När Pawel ser sig själv i spegeln kan han ibland fortfarande se en nynazistisk skinnskalle som stirrar tillbaka mot honom, den han var, innan han täckte sitt renrakade huvud med en kalott och bytte ut sin fascistiska ideologi mot Torahn, ( Läran, på hebreiska ) och tog avstånd från våldet och hatet och valde Gud i stället.
Så börjar en intressant och gripande rapport om hur unga polacker blivit religiösa judar, sedan de upptäckt att de hade judiska gener. New York Times publicerade artikeln den 27 februari. Reportrarna i Warszawa är Dan Bilefsky i första hand och Joanna Berendt. Artikeln är tidstypisk och så pass intressant att jag tagit mig friheten att översätta nästan hela reportaget till svenska.
“Jag kämpar varje dag med att göra mig av mina gamla föreställningar”, säger Pawel, en 33-årig ultraortodox jude och före detta truckförare. Han noterer med en viss ironi att han blev tvungen att sluta hata judar, för att kunna bli en. “När jag ser ett gammalt foto av mig själv som skinnskalle, skäms jag. Varje dag försöker jag göra ‘teshuvah’, ( omvända mig och gå den smala vägen ). Jag har mycket att ordna upp i det fallet, säger han. Pawel som också använder sitt hebreiska namn, Pinchas, bad att få utelämna sitt efternamn; och slippa gå i ständig oro över att hans gamla nynazistiska kompisar rätt vad det var skulle antasta honom eller hans familj. 20 år efter kommunismens fall är nog Pawel det mest osannolika exemplet på den judiska pånyttfödelsen som äger rum i Polen, i en tid då flera judiska andliga ledare menar att landet verkligen börjar visa tecken på att göra sig av med den rabiata antisemitismen från det förflutna. Före 1939 levde tre miljoner judar i Polen. Nazisterna mördade mer än 90 procent av dem. De flesta av de överlevande lämnade landet. I Polen finns det idag ungefär 50 000 judar. Merparten gjorde allt för att dölja sin härkomst och begravde utåt sett sin tro och religion under årtionden av kommunistiskt förtryck. Även då förföljdes judar av regimen. Idag är det annorlunda: Polens nuvarande överrabbin Michael Schudrich anser att Polen är det mest Israelvänliga landet i hela EU. Han säger att påven Johannes Paulus II som själv var polack bidrog mycket till utvecklingen: Johannes kallade judarna “våra äldre bröder” och syftade också på den hållning inom den katolska kyrkan visavi judendomen, som han försökte främja. Och nu har den polska påvens inställning äntligen blivit uppmärksammad i Polen.
Först tio år efter det att det blev känt att 1600 judar i staden Jedwabne brändes levande till döds av sina polska grannar i juli 1941, började den nationella polska myten slås sönder: myten om att alla polacker också var offer för nazismen under andra världskriget. Så var det ju bara inte. “Före 1989 kände man med sig att det inte var tryggt att säga: Jag är en jude”, säger överrabbinen Schudrich. “Men två årtionden senare växer insikten här i Polen att judarna är en del av samhällskroppen, en del som saknats, ungefär som ett amputerat ben. Antisemitismen är fortfarande oacceptabelt hög, men att alla polacker skulle vara mordiska, som de överlevande judarna vant sig vid att tro tiden efter andra världskriget, är en tro på utdöende.” Det har bidragit till en judisk pånyttfödelse. Hundratals polacker, varav majoriteten fick en katolsk uppfostran, konverterar idag till judendomen eller upptäcker sina judiska rötter. Under de senaste fem åren har antalet familjer i Warszawas judiska församling nästan tredubblats, till 600 familjer.
I Krakows gamla judiska kvarter är cafeerna och barerna smockfulla med unga polska judar som nyligen konverterat och sitter och lyssnar på israelisk hip hop. Michael Pirog, en populär polsk entertainer i TV, som nyligen gick ut offentligt och förklarade att han var jude, fick fler supporters, inte fler fiender. “Polen håller på att förändras och jag känner mig judisk och det känns bra.”
