Nu strax före tio på söndagförmiddagen rapporterar radion i Israel, fast litet löst och utan detaljer, att armadan mot Gaza satt sig i rörelse. Fartygen har börjat lämna kusten utanför Cypern.
Vad jag inte riktigt begriper är varför Jan Guillou inte gjorde Henning Mankell sällskap ombord på det “svenska” fartyget. Guillou har ju tutat i Mankell vid flera bokmässor i Göteborg att Israel inte bör få tillstånd att existera mer. Vad de bägge herrarna egentligen menar med “bör” är svårtolkat. Men man förstår andemeningen. Min analys angående Guillou går ut på att han a) lätt blir sjösjuk när han seglar i okända vatten; b ) han är alltid sjösjuk. I alla fall när han kommer in på konflikten mellan palestinierna och israelerna; c ) han gillar att jaga sina offer på landbacken, men inte till sjöss; d ) han är helt enkelt rädd för att bli arresterad på internationella farvatten utanför eller precis invid Israels territorialgräns till havs. Det vill säga 32 km från Gazakusten.
Och om israelerna ändå till sist släpper igenom hela armadan, så kan Guillou gå iland i Gaza och kommer då givetvis att välkomnas på filialkontoret för den Palestinska demokratiska ( marxistiska ) folkfronten, mera känd under förkortningen PDFLP, vars boss en gång hette Nayef Hawatmeh. Han var chef även för den unge svenske volontären på det glada sjuttitalet, när den gode Jan började påstå, i alla fall skröt med, att han skjutit med kpist och gevär med kikarsikten på socialistiska, men tyvärr israeliska, lantarbetare i Jordandalen, vilket han tyckte var lovligt. Hans devota åhörare lyssnade andäktigt på hans berättelser, som för det mesta utspann sig på Bakfickan eller på Operakällaren, medan den gode Jan blev allt rusigare och uppspeltare. Det fanns varianter : han sköt på israeliska lantarbetare från en kulle i Sydlibanon, där han testades i handhavandet av vapen, och han passerade proven, men Hawatmeh ville inte göra den gode Jan till medlem av PDFLP i alla fall, och den gode Jan for hem till Thule bitter och nedslagen. Tills han kunde slå mynt av IB-affären och volontärskapet i KGB och i åtminstone en annan så kallad underrättelsetjänst med särskilda uppgifter både i Mellanöstern och i det svenska folkhemmet. Källor jag kände som medarbetare på Dagens Nyheter vid den tiden bedyrar att den gode Jan var en hyvens man och alltid talade sanning om sina bedrifter. Vad annars? Så varför skulle jag inte tro på Guillou? Vi talades för övrigt vid mera direkt för mer än 35 år sen. Även då var det mest han som pratade. Han slängde alltid på luren först.
Men på tal om mordförsöken på de israeliska lantarbetarna måste de vara för gamla idag för att kunna tas upp, de måste vara preskriberade eller “förfallna”, så det kan inte vara det den gode Jan fruktar. Förmodligen är det helt enkelt bara så att han känner sig naken utan sin Smith & Wesson. Den eller andra puffror kan han ju inte ta med sig ombord till Gaza, för det skulle se så illa ut. Dessutom gillar inte den gode Jan för mycket konkurrens från andra kändisar. Vi kan nämna Dror Feiler, en numera svensk politiker som hyllar terrorismen och hade en rätt uppmärksammad utställning på samma tema i Historiska museets plaskdamm i Stockholm, som ni säkert minns.
Feiler var en gång israelisk medborgare, men tröttnade på det. Ett faktum som genast gör honom till en erkänd person i Sverige. Den svenska vänstern har alltid satt före detta israeler på en piedestal och Feiler lever högt på detta. I övrigt tror vi inte han har uträttat särskilt mycket.
Medan fredsflottiljen stävar söderut mot Israel och Gaza, kan vi avslöja att initialerna PR fått en ny betydelse: Påvert Rabalder. Eller alternativt: Propalestinskt Raptus.
PS. Jag tror för egen del att Jan Guillou inte är med på seglatsen därför att han fortfarande är bitter på Nayef Hawatmeh som inte antog honom som frihetskämpe när han var ung och het på gröten. Dessutom förklarade Hawatmeh för några år sen att han gärna ville dö på Västbanken, utan att, som det heter, befria området från israelerna, och det tyckte Guillou var svagt. Han skulle aldrig ha gjort det själv, flyttat till Västbanken under israeliskt inflytande. Orsak: samma orsaker som nämnts ovan.
Den i mitt tycke kanske roligaste svensk-israeliska kommentaren om armadan från Cypern, som vi kunnat uppbringa idag, går ut på att författarinnan har blivit så hjärtinnerligt trött på konflikten. Det är litet grann som att inbjuda till repliken: Goddag yxskaft! Personligen tycker jag konflikten bara blir mer och mer fantastisk och underhållande. I varje fall varje dag, då ingen dör. I förrgår dog sex palestinier i en av smuggeltunnlarna inne under Gaza, när den gasbehållare de försökte dra genom tunneln plötsligt exploderade. En ren olyckshändelse, rapporterade Hamas från lasarettet i Gaza City. Men finns det rena olyckshändelser innerst inne?
