ibland grälar på varandra. Jo, så kan man kan ju också få till det, och slå till politisk reträtt. Obama tillade för övrigt att USA "kommer att göra allt" för att dra igång ekonomiska sanktioner mot Iran. Givetvis med en from förhoppning om att det ska göra susen och förmå det iranska präststyret att skrota det egna kärnvapenprogrammet.
Det kan i alla fall tänkas att Obama menar vad han säger. Häromdagen kom det skotska rapporter om att USA fört ett stort antal så kallade blockbuster-bomber närmare Persiska viken och Iran. Bomberna anses ha kapacitet att spränga sig ner till de underjordiska raketanläggningarna i Iran. Inget hindrar förstås att uppgifterna i skotska Herald bara var skrämskott för att påminna diktaturen i Iran om vad USA kan göra, när man lägger den sidan till.
Läser det amerikanska utrikesdepartementet alla israeliska tidningar? Det skulle jag tro: en av de mindre tidningarna som heter Makor Rishon har i en artikel just klargjort att kullen Ramat Shlomo ( "Salomos kulle", en liten förort strax norr om Jerusalems stadskärna ) faktiskt aldrig har legat på Västbanken.
Kullen låg en gång i ingenmansland mellan Israel och Västbanken på den tiden mellan 1948 och 1967 då kungariket Jordanien ockuperade Västbanken. Den israeliska tidningen studerade kartorna som anslöts till det israelisk-jordanska vapenstilleståndsavtalet den 4 mars 1949. Kartorna visar tydligt att kullen aldrig varit en del av Västbanken och att det rent formellt inte fanns minsta skäl för den nuvarande amerikanska administrationen att hetsa upp sig över att Israel planerar att bygga ut kullen med ytterligare 1600 lägenheter. Där fanns förr bara en skog. Förorten Ramat Shlomo började byggas först 1996.
Vid sidan om den allt hårdare inhemska kritiken i USA mot Obamas små grepp mot Israel, kan det gott tänkas att också någon tjänsteman på den amerikanska ambassaden i Tel Aviv eller på generalkonsulatet i Jerusalem citerade Makor Rishons uppgifter om den aktuella kullen i en liten larmrapport hem till Washington. Det blev dags för Obamas administration att börja klättra ner från det höga trädet och trappa ner en rakt igenom konstlad konflikt.
Och vips kom också beskedet att den amerikanske chefsförhandlaren George Mitchell, som ska värka fram freden mellan Israel och PLO, rentav tänker dyka upp här i Jerusalem redan nästa vecka. Hej vad det går!
Den tredje intifadan dog samtidigt i sin linda. Det kom till mängder av små incidenter mellan palestinska stenkastande ungdomar och israelisk polis, men krisen för den här gången är överstånden. Hamas så kallade, Raseriets dag, blev verkligen bara en dag lång.
Det framgick för övrigt att inte heller den israeliska regeringen med Benjamin Netanjahu i spetsen kom ihåg att Ramat Shlomo aldrig legat på Västbanken. Det är ju också ett slags prov på hur en ofta ofrivillig humor kryper in i konflikten mellan palestinierna och israelerna. Alla tycker till till tusen vareviga dag och bryr sig aldrig om att kontrollera fakta.
Om medierna började kontrollera sina fakta skulle vi antagligen påskynda freden på ett sätt som aldrig förr. Det är jag övertygad om. Okunnighet kan aldrig vara en dygd ens i fredssammanhang. Men det är klart, myterna är pikantare och ofta mycket intressantare. Och så säljer de fler lösnummer. Radion och TV i Sverige, för att inte tala om tidningarna, är långt mera cyniska än de har lust att erkänna. Fred är de inte särskilt intresserade av när det gäller Mellanöstern.
Till exempel Jan Guillou och framför allt Aftonbladet är helt sålda på myterna, och jag vågar som sagt bara spekulera över varför det är så. Dagens Nyheter är nuförtiden bara steget efter Aftonbladet. Man kan väl generellt sett säga att ju mer dessa organ pekar med pekpinnarna och fördömer och fördömer och förtiger mycket annat och faktiskt lever högt på ofta synnerligen magra fakta, desto tydligare framgår det att de egentligen struntar i palestiniernas och israelernas väl och ve.
Minst gåtfull i de här sammanhangen är förstås Jan Guillou. Han har ju alltid levt i fantasiernas och myternas värld.
@ @ @ @ @
Släng myterna, Carl Bildt!