Pawels förvandling från katolik och skinnskalle till jude började i ett påvert och nergånget kvarter i Warszawa på 80-talet, där Pawel och hans vänner börjat tröttna på den gnagande och gråa likriktningen i det kommunistiska Polen. I protest valde de att bli aktiva antisemiter. De rakade av sig håret och blev skinnskallar, beväpnade sig med knivar, och gjorde till och med Hitlerhälsning med höjd högerarm, man och man emellan.
“Usch, jag har svårt att erkänna det, men vi hade på den tiden för vana att klå upp judiska och arabiska barn och även hoppa på hemlösa. Och vi sjöng dumma sånger om Satan och vikten av att döda andra. Vi hade uppfattningen att Polen borde vara ett land enbart för polacker.” En dag, berättar Pawel, skolkade han och kamraterna från skolan och tog tåget till Auschwitz, nazisternas största dödsläger i närheten av Krakow. “Vi skojade med varandra och önskade att museet hade varit större och vittnat om att tyskarna hade dödat fler judar under kriget." Men även när Pawel gick in för ett liv som nynazist, hade han ibland känslan av att hans identitet vilade på en lögn. Han hade lagt märke till att hans pappa, som ofta gick i kyrkan, helst citerade Gamla testamentet. Och Pawels farfar antydde ibland ett och annat om dunkla familjehemligheter. “En gång när jag sade till farfar att judarna inte var något att ha, blev han mycket upprörd, skrek och for ut mot mig: Säger du det en gång till i mitt hem, kör jag ut dig för alltid!”
Pawel gjorde militärtjänsten i Polen och gifte sig sedan med en flicka som också umgicks med skinnskallar. Han var bara 18 då. Förändringarna i hans inre kom när han fyllt 22, och när hans unga fru, Paulina, började misstänka att hon hade judiska rötter. Hon gick till ett institut för arvsforskning och upptäckte att hon faktiskt hade en judisk bakgrund. Hon fann också i ett register över Warszawas judar att Pawels morföräldrar hade judiskt påbrå. När Pawel konfronterade sina egna föräldrar med dessa uppgifter, bröt de samman, berättar han, och för första gången sade de hela sanningen om deras judiska arv. Hans mormor var judinna och hon hade överlevt andra världskriget i ett katolskt kloster, där man gömde henne och tog hand om henne kriget ut. Och Pawels farfar var också jude. Han hade haft sju syskon. Nästan alla mördades under kriget.
“Vid ett tillfälle sade jag till mina föräldrar: Vad ska det här betyda? Jag som inbillat mig att jag var nynazist! Jag kunde inte se mig själv i spegeln på flera veckor av ren förvirring.”
Pawels föräldrar gjorde vad de flesta i deras situation gjorde efter kriget. De dolde sin judiska identitet i ett försök att skydda barnen. Skakad av upptäckten, grunnade Pawel i flera veckor över sin nya situation, och fick till sist en väldig lust att bli jude på riktigt. Ja, till och med bli en ortodoxt troende jude. Han medger att han gärna dras till det extrema. Han beskriver den egna förvandlingen som en svår och långsam process. “Som att födas på nytt.”
Han tvingade också sig själv att läsa Adolf Hitlers politiska självbiografi, “Mein Kampf”, men han kunde inte avsluta boken. Den var för motbjudande. Och Pawel tillägger: När jag frågade en rabbin, varför jag kände det som jag gjorde, och fortfarande gör, svarade han:
“Det är dina förfäders själar som ropar till dig.”
@ @ @ @ @
Herbert Pundik och hans myter
Herbert Pundik, min gamle chef på Politiken i Köpenhamn, gör rubriker igen. I vänsterbladet Information avslöjar han att han skrev lägesrapporter om den politiska utvecklingen i flera afrikanska stater på 50- och 60-talen och skickade dem till den israeliska underrättelsetjänsten Mossad.