Tänk så mycket enklare allt vore, om Hamas erkände Israels rätt att existera, inledde förhandlingar om fred med Israel, och banade väg för konfliktens lösning, och om Hamasledarna så att säga vände sig om och förklarade att Mankell och Feiler inte var välkomna längre till Gaza, så länge de inte själva tänkte om och blev som folk. Vi hurrar i förskott för möjligheten. Vissa saker här i livet har man rätt att ta ut i förskott, för att stå ut. Livet är ju så kort när allt kommer omkring. Och att bara vara hjärtligt trött på allt, låter så neurotiskt. Bortsett från att det inte leder någon vart.
Är jag oresonlig nu?
Och ska jag rapportera om alla vändningarna som kanske kommer på öppet hav? Hur vill ni ha det, kära prenumeranter? Förvisso finns det inget ljuvare än er feedback. Så kom igen med era kommentarer! Lovar att kommentera dem här på min blogg, kallad Tankar.
Vi hörs snart igen från kustbandet, Dick
@ @ @ @ @
Sjövett...
- Israelerna kommer att stoppa oss i koncentrationsläger, sade Greta Berlin, en av de ombordvarande arrangörerna för de nio fartygen som ska försöka bryta den israeliska bojkotten mot det islamiska Hamas-styret i Gaza.
Uttalandet är förstås helt hämtat ur luften, men summerar ganska väl hur man tänker ombord och hur långt bort de 700 protestanterna befinner sig från realiteterna. De kunde eventuellt också använda devisen:
“Allt som inte är propaganda kan alltid bli propaganda.”
Fartygen fick inom parentes sagt inte ankra i någon cypriotisk hamn på vägen söderut och det välkomnade man i Israel som ett bra och sansat steg. En hel hoper israeliska intellektuella med vänsterstuk --- anförda av tidningen Ha´aretz redaktion --- menar att det vore tämligen harmlöst för Israels del om myndigheterna och flottan bara släppte igenom alla protestanterna till staden Gaza och lät dem prata av hjärtans lust och sedan se om någon av dem skulle våga begära av Hamas att de fick träffa den kidnappade israeliske soldaten Gilad Shalit, som suttit i isoleringscell i tre år och elva månader hos Hamas utan möjlighet att se vare sig representanter för Röda korset eller FN, och givetvis inte vänner och anhöriga. Vore det inte rätt humanitärt och riktigt, om exempelvis Henning Mankell eller någon annan svensk begärde ett sådant möte, nu när de ömmar så för de förtryckta? Det vore väl ett sant lackmuspapper på deras medkänsla om de fördelade gracerna åt alla håll. Men det kräver förstås att Mankell och alla de andra släpps in. Och att han och de andra är resonabla, vilket kanske inte har bevisats i dagsläget.
Tills vidare lyssnar inte myndigheterna i Israel på det örat: man tror att ett insläpp kommer att bana väg för alla möjliga sorters försök till smuggling sjövägen, längre fram, inräknat vapenleveranser. Som en påminnelse om verkligheten avlossade “någon” palestinsk grupp ännu en raket mot sydvästra Israel natten till fredagen. Raketen slog ner i staden Sderots industriområde ca sex km norr om Gazaremsan. Den förstörde delvis en liten fabrik, men där fanns ju inga människor på natten, så ingen person kom till skada. Israel har erbjudit sig att skicka förnödenheterna ombord på de nio fartygen landvägen till Gaza. Men de ombordvarande vägrar förstås. Det här är den stora kraftmätningen om rubrikerna. Men alla, som bör veta, vet också, att den humanitära hjälpen ombord är mycket liten och betydelselös jämfört med transporterna av livsmedel, drivmedel och mediciner som förs till Gaza från Israel varje vecka landvägen.
Den mänskliga lasten med mediafolket som kuliss likt en modern grekisk gråtkör med videokamerorna i högsta hugg i stället för de traditionella lyrorna och flöjterna är den långt viktigare lasten. På tal om bojkotter.
Av någon anledning är det svårt att engagera sig för jippot till sjöss, så länge de israeliska soldaterna uppträder artigt och inte låter sig provoceras. Om det nu blir så att de till sist måste eskortera protestanterna till Ashdod, får vi hoppas att de sköter sig och använder förnuftet, som de blivit tillsagda att göra.
Stan har inga koncentrationsläger.
Blir Mankell eller någon annan person stökig vid ankomsten, förs de direkt till den internationella flygplatsen mellan Tel Aviv och Jerusalem och flygs hem. Brukar de våld, kan det bli några timmar i finkan. Eller rentav, helt plötsligt, ett möte med den publicitetstörstande israeliske presidenten. Tänker inte nämna honom vid namn. Vet faktiskt inte vad som är värst: att bli fängslad några timmar eller tvingas konversera honom, presidenten, vill säga.
Ovanstående är den andra förhandsrapporten om en av vår tids snedaste politiska jippon. Kära läsare, säg bara till, om det önskas fler rapporter. Jag är inte oresonlig.