Det ryktas att president Barack Obama tillsammans med sina superamerikanska judiska rådgivare i Vita huset har överläggningar just nu om hur man bäst ska sätta krokben för den israeliske premiärministern Benjamin Netanjahu och få honom utbytt mot Kadimas kvinnliga boss, förre israeliske utrikesministern Tzipi Livni.
Förr i tiden var sådant ränkspel ofta ett förspel till någon form av amerikansk kanonbåtsdiplomati eller militär invasion. Men Jan Guillou kan också få rätt, naturligtvis: den “israeliska lobbyn" i USA kommer att läxa upp Obama och ta honom och hans judiska amerikanska rådgivare i örat och visa var skåpet skall stå. Guillous fantasilobby har sina tentakler överallt, inte minst i USA. Det får vi aldrig glömma. Det tutade KGB i Guillou redan i slutet av 1960-talet när den gode Jan ännu var våt bakom agentöronen.
Det intressanta med Guillou är förstås inte hans efterblivna tonårsfantasier utan det faktum att man faktiskt lyssnar på honom i Sverige. I USA har många slutat att lyssna på Obama.
Guillous stora plåga tycks vara att han inte står ut med tanken att han kanske är antisemit eller att normala människor drar slutsatsen att han är det, fast han själv nöjer sig med att ständigt "upphöja" israelerna till en sorts nazistiska Yberjudar, den allra värsta sorten med andra ord, sådana som sparkar neråt och slickar uppåt och som förpestar världen, medan han själv går fri. Fast det är bara några år sedan som han hyllade sin egen morfar i Aftonbladet. Morfar var norrman och var också angivare åt den norska Quislingregimen som samarbetade med tyskarna under andra världskriget.
Morfar angav och skickade både norska motståndsmän och judar till Tyskland där merparten mördades i koncentrationslägret Sachsenhausen. Sådant kan Guillou göra reklam för i Aftonbladet, medan han själv aldrig skulle ha gjort vad morfar gjorde. Om man får tro Jan Guillou. Han var ju själv kommunist och det vet ju alla att kommunister inte var antisemiter, utom förstås Stalin och hans många underhuggare i Sovjetunionen.
Att hänga ut familjen i Aftonbladet lär inte göra Guillou till mr Clean. Och Obama blir inte heller mr Clean om han undanröjer Netanjahu. Även om Obama tror precis som Guillou att Saddam Hussein blev ‘missförstådd’ och att han egentligen var en av de största arabiska ledarna någonsin. Och att det var ett misstag att störta honom med traditionell amerikansk kanonbåtsdiplomati eller motsvarande. Obama för som bekant krig på andra håll i den muslimska världen, samtidigt som han vill bli omtyckt och beundrad av samma värld. Han är faktiskt rätt lik Guillou. Bägge gör titt och tätt tankemässiga kullerbyttor.
Nej, den senaste fadäsen, där en israelisk myndighet går bakom ryggen på en annan israelisk myndighet, i det här fallet Netanjahu, kommer inte i längden att kvadda samtalen mellan PLO och Israel. Den amerikanske vicepresidenten Joe Biden var sur i ett dygn på israelernas avslöjanden, men han var också rätt säker på att israelernas och palestiniernas politiska ‘närsamtal’ skulle komma igång framåt sommaren, om inte långt förr.
Och det blir tydligen inte krig mellan Israel och USA i år heller, fast Jan Guillou aldrig ger upp hoppet. Han tycker ju så väldigt synd om palestinierna och vet vad som är bäst för dem.
Här kan det vara på sin plats att påminna om följande:
De palestinska och israeliska ledarna har haft en dialog med varandra ända sedan den fallerade freden i Oslo hösten 1993. Deras representanter talar i telefon med varandra nästan varje dag och tar upp sådant som skatteintäkter på Västbanken, som israelerna tar in för PLO:s räkning via tullar på inkommande varor etc. De talar i telefon med varandra om vilka checkpoints Israel häver och låter vara kvar på Västbanken. De talar direkt med varandra om nya gemensamma investeringar på Västbanken, där den palestinska ekonomin börjar blomstra. Det är ‘detaljer’ som Dagens Eko eller Dagens Sveko aldrig skulle ta upp. Lika litet som Aftonbladet och Dagens Nyheter skulle beskriva samtalen mellan PLO:s och Israels säkerhetsstyrkor, när de informerar varandra om aktioner mot Hamas på Västbanken.