Det är nog ingen slump att avslöjandena kommer medan vi andra undrar vad som hände i Dubai och om Mossad var ensam eller inte om likvideringen av Hamas vapenhandlare och yrkesmördare Mahmoud Mabchouh.
För att spetsa våra öron ytterligare påstår Pundik att det inte är så stor skillnad mellan att vara journalist och agent. Nej, kanske inte, om agentverksamheten inskränker sig till “lägesrapporter” om olika politiska sitsar i Afrika för ett halvt århundrade sen. Pundik slutade vara “spion” i början av 70-talet, när han fick posten som Politikens chefredaktör, hävdar han i Information. Men var han verkligen spion? Var han inte snarare en sorts deltidsrapportör och av ganska ringa betydelse?
Jag kan inte se att det gjorde från eller till att han också skickade sina rapporter till den danska underrättelsetjänsten. Fanns det för övrigt någon stat i det svarta Afrika för 50 år sen som på något sätt hotade Israel och Danmark? Var har Herbert Pundik sitt kalla huvud? Och vem bryr sig idag?
Pundik är framför allt en klassisk israelisk socialdemokrat. Han stoltserar med att han säger elaka och “sanningsenliga saker” om dagens Israel, som gör honom besviken, därför att sossarna inte längre styr Israel. Jag vet inte om han inser att han också spär på fördomarna i Norden, till exempel den att en israelisk jude som säger “sanningar” om andra judar i Israel är mera trovärdig än en som inte gör det. Det kan ju annars röra sig om något annat: om bristande smak och en överdriven lust att stå i rampljuset, att vara viktigpetter. Pundik skriver fortfarande kritiska artiklar om den i hans mening trista utvecklingen i Israel och hans käpphäst är den mest gångbara myten i Skandinavien: en socialistisk regering i Israel hade, om man lämnats ifred, kanske kunnat få fred med PLO och Yassir Arafat. Om inte Jitzchak Rabin hade mördats. Om Arafat varit en annan än han var. Om inte Hamas funnits. Om Pundik och hans likar hade haft mera makt än de faktiskt hade. Det blir ganska många “om”.
Pundik bekräftar indirekt att journalister bör veta var gränserna för yrket går. De bör inte vara deltidspolitiker eller dussinvisionärer. Det blir gärna fel. Och Pundik har ju fel i sak: han får det att verka som om den israeliska högern och extremisterna i det nationalreligiösa lägret i Israel mördade andra israeler i drivor efter den så kallade Oslofreden, när det faktiskt var PLO och Hamas som gjorde det. Han för sina läsare helt vilse.
Jag misstänker att sonen Ron Pundak har påverkat pappan. Ron Pundak var med om att få igång de hemliga mötena i Oslo som ledde till det korta fredsavtal som slöts med Arafat hösten 1993. Men Arafat efterlevde i praktiken aldrig vad som avtalades. Det blev aldrig någon fred. Ingenting har heller någonsin kunnat övertyga mig om att Arafat var redo att göra slut på konflikten. Förhandlingarna och framför allt våldet som aldrig upphörde, medan samtalen pågick, visade att Arafat inte sökte fred. Men det kunde ju Herbert Pundik och hans lilla kotteri i Israel aldrig erkänna. Han kunde inte heller erkänna att sossarna och vänstern som helhet förlorade de israeliska väljarnas förtroende efter Oslo. Idag är den israeliska vänstern helt obetydlig, och det måste ju finnas orsaker. Bristande självinsikt och förljugenhet är några av skälen. Och allt därför att de israeliska socialdemokraterna levde i illusioner och vek sig in absurdum för tanken att Arafat var en verklig fredspartner.
Just i dagarna har palestiniernas veteranförhandlare Saeb Erekat skrivit en liten skrift där han och PLO stryker ett streck över Osloprocessen. Erekat betonar att en tvåstatslösning är out. Och som så många gånger förr talar han i stället om en binationell stat, där de bägge folken ska samsas som såta bröder om landet mellan Jordan och Medelhavet. Baktanken är förstås att folket med det mesta barnafödandet puttar ut det andra - i Medelhavet. Och så ventileras ännu en gammal myt om konflikten: palestinierna får fler barn än israelerna. Det är hela hemligheten bakom Erekats nya förslag till lösning. Men det beror nog på. Pundik kan ju ta bussen till grannförorten tio minuter från hans egen villa i Tel Aviv. Han skulle snart se att de ortodoxa judarnas ghetto, Bnei Berak, kryllar av barn i alla åldrar. Idag föder de religiösa judarna fler barn i snitt än palestinierna. Kanske inget lockande perspektiv i Pundiks ögon, men likväl sant.
Och varför skulle förresten Israel gå med på en binationell lösning? Attraktiv blir den ju inte därför att Saeb Erekat presenterar lösningen.
Bakom Pundiks små erkännanden om vad han gjorde i Afrika för 50 år sedan anar man framför allt hans outsläckliga törst efter uppmärksamhet. Man anar också en stor portion bitterhet på ålderns höst. Utvecklingen gick förbi både honom och sonen. Efter Oslo har hans analyser bara inte stämt. Pundik beskriver varken israelerna eller palestinierna av idag. Han lever i det förflutna.
@ @ @ @ @
Det är nog ingen slump att avslöjandena kommer medan vi andra undrar vad som hände i Dubai och om Mossad var ensam eller inte om likvideringen av Hamas vapenhandlare och yrkesmördare Mahmoud Mabchouh.
För att spetsa våra öron ytterligare påstår Pundik att det inte är så stor skillnad mellan att vara journalist och agent. Nej, kanske inte, om agentverksamheten inskränker sig till “lägesrapporter” om olika politiska sitsar i Afrika för ett halvt århundrade sen. Pundik slutade vara “spion” i början av 70-talet, när han fick posten som Politikens chefredaktör, hävdar han i Information. Men var han verkligen spion? Var han inte snarare en sorts deltidsrapportör och av ganska ringa betydelse?
Jag kan inte se att det gjorde från eller till att han också skickade sina rapporter till den danska underrättelsetjänsten. Fanns det för övrigt någon stat i det svarta Afrika för 50 år sen som på något sätt hotade Israel och Danmark? Var har Herbert Pundik sitt kalla huvud? Och vem bryr sig idag?
Pundik är framför allt en klassisk israelisk socialdemokrat. Han stoltserar med att han säger elaka och “sanningsenliga saker” om dagens Israel, som gör honom besviken, därför att sossarna inte längre styr Israel. Jag vet inte om han inser att han också spär på fördomarna i Norden, till exempel den att en israelisk jude som säger “sanningar” om andra judar i Israel är mera trovärdig än en som inte gör det. Det kan ju annars röra sig om något annat: om bristande smak och en överdriven lust att stå i rampljuset, att vara viktigpetter. Pundik skriver fortfarande kritiska artiklar om den i hans mening trista utvecklingen i Israel och hans käpphäst är den mest gångbara myten i Skandinavien: en socialistisk regering i Israel hade, om man lämnats ifred, kanske kunnat få fred med PLO och Yassir Arafat. Om inte Jitzchak Rabin hade mördats. Om Arafat varit en annan än han var. Om inte Hamas funnits. Om Pundik och hans likar hade haft mera makt än de faktiskt hade. Det blir ganska många “om”.
Pundik bekräftar indirekt att journalister bör veta var gränserna för yrket går. De bör inte vara deltidspolitiker eller dussinvisionärer. Det blir gärna fel. Och Pundik har ju fel i sak: han får det att verka som om den israeliska högern och extremisterna i det nationalreligiösa lägret i Israel mördade andra israeler i drivor efter den så kallade Oslofreden, när det faktiskt var PLO och Hamas som gjorde det. Han för sina läsare helt vilse.