Givetvis skulle de svenska massmedierna inte heller ta upp faktum att det är vanligare att PLO:s säkerhetsstyrkor samarbetar med israelerna än att de inte gör det.
För första gången någonsin har palestinierna på Västbanken en ledare som varken är medlem av PLO eller av Hamas. Premiärministern Salam Fayad. Det är han som fått den palestinska ekonomin på fötter - på Västbanken. Givetvis med stöd av både USA och Israel. Hamas har ofta fördömt Fayad som om han vore en landsförrädare, vad annars? och Ekot i Stockholm är ju ett eko av Hamas, så Fayad blir förstås också en dubiös landsförrädare i Sverige. Och som Wall Street Journal så riktigt skrev häromdagen: ekonomin på Västbanken är på stark tillväxt, medan Hamas ekonomi körs mer och mer i botten. Är detta av ondo egentligen?
Den amerikanska tidningen slår fast att PLO-styret under Mahmoud Abbas skulle kollapsa i morgon, om inte Israel höll styret under armarna varje dag.
PLO skjuter sig själv i foten om man framhärdar med att inte förhandla om de stora frågorna med Netanjahu. Den senare far ju inte illa av att samtalen ligger nere. Men palestinierna har ingenting för att de surar och tjatar om att de är det mest olyckligt lottade folket i världshistorien. Ingen tror dem.
Utom dagens eko och Carl Bildt förstås.
Vad man inte tycks förstå i Sverige är att de styrande palestinierna och de styrande israelerna ordnar upp en hel del i det tysta. Och det fungerar för det mesta. ‘Felet’ är bara att om massmedierna i Sverige skulle ge hela bilden, så skulle inte Carl Bildt kunna upprepa alla myterna, och man skulle själv tvingas ta itu med de verkliga skeendena och ge de egna fördomarna och fantasierna på båten.
Ytligt sett har fredsprocessen gått i stå och ytligt sett är allt Israels fel. Men yta är inte detsamma som djup. Ytan ger heller aldrig hela bilden. Konstigt att Carl Bildt inte förstår det. Eller så gör han det, men han sneglar redan på riksdagsvalet i höst, och då kan vem som helst bli förvirrad.
@ @ @ @ @
Förr i tiden var sådant ränkspel ofta ett förspel till någon form av amerikansk kanonbåtsdiplomati eller militär invasion. Men Jan Guillou kan också få rätt, naturligtvis: den “israeliska lobbyn" i USA kommer att läxa upp Obama och ta honom och hans judiska amerikanska rådgivare i örat och visa var skåpet skall stå. Guillous fantasilobby har sina tentakler överallt, inte minst i USA. Det får vi aldrig glömma. Det tutade KGB i Guillou redan i slutet av 1960-talet när den gode Jan ännu var våt bakom agentöronen.
Det intressanta med Guillou är förstås inte hans efterblivna tonårsfantasier utan det faktum att man faktiskt lyssnar på honom i Sverige. I USA har många slutat att lyssna på Obama.
Guillous stora plåga tycks vara att han inte står ut med tanken att han kanske är antisemit eller att normala människor drar slutsatsen att han är det, fast han själv nöjer sig med att ständigt "upphöja" israelerna till en sorts nazistiska Yberjudar, den allra värsta sorten med andra ord, sådana som sparkar neråt och slickar uppåt och som förpestar världen, medan han själv går fri. Fast det är bara några år sedan som han hyllade sin egen morfar i Aftonbladet. Morfar var norrman och var också angivare åt den norska Quislingregimen som samarbetade med tyskarna under andra världskriget.
Morfar angav och skickade både norska motståndsmän och judar till Tyskland där merparten mördades i koncentrationslägret Sachsenhausen. Sådant kan Guillou göra reklam för i Aftonbladet, medan han själv aldrig skulle ha gjort vad morfar gjorde. Om man får tro Jan Guillou. Han var ju själv kommunist och det vet ju alla att kommunister inte var antisemiter, utom förstås Stalin och hans många underhuggare i Sovjetunionen.
Att hänga ut familjen i Aftonbladet lär inte göra Guillou till mr Clean. Och Obama blir inte heller mr Clean om han undanröjer Netanjahu. Även om Obama tror precis som Guillou att Saddam Hussein blev ‘missförstådd’ och att han egentligen var en av de största arabiska ledarna någonsin. Och att det var ett misstag att störta honom med traditionell amerikansk kanonbåtsdiplomati eller motsvarande. Obama för som bekant krig på andra håll i den muslimska världen, samtidigt som han vill bli omtyckt och beundrad av samma värld. Han är faktiskt rätt lik Guillou. Bägge gör titt och tätt tankemässiga kullerbyttor.
Nej, den senaste fadäsen, där en israelisk myndighet går bakom ryggen på en annan israelisk myndighet, i det här fallet Netanjahu, kommer inte i längden att kvadda samtalen mellan PLO och Israel. Den amerikanske vicepresidenten Joe Biden var sur i ett dygn på israelernas avslöjanden, men han var också rätt säker på att israelernas och palestiniernas politiska ‘närsamtal’ skulle komma igång framåt sommaren, om inte långt förr.
Och det blir tydligen inte krig mellan Israel och USA i år heller, fast Jan Guillou aldrig ger upp hoppet. Han tycker ju så väldigt synd om palestinierna och vet vad som är bäst för dem.
Här kan det vara på sin plats att påminna om följande:
De palestinska och israeliska ledarna har haft en dialog med varandra ända sedan den fallerade freden i Oslo hösten 1993. Deras representanter talar i telefon med varandra nästan varje dag och tar upp sådant som skatteintäkter på Västbanken, som israelerna tar in för PLO:s räkning via tullar på inkommande varor etc. De talar i telefon med varandra om vilka checkpoints Israel häver och låter vara kvar på Västbanken. De talar direkt med varandra om nya gemensamma investeringar på Västbanken, där den palestinska ekonomin börjar blomstra. Det är ‘detaljer’ som Dagens Eko eller Dagens Sveko aldrig skulle ta upp. Lika litet som Aftonbladet och Dagens Nyheter skulle beskriva samtalen mellan PLO:s och Israels säkerhetsstyrkor, när de informerar varandra om aktioner mot Hamas på Västbanken.
Givetvis skulle de svenska massmedierna inte heller ta upp faktum att det är vanligare att PLO:s säkerhetsstyrkor samarbetar med israelerna än att de inte gör det.
För första gången någonsin har palestinierna på Västbanken en ledare som varken är medlem av PLO eller av Hamas. Premiärministern Salam Fayad. Det är han som fått den palestinska ekonomin på fötter - på Västbanken. Givetvis med stöd av både USA och Israel. Hamas har ofta fördömt Fayad som om han vore en landsförrädare, vad annars? och Ekot i Stockholm är ju ett eko av Hamas, så Fayad blir förstås också en dubiös landsförrädare i Sverige. Och som Wall Street Journal så riktigt skrev häromdagen: ekonomin på Västbanken är på stark tillväxt, medan Hamas ekonomi körs mer och mer i botten. Är detta av ondo egentligen?
Den amerikanska tidningen slår fast att PLO-styret under Mahmoud Abbas skulle kollapsa i morgon, om inte Israel höll styret under armarna varje dag.
PLO skjuter sig själv i foten om man framhärdar med att inte förhandla om de stora frågorna med Netanjahu. Den senare far ju inte illa av att samtalen ligger nere. Men palestinierna har ingenting för att de surar och tjatar om att de är det mest olyckligt lottade folket i världshistorien. Ingen tror dem.
Utom dagens eko och Carl Bildt förstås.
Vad man inte tycks förstå i Sverige är att de styrande palestinierna och de styrande israelerna ordnar upp en hel del i det tysta. Och det fungerar för det mesta. ‘Felet’ är bara att om massmedierna i Sverige skulle ge hela bilden, så skulle inte Carl Bildt kunna upprepa alla myterna, och man skulle själv tvingas ta itu med de verkliga skeendena och ge de egna fördomarna och fantasierna på båten.
Ytligt sett har fredsprocessen gått i stå och ytligt sett är allt Israels fel. Men yta är inte detsamma som djup. Ytan ger heller aldrig hela bilden. Konstigt att Carl Bildt inte förstår det. Eller så gör han det, men han sneglar redan på riksdagsvalet i höst, och då kan vem som helst bli förvirrad.
@ @ @ @ @
Själar på kanten av öknen
Tankarna går tillbaka till sjukhuset.
Till sjuksköterskorna. Till patienterna. Och läkarna förstås. De var mitt hem i nästan en månad förra hösten, när varje dag segade sig fram.