Jag misstänker att sonen Ron Pundak har påverkat pappan. Ron Pundak var med om att få igång de hemliga mötena i Oslo som ledde till det korta fredsavtal som slöts med Arafat hösten 1993. Men Arafat efterlevde i praktiken aldrig vad som avtalades. Det blev aldrig någon fred. Ingenting har heller någonsin kunnat övertyga mig om att Arafat var redo att göra slut på konflikten. Förhandlingarna och framför allt våldet som aldrig upphörde, medan samtalen pågick, visade att Arafat inte sökte fred. Men det kunde ju Herbert Pundik och hans lilla kotteri i Israel aldrig erkänna. Han kunde inte heller erkänna att sossarna och vänstern som helhet förlorade de israeliska väljarnas förtroende efter Oslo. Idag är den israeliska vänstern helt obetydlig, och det måste ju finnas orsaker. Bristande självinsikt och förljugenhet är några av skälen. Och allt därför att de israeliska socialdemokraterna levde i illusioner och vek sig in absurdum för tanken att Arafat var en verklig fredspartner.
Just i dagarna har palestiniernas veteranförhandlare Saeb Erekat skrivit en liten skrift där han och PLO stryker ett streck över Osloprocessen. Erekat betonar att en tvåstatslösning är out. Och som så många gånger förr talar han i stället om en binationell stat, där de bägge folken ska samsas som såta bröder om landet mellan Jordan och Medelhavet. Baktanken är förstås att folket med det mesta barnafödandet puttar ut det andra - i Medelhavet. Och så ventileras ännu en gammal myt om konflikten: palestinierna får fler barn än israelerna. Det är hela hemligheten bakom Erekats nya förslag till lösning. Men det beror nog på. Pundik kan ju ta bussen till grannförorten tio minuter från hans egen villa i Tel Aviv. Han skulle snart se att de ortodoxa judarnas ghetto, Bnei Berak, kryllar av barn i alla åldrar. Idag föder de religiösa judarna fler barn i snitt än palestinierna. Kanske inget lockande perspektiv i Pundiks ögon, men likväl sant.
Och varför skulle förresten Israel gå med på en binationell lösning? Attraktiv blir den ju inte därför att Saeb Erekat presenterar lösningen.
Bakom Pundiks små erkännanden om vad han gjorde i Afrika för 50 år sedan anar man framför allt hans outsläckliga törst efter uppmärksamhet. Man anar också en stor portion bitterhet på ålderns höst. Utvecklingen gick förbi både honom och sonen. Efter Oslo har hans analyser bara inte stämt. Pundik beskriver varken israelerna eller palestinierna av idag. Han lever i det förflutna.
@ @ @ @ @
Son av Hamas räddade hundratals liv
Har fått det goda rådet att ibland skriva sammanfattningar av nyheter på den här bloggen, nyheter som jag tagit upp mera i detalj på min nyhetssida,
www.dickhaas.com
Sagt och gjort: det har just avslöjats i Israel att en ung palestinier räddade flera hundra liv i Israel genom att förvarna i tid om rader av självmordsbombningar som Hamas planerade både på Västbanken och i Gazaområdet. Palestiniern är i 30-årsåldern och son till en av dem som grundade Hamas 1987. Han blev israelisk agent och slutade vara muslim och han gjorde det inte för att tjäna pengar, han ville bara i första hand få slut på blodbaden. Några år senare blev han kristen och han bor numera i USA. Hans memoarbok, “Son of Hamas” kommer ut nästa vecka i USA och en av hans före detta israeliska chefer säger i det sammanhanget:
- Hundratals israeler kan tacka Yousef för att de lever. Och de hade alltså inte en aning om att han räddade dem från ond bråd död. Något att äntligen berätta om.