Först på akuten. Fast den kallas inte så på hebreiska. Intensiv-vården snarare. Intensiv-vården med den lugna översköterskan med det svarta håret och den lågmälda rösten. Sarit.
Jag fick ett omedelbart förtroende för henne, för hon verkade veta precis. Vi talade med varandra utan ord den första tiden. Jag var oftast för svag för att kunna tala med annat än ögonen. Hade för många slangar i kroppen, för mycket dropp och tejpad näsa och syrgas och jag låg som inslingrad i kateter och tunga dräneringsapparater. Att lämna sängen var bara inte att tänka på. Det var tortyr att ligga vaken halva natten och höra den palestinske pojken skrika flera minuter i sträck när han plötsligt vaknade: Hjälp mig! Å å å! Hjälp mig! Å å å! Hjälp mig! Mamma! Å å å å! Hjälp mig, å hjälp mig! Långa haranger med samma ord, tagna om och om igen. Vad kan han ha varit? Kanske fem år. Han hade blivit överkörd av en bil och ena däcket hade gått över pojkens rygg. Bara översköterskan Sarit och den äldre palestinska sjuksystern Fatma kunde lugna pojken förutom mamman, när hon var där. Också hon gjorde ett outplånligt intryck. Som hämtad ur en tavla av Vermeer. En ung och kraftfull kvinna, lik en medeltida madonna, alltid höljd i en tjock mellanbrun kappa som gick ända ner till fotknölarna. Man kunde inte ens se skorna när hon gick förbi. Och bara en bit av det bleka ansiktet - från ögonbrynen och ner till hakan. Våra blickar möttes aldrig där jag låg halvt dold i min hörna av akuten.
Hennes pojke låg skymd av en pelare och av skranket där sjuksystrarna satt och åt och skrev sina journaler och pratade med varandra.
Pojkens pappa kom ibland på besök. Han stannade nästan aldrig i mer än tio minuter en kvart.
Det israeliska Hadassah-sjukhuset på Har Hatzofim har ca 65 procent palestinska patienter och 35 procent israeliska, judiska, patienter och ligger uppflugen på krönet av Scopusberget ( Utsiktsberget ) i den östra delen av Jerusalem. Från sjukhuset har man ett dramatiskt panorama över Juda öken nästan hela vägen ner till Jordandalen. På andra sidan dalen ser man i klart väder kungariket Jordanien, eller Moab, som bergskammen på andra sidan Jordan hette på biblisk tid.
Molnen som vandrar över sjukhustaken kommer nästan alltid från väster, från Medelhavet, och passerar först sjukhuset och sedan in över öknen och har då i allmänhet redan avgett sitt regn om molnen inte är så stinna som nu på våren att de släpper regn också i öknen och plötsligt förvandlar vissa kullar till hav av gula och vita och röda vårblommor. Färger som bleknar och dör lika hastigt som de blossat upp.
Den smäckra sjukhusbyggnaden blev klar redan 1935, ritad av en av den tidens stora tyskjudiska arkitekter, Erich Mendelsohn. Byggnaden är luftig, nästan elegant. Ur vissa vinklar kan man få för sig att man står på en modern strömlinjeformad atlantångare, med rundade bryggor och svepande linjer, som om den ropade in en ny tid. Hadassah på Scopusberget är mindre och mycket mänskligare i storleken än det mera moderna och mastodontiska Hadassah Ein Karem i andra änden av Jerusalem, som man blev tvungen att bygga när Jordanien ockuperade östra Jerusalem och stängde trafiken till systersjukhuset på Scopus. Jag hade givetvis ingenting emot att bli opererad på det äldre sjukhuset som Mendelsohn ritat, med öknen i åtanke. Här fanns de stora vidderna. Och på flera olika plan.
Man behöver i och för sig inte ligga länge på något sjukhus i Israel för att förstå att jämlikhetsprincipen för vården gäller alla patienter, oavsett etnisk eller religiös bakgrund. Jag hade väl tolv olika sjuksystrar som tog hand om mig under de tre veckorna jag var där. Åtta var judar och de andra var palestinska araber. Alla var duktiga, men palestinskorna var det något särskilt med. Kanske just därför att de var palestinskor...Mycket ytligt sett stod de ju för "det okända" eller "den andra sidan". Fördomar har vi ju alla i början av nya möten. Och givetvis är det här en hyllning till hela personalen, men hjärtat går särskilt till de palestinska systrarna.
Till exempel till Rumah, med den breda röda munnen och glimten i ögat. Richard! kunde hon ropa med överdrivet starka arabiska "err" redan på inkommande, bubblande av liv, och lust att berätta historier och bara göra allt litet lättare för dig.
- Richard Gere! Jag älskar Richard Gere, kunde hon säga, medan hon bäddade om sängen, med tillägget att jag förstås var äldre än hennes filmidol, och jag såg ju inte alls ut som Richard Gere, men hon hade gjort även det till ett skämt: "Du är nästan lika snygg som han, och därför kallar jag dig Richard Gere, du får inte ta illa upp!"
Rumah! Alltid på strålande humör. Men allvarlig när hon behövde vara allvarlig.
Och Rinad, som jag först trodde var sjuksköterska, men som visade sig vara läkare och som var med i fem timmar under min operation. Hon kom spontant fram till min säng och kramade mig kanske två eller tre dagar efter operationen. Vi omfamnade varandra flera gånger, som om vi känt varandra i många år, och jag kände mig som en far till henne eller en morbror som varit hemifrån så pass länge att hon hunnit bli vuxen och utbildat sig till läkare i mellantiden, medan morbror var i utlandet. Ungefär så. Sågs vi i en korridor på sjukhuset kom hon alltid fram och omfamnade mig.
När jag så småningom kom ur sängen mera regelbundet och kunde ta mina bägge dräneringsväskor med alla slangarna och börja stappla omkring i sjukhuskorridorerna ända ner till sjukhusets huvudingång slog det mig med vilken målmedvetenhet hela personalen tycktes gå till sina sysslor även vid midnatt med snabba energiska steg, som om deras jobb var en dans och bara bestod av spännande utmaningar, som de inte kunde vara utan. Det var den andan över dem, tyckte jag. Här fanns en övergripande medmänsklighet som gick utanpå all politik. Man kan kanske säga att vården helt enkelt bannlyste allt som var inflammerat. Om politik talade man inte på sjukhuset. Och man fick för sig att sjukhusmiljön gav en försmak om framtiden i hela landet, hela det här lilla och spännande och mycket problematiska landet mellan Jordandalen och Medelhavet. En inblick i framtiden, låt oss säga om 120 år, när politiken gått ner i varv med hyfsade lösningar som satt punkt för det abnorma och snedvridna. Och som gjort oss alla litet friskare och litet mänskligare.
Det kändes mycket, mycket hoppingivande.
En av kirurgerna var också palestinier. Dr Bassem. Han var alltid den som uppmuntrade mig mer än någon av de andra läkarna när han dök upp. Om de andra läkarna var mera avvaktande vid läkarronden och liksom mest tittade i taket och såg lätt uttråkade ut, kunde dr Bassem blinka och knyta näven i luften bakom alla de andra och liksom säga: Det där ordnade vi bra och du skötte dig finfint som patient! Fortsätt med det!
Det är just det: verkligheten är alltid mycket mera komplicerad och mycket, mycket rikare och mera svårfångad än alla förutfattade meningar. Man märker det när man är mitt uppe i verkligheten. Den är svår att se på avstånd och ännu svårare att förstå på avstånd. Jag skulle faktiskt rekommendera alla som baktalar israelerna eller palestinierna eller bägge att vistas en dag eller två på ett sjukhus i Israel!
Blev ständigt påmind om detta på Hadassah Harhatzofim. Mina ögon öppnades annars år 2003. Då låg jag på Hadassah-sjukhuset i Ein Karem, inte på canceravdelningen, utan på kardiologen.
På kardiologen var översköterskan palestinska. Jag har beklagligt nog glömt vad hon heter. Men jag tänker ofta på henne. En natt när jag vred mig i sängen och måste ha kvidit eller stönat, kom hon plötsligt innanför förhänget kring sängen och började efter en stund massera min rygg och sedan bröstet och benen med massageolja. Hon höll säkert på med det i 20 minuter. Inte ett ord utväxlades mellan oss. Vi utbytte blickar ibland och när hon lämnade mig, somnade jag bums, som ett litet barn.
Hon hade gjort något extra, något utöver rutinerna. Hon hade hjälpt mig vidare i livet.
Sådant får man inte analysera i efterhand eller försöka förstå. Sådana ögonblick tar man bara emot. Eller så ger man dem till andra. De är livet självt.
@ @ @ @ @
Till sjuksköterskorna. Till patienterna. Och läkarna förstås. De var mitt hem i nästan en månad förra hösten, när varje dag segade sig fram.