@ @ @ @ @
www.dickhaas.com
Sagt och gjort: det har just avslöjats i Israel att en ung palestinier räddade flera hundra liv i Israel genom att förvarna i tid om rader av självmordsbombningar som Hamas planerade både på Västbanken och i Gazaområdet. Palestiniern är i 30-årsåldern och son till en av dem som grundade Hamas 1987. Han blev israelisk agent och slutade vara muslim och han gjorde det inte för att tjäna pengar, han ville bara i första hand få slut på blodbaden. Några år senare blev han kristen och han bor numera i USA. Hans memoarbok, “Son of Hamas” kommer ut nästa vecka i USA och en av hans före detta israeliska chefer säger i det sammanhanget:
- Hundratals israeler kan tacka Yousef för att de lever. Och de hade alltså inte en aning om att han räddade dem från ond bråd död. Något att äntligen berätta om.
@ @ @ @ @
Ur djupen - De profundis
Något som aldrig hänt mig förr, hände natten före min svåra operation. Det var i oktober ifjol. Jag hade fått diagnosen: tumör i matstrupen och magsäcken. Och läkarna på Hadassah-sjukhuset i Jerusalem sade: - Ingen tid att förlora, vi måste operera dig tämligen omgående.
Kvällen före operationen lade jag mig mycket tidigare än normalt, redan vid 22-tiden. Jag var psykiskt utmattad och mycket nedslagen.
Somnade snart, men vaknade mitt i natten, kring fyra, och gick ut i köket och drack lite vatten. Och så hör jag rösten, stående vid diskbänken. Det var inte min röst. Men i min förtvivlan hade jag på något sätt bottenskrapat mig själv och bad intensivt om hjälp.
Som om jag fallit ner i min egen brunn och börjat rota i bråten längst ner i botten. Jag kämpade med stenarna och gjorde en sorts omedveten och hjälplös inventering av mitt eget bottenskrap.
Då plötsligt hör jag rösten som säger:
- Vad du än vill, innerst inne, du kommer att få hjälp. Om du helst vill dö, kommer vi att hjälpa dig dö, vi kan till och med garantera ett rätt intressant litet jobb i nästa liv. Om du däremot gärna vill leva och kommer att kämpa för livet, kommer vi att hjälpa dig, var så säker. Du kommer rentav att få nya uppgifter i det här livet. Du väljer, men vi kommer att finnas i bakgrunden!
Jag var helt överrumplad. För det första, därför att jag visste att jag aldrig hört rösten förr, och den lät så naturlig. Det fanns liksom ingenting att ifrågasätta. Och jag kände mig plötsligt alldeles lugn och greps av en befriande glädje.
Jag var så överväldigad av kasten i mitt inre, att jag genast satte på datorn för att skriva om upplevelsen.
Men jag kom inte långt, jag var för utmattad. Insåg samtidigt att jag måste berätta om rösten och skriva om andra saker än dagsjournalistik, om jag klarade operationen. Och ta upp annat och nytt i en helt ny blogg av mera subjektiv karaktär.
På morronen for jag full av tillförsikt till sjukhuset. Jag visste inte då att operationen skulle komma att pågå i nästan tio timmar. Att den skulle bli så lång och komplicerad visste inte läkarna heller på förhand.
Det slog mig på vägen till sjukhuset att man är mindre ensam än man tror i de allra svåraste ögonblicken.
Påmindes också om något jag läst i en aggadah. Var det i traktaten Berachot ( Välsignelser ) - den som inleder hela den väldiga talmudiska litteraturen? Eller var det en annan traktat, kanske Suckot eller Shabbat? Kom inte ihåg det, men mindes orden:
Guds röst är fullt hörbar oavbrutet. I varje sekund går rösten från den ena änden av universum till den andra.
Vi hör inte rösten för det mesta, för vi är helt enkelt inte på samma våglängd. Men när man röjer bråten i den egna själen och baxar bort de värsta stenarna i den egna brunnen, när du står ansikte mot ansikte med kalla fakta nere i botten, fakta, som du vet är dina fakta, och att det inte längre lönar sig att tro något annat, då hör man plötsligt rösten som ekar försynt genom alla världar.
Det kan hända att rösten låter som din egen röst eller att den är mycket lik din egen röst. Men du tiger, och det är en annan röst inom dig, som du förstår har facit på hand, och som på sätt och vis är mera du än du själv.