Först på akuten. Fast den kallas inte så på hebreiska. Intensiv-vården snarare. Intensiv-vården med den lugna översköterskan med det svarta håret och den lågmälda rösten. Sarit.
Jag fick ett omedelbart förtroende för henne, för hon verkade veta precis. Vi talade med varandra utan ord den första tiden. Jag var oftast för svag för att kunna tala med annat än ögonen. Hade för många slangar i kroppen, för mycket dropp och tejpad näsa och syrgas och jag låg som inslingrad i kateter och tunga dräneringsapparater. Att lämna sängen var bara inte att tänka på. Det var tortyr att ligga vaken halva natten och höra den palestinske pojken skrika flera minuter i sträck när han plötsligt vaknade: Hjälp mig! Å å å! Hjälp mig! Å å å! Hjälp mig! Mamma! Å å å å! Hjälp mig, å hjälp mig! Långa haranger med samma ord, tagna om och om igen. Vad kan han ha varit? Kanske fem år. Han hade blivit överkörd av en bil och ena däcket hade gått över pojkens rygg. Bara översköterskan Sarit och den äldre palestinska sjuksystern Fatma kunde lugna pojken förutom mamman, när hon var där. Också hon gjorde ett outplånligt intryck. Som hämtad ur en tavla av Vermeer. En ung och kraftfull kvinna, lik en medeltida madonna, alltid höljd i en tjock mellanbrun kappa som gick ända ner till fotknölarna. Man kunde inte ens se skorna när hon gick förbi. Och bara en bit av det bleka ansiktet - från ögonbrynen och ner till hakan. Våra blickar möttes aldrig där jag låg halvt dold i min hörna av akuten.
Hennes pojke låg skymd av en pelare och av skranket där sjuksystrarna satt och åt och skrev sina journaler och pratade med varandra.
Pojkens pappa kom ibland på besök. Han stannade nästan aldrig i mer än tio minuter en kvart.
Det israeliska Hadassah-sjukhuset på Har Hatzofim har ca 65 procent palestinska patienter och 35 procent israeliska, judiska, patienter och ligger uppflugen på krönet av Scopusberget ( Utsiktsberget ) i den östra delen av Jerusalem. Från sjukhuset har man ett dramatiskt panorama över Juda öken nästan hela vägen ner till Jordandalen. På andra sidan dalen ser man i klart väder kungariket Jordanien, eller Moab, som bergskammen på andra sidan Jordan hette på biblisk tid.
Molnen som vandrar över sjukhustaken kommer nästan alltid från väster, från Medelhavet, och passerar först sjukhuset och sedan in över öknen och har då i allmänhet redan avgett sitt regn om molnen inte är så stinna som nu på våren att de släpper regn också i öknen och plötsligt förvandlar vissa kullar till hav av gula och vita och röda vårblommor. Färger som bleknar och dör lika hastigt som de blossat upp.
Den smäckra sjukhusbyggnaden blev klar redan 1935, ritad av en av den tidens stora tyskjudiska arkitekter, Erich Mendelsohn. Byggnaden är luftig, nästan elegant. Ur vissa vinklar kan man få för sig att man står på en modern strömlinjeformad atlantångare, med rundade bryggor och svepande linjer, som om den ropade in en ny tid. Hadassah på Scopusberget är mindre och mycket mänskligare i storleken än det mera moderna och mastodontiska Hadassah Ein Karem i andra änden av Jerusalem, som man blev tvungen att bygga när Jordanien ockuperade östra Jerusalem och stängde trafiken till systersjukhuset på Scopus. Jag hade givetvis ingenting emot att bli opererad på det äldre sjukhuset som Mendelsohn ritat, med öknen i åtanke. Här fanns de stora vidderna. Och på flera olika plan.
Man behöver i och för sig inte ligga länge på något sjukhus i Israel för att förstå att jämlikhetsprincipen för vården gäller alla patienter, oavsett etnisk eller religiös bakgrund. Jag hade väl tolv olika sjuksystrar som tog hand om mig under de tre veckorna jag var där. Åtta var judar och de andra var palestinska araber. Alla var duktiga, men palestinskorna var det något särskilt med. Kanske just därför att de var palestinskor...Mycket ytligt sett stod de ju för "det okända" eller "den andra sidan". Fördomar har vi ju alla i början av nya möten. Och givetvis är det här en hyllning till hela personalen, men hjärtat går särskilt till de palestinska systrarna.