Rösten var inte bara allvarlig. Den skojade litet med mig. "Du kommer att få ett rätt intressant litet skrivjobb i nästa värld, det kan vi garantera."
Hur omfattande och långvarigt jobbet skulle bli i den kommande världen, om jag valde döden, det sade rösten ingenting om, som om budskapet var: det finns gränser för all nyfikenhet. Och jag uppfattade det också så. Jag hade fått veta precis det jag allra helst ville höra. Jag skulle få hjälp, hur det än gick.
Vid niotiden nästa morron låg jag redan förberedd på den rullsäng som skulle föra mig in i operationsrummet. Mina bägge döttrar var med mig och jag försökte lugna dem och jag kände, tyckte jag, helt omotiverat, en stor glädje över att ha fått uppleva en så märklig natt, olik alla andra nätter i mitt liv.
Jag förstod plötsligt för första gången kung Davids böner och lovprisningar, att bli hörd ur de djupaste djupen och de värsta trångmålen. Han kom gång på gång ut i livet och ljuset igen, ut ur brunnen. Det högst privata uttåget ur Egypten! Det passar så bra. För ordet Egypten på hebreiska, Mitzrajim, innehåller också roten, meitzarim eller "trångmål". Vi tog oss bokstavligen ut ur vårt trångmål under flykten från Faraos Egypten.
I väntan på operationen hade jag fått en särskild injektion i ryggmärgen som skulle garantera att hjärnan var helt bortkopplad från resten av kroppen, redan på väg in i operationsrummet. Varför? Jo, det har man kommit på, att bortkopplingen gör att man inte minns en enda liten detalj om hur det såg ut i operationsrummet och man skulle inte heller minnas något om operationen, så länge den pågick. Och utan minnen, inga trauman. Ganska fiffigt.
Men jag kom ihåg rösten före operationen, den som hade varit obegripligt nära och som gett mig tröst i en av mina svåraste stunder. Och jag lovade mig själv: om jag ska skriva om annat än nyheter och på en annan blogg, så måste jag börja med rösten.
Man måste alltså inte skrika och höja armarna mot himlen och tro att det är den enda formen av bön. Vill man vaska fram rösten som går från en ände av universum till den andra, måste man snarare tränga ner till botten av den egna själen. När all bråten undanröjts, hör man rösten, ren och klar. Den kommer alldeles av sig själv i sådana lägen, för du är äntligen på rätt våglängd.
@ @ @ @ @
Kvällen före operationen lade jag mig mycket tidigare än normalt, redan vid 22-tiden. Jag var psykiskt utmattad och mycket nedslagen.
Somnade snart, men vaknade mitt i natten, kring fyra, och gick ut i köket och drack lite vatten. Och så hör jag rösten, stående vid diskbänken. Det var inte min röst. Men i min förtvivlan hade jag på något sätt bottenskrapat mig själv och bad intensivt om hjälp.
Som om jag fallit ner i min egen brunn och börjat rota i bråten längst ner i botten. Jag kämpade med stenarna och gjorde en sorts omedveten och hjälplös inventering av mitt eget bottenskrap.
Då plötsligt hör jag rösten som säger:
- Vad du än vill, innerst inne, du kommer att få hjälp. Om du helst vill dö, kommer vi att hjälpa dig dö, vi kan till och med garantera ett rätt intressant litet jobb i nästa liv. Om du däremot gärna vill leva och kommer att kämpa för livet, kommer vi att hjälpa dig, var så säker. Du kommer rentav att få nya uppgifter i det här livet. Du väljer, men vi kommer att finnas i bakgrunden!
Jag var helt överrumplad. För det första, därför att jag visste att jag aldrig hört rösten förr, och den lät så naturlig. Det fanns liksom ingenting att ifrågasätta. Och jag kände mig plötsligt alldeles lugn och greps av en befriande glädje.
Jag var så överväldigad av kasten i mitt inre, att jag genast satte på datorn för att skriva om upplevelsen.
Men jag kom inte långt, jag var för utmattad. Insåg samtidigt att jag måste berätta om rösten och skriva om andra saker än dagsjournalistik, om jag klarade operationen. Och ta upp annat och nytt i en helt ny blogg av mera subjektiv karaktär.
På morronen for jag full av tillförsikt till sjukhuset. Jag visste inte då att operationen skulle komma att pågå i nästan tio timmar. Att den skulle bli så lång och komplicerad visste inte läkarna heller på förhand.
Det slog mig på vägen till sjukhuset att man är mindre ensam än man tror i de allra svåraste ögonblicken.
Påmindes också om något jag läst i en aggadah. Var det i traktaten Berachot ( Välsignelser ) - den som inleder hela den väldiga talmudiska litteraturen? Eller var det en annan traktat, kanske Suckot eller Shabbat? Kom inte ihåg det, men mindes orden:
Guds röst är fullt hörbar oavbrutet. I varje sekund går rösten från den ena änden av universum till den andra.
Vi hör inte rösten för det mesta, för vi är helt enkelt inte på samma våglängd. Men när man röjer bråten i den egna själen och baxar bort de värsta stenarna i den egna brunnen, när du står ansikte mot ansikte med kalla fakta nere i botten, fakta, som du vet är dina fakta, och att det inte längre lönar sig att tro något annat, då hör man plötsligt rösten som ekar försynt genom alla världar.
Det kan hända att rösten låter som din egen röst eller att den är mycket lik din egen röst. Men du tiger, och det är en annan röst inom dig, som du förstår har facit på hand, och som på sätt och vis är mera du än du själv.
Rösten var inte bara allvarlig. Den skojade litet med mig. "Du kommer att få ett rätt intressant litet skrivjobb i nästa värld, det kan vi garantera."
Hur omfattande och långvarigt jobbet skulle bli i den kommande världen, om jag valde döden, det sade rösten ingenting om, som om budskapet var: det finns gränser för all nyfikenhet. Och jag uppfattade det också så. Jag hade fått veta precis det jag allra helst ville höra. Jag skulle få hjälp, hur det än gick.
Vid niotiden nästa morron låg jag redan förberedd på den rullsäng som skulle föra mig in i operationsrummet. Mina bägge döttrar var med mig och jag försökte lugna dem och jag kände, tyckte jag, helt omotiverat, en stor glädje över att ha fått uppleva en så märklig natt, olik alla andra nätter i mitt liv.
Jag förstod plötsligt för första gången kung Davids böner och lovprisningar, att bli hörd ur de djupaste djupen och de värsta trångmålen. Han kom gång på gång ut i livet och ljuset igen, ut ur brunnen. Det högst privata uttåget ur Egypten! Det passar så bra. För ordet Egypten på hebreiska, Mitzrajim, innehåller också roten, meitzarim eller "trångmål". Vi tog oss bokstavligen ut ur vårt trångmål under flykten från Faraos Egypten.
I väntan på operationen hade jag fått en särskild injektion i ryggmärgen som skulle garantera att hjärnan var helt bortkopplad från resten av kroppen, redan på väg in i operationsrummet. Varför? Jo, det har man kommit på, att bortkopplingen gör att man inte minns en enda liten detalj om hur det såg ut i operationsrummet och man skulle inte heller minnas något om operationen, så länge den pågick. Och utan minnen, inga trauman. Ganska fiffigt.
Men jag kom ihåg rösten före operationen, den som hade varit obegripligt nära och som gett mig tröst i en av mina svåraste stunder. Och jag lovade mig själv: om jag ska skriva om annat än nyheter och på en annan blogg, så måste jag börja med rösten.
Man måste alltså inte skrika och höja armarna mot himlen och tro att det är den enda formen av bön. Vill man vaska fram rösten som går från en ände av universum till den andra, måste man snarare tränga ner till botten av den egna själen. När all bråten undanröjts, hör man rösten, ren och klar. Den kommer alldeles av sig själv i sådana lägen, för du är äntligen på rätt våglängd.
@ @ @ @ @
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