Till exempel till Rumah, med den breda röda munnen och glimten i ögat. Richard! kunde hon ropa med överdrivet starka arabiska "err" redan på inkommande, bubblande av liv, och lust att berätta historier och bara göra allt litet lättare för dig.
- Richard Gere! Jag älskar Richard Gere, kunde hon säga, medan hon bäddade om sängen, med tillägget att jag förstås var äldre än hennes filmidol, och jag såg ju inte alls ut som Richard Gere, men hon hade gjort även det till ett skämt: "Du är nästan lika snygg som han, och därför kallar jag dig Richard Gere, du får inte ta illa upp!"
Rumah! Alltid på strålande humör. Men allvarlig när hon behövde vara allvarlig.
Och Rinad, som jag först trodde var sjuksköterska, men som visade sig vara läkare och som var med i fem timmar under min operation. Hon kom spontant fram till min säng och kramade mig kanske två eller tre dagar efter operationen. Vi omfamnade varandra flera gånger, som om vi känt varandra i många år, och jag kände mig som en far till henne eller en morbror som varit hemifrån så pass länge att hon hunnit bli vuxen och utbildat sig till läkare i mellantiden, medan morbror var i utlandet. Ungefär så. Sågs vi i en korridor på sjukhuset kom hon alltid fram och omfamnade mig.
När jag så småningom kom ur sängen mera regelbundet och kunde ta mina bägge dräneringsväskor med alla slangarna och börja stappla omkring i sjukhuskorridorerna ända ner till sjukhusets huvudingång slog det mig med vilken målmedvetenhet hela personalen tycktes gå till sina sysslor även vid midnatt med snabba energiska steg, som om deras jobb var en dans och bara bestod av spännande utmaningar, som de inte kunde vara utan. Det var den andan över dem, tyckte jag. Här fanns en övergripande medmänsklighet som gick utanpå all politik. Man kan kanske säga att vården helt enkelt bannlyste allt som var inflammerat. Om politik talade man inte på sjukhuset. Och man fick för sig att sjukhusmiljön gav en försmak om framtiden i hela landet, hela det här lilla och spännande och mycket problematiska landet mellan Jordandalen och Medelhavet. En inblick i framtiden, låt oss säga om 120 år, när politiken gått ner i varv med hyfsade lösningar som satt punkt för det abnorma och snedvridna. Och som gjort oss alla litet friskare och litet mänskligare.
Det kändes mycket, mycket hoppingivande.
En av kirurgerna var också palestinier. Dr Bassem. Han var alltid den som uppmuntrade mig mer än någon av de andra läkarna när han dök upp. Om de andra läkarna var mera avvaktande vid läkarronden och liksom mest tittade i taket och såg lätt uttråkade ut, kunde dr Bassem blinka och knyta näven i luften bakom alla de andra och liksom säga: Det där ordnade vi bra och du skötte dig finfint som patient! Fortsätt med det!
Det är just det: verkligheten är alltid mycket mera komplicerad och mycket, mycket rikare och mera svårfångad än alla förutfattade meningar. Man märker det när man är mitt uppe i verkligheten. Den är svår att se på avstånd och ännu svårare att förstå på avstånd. Jag skulle faktiskt rekommendera alla som baktalar israelerna eller palestinierna eller bägge att vistas en dag eller två på ett sjukhus i Israel!
Blev ständigt påmind om detta på Hadassah Harhatzofim. Mina ögon öppnades annars år 2003. Då låg jag på Hadassah-sjukhuset i Ein Karem, inte på canceravdelningen, utan på kardiologen.
På kardiologen var översköterskan palestinska. Jag har beklagligt nog glömt vad hon heter. Men jag tänker ofta på henne. En natt när jag vred mig i sängen och måste ha kvidit eller stönat, kom hon plötsligt innanför förhänget kring sängen och började efter en stund massera min rygg och sedan bröstet och benen med massageolja. Hon höll säkert på med det i 20 minuter. Inte ett ord utväxlades mellan oss. Vi utbytte blickar ibland och när hon lämnade mig, somnade jag bums, som ett litet barn.
Hon hade gjort något extra, något utöver rutinerna. Hon hade hjälpt mig vidare i livet.
Sådant får man inte analysera i efterhand eller försöka förstå. Sådana ögonblick tar man bara emot. Eller så ger man dem till andra. De är livet självt.
@ @ @ @ @
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