Vänliga hälsningar.
@ @ @ @ @
Uttalandet är förstås helt hämtat ur luften, men summerar ganska väl hur man tänker ombord och hur långt bort de 700 protestanterna befinner sig från realiteterna. De kunde eventuellt också använda devisen:
“Allt som inte är propaganda kan alltid bli propaganda.”
Fartygen fick inom parentes sagt inte ankra i någon cypriotisk hamn på vägen söderut och det välkomnade man i Israel som ett bra och sansat steg. En hel hoper israeliska intellektuella med vänsterstuk --- anförda av tidningen Ha´aretz redaktion --- menar att det vore tämligen harmlöst för Israels del om myndigheterna och flottan bara släppte igenom alla protestanterna till staden Gaza och lät dem prata av hjärtans lust och sedan se om någon av dem skulle våga begära av Hamas att de fick träffa den kidnappade israeliske soldaten Gilad Shalit, som suttit i isoleringscell i tre år och elva månader hos Hamas utan möjlighet att se vare sig representanter för Röda korset eller FN, och givetvis inte vänner och anhöriga. Vore det inte rätt humanitärt och riktigt, om exempelvis Henning Mankell eller någon annan svensk begärde ett sådant möte, nu när de ömmar så för de förtryckta? Det vore väl ett sant lackmuspapper på deras medkänsla om de fördelade gracerna åt alla håll. Men det kräver förstås att Mankell och alla de andra släpps in. Och att han och de andra är resonabla, vilket kanske inte har bevisats i dagsläget.
Tills vidare lyssnar inte myndigheterna i Israel på det örat: man tror att ett insläpp kommer att bana väg för alla möjliga sorters försök till smuggling sjövägen, längre fram, inräknat vapenleveranser. Som en påminnelse om verkligheten avlossade “någon” palestinsk grupp ännu en raket mot sydvästra Israel natten till fredagen. Raketen slog ner i staden Sderots industriområde ca sex km norr om Gazaremsan. Den förstörde delvis en liten fabrik, men där fanns ju inga människor på natten, så ingen person kom till skada. Israel har erbjudit sig att skicka förnödenheterna ombord på de nio fartygen landvägen till Gaza. Men de ombordvarande vägrar förstås. Det här är den stora kraftmätningen om rubrikerna. Men alla, som bör veta, vet också, att den humanitära hjälpen ombord är mycket liten och betydelselös jämfört med transporterna av livsmedel, drivmedel och mediciner som förs till Gaza från Israel varje vecka landvägen.
Den mänskliga lasten med mediafolket som kuliss likt en modern grekisk gråtkör med videokamerorna i högsta hugg i stället för de traditionella lyrorna och flöjterna är den långt viktigare lasten. På tal om bojkotter.
Av någon anledning är det svårt att engagera sig för jippot till sjöss, så länge de israeliska soldaterna uppträder artigt och inte låter sig provoceras. Om det nu blir så att de till sist måste eskortera protestanterna till Ashdod, får vi hoppas att de sköter sig och använder förnuftet, som de blivit tillsagda att göra.
Stan har inga koncentrationsläger.
Blir Mankell eller någon annan person stökig vid ankomsten, förs de direkt till den internationella flygplatsen mellan Tel Aviv och Jerusalem och flygs hem. Brukar de våld, kan det bli några timmar i finkan. Eller rentav, helt plötsligt, ett möte med den publicitetstörstande israeliske presidenten. Tänker inte nämna honom vid namn. Vet faktiskt inte vad som är värst: att bli fängslad några timmar eller tvingas konversera honom, presidenten, vill säga.
Ovanstående är den andra förhandsrapporten om en av vår tids snedaste politiska jippon. Kära läsare, säg bara till, om det önskas fler rapporter. Jag är inte oresonlig.
Vänliga hälsningar.
@ @ @ @ @
Carl Bildt och dubbelmoralen
Var det inte den svenske utrikesministern Carl Bildt som påstod att den sydafrikanske juristen Richard Goldstone var en betrodd domare och till och med internationellt erkänd? Bildt, om jag inte minns fel, fällde sitt omdöme för att stärka “lödigheten” i Goldstones svårt ovederhäftiga kritik av Israels krigföring i Gaza i början av förra året. Kritiken sammanställdes i en särskild FN-rapport.
Nu visar det sig att Goldstone på sin tid också var en varm anhängare av sitt lands apartheidpolitik. En riktig bjässe i juridiska sammanhang, som dömde 28 svarta sydafrikaner till döden genom hängning och som dömde andra till piskning för att de förbrutit sig mot lagarna i det rasistiska Sydafrika. Inte nog med att Goldstone tog uppdraget att ensidigt förtala Israel i en FN-rapport, beställd av olika arabiska stater, han har i efterhand inte ångrat några av sina allt annat än opartiska domslut.
Man kan på goda grunder anta att Bildt var nöjd med Goldstones insatser, eftersom hans rapport åsamkade Israel avsvärda skador internationellt sett, även om många andra internationella kretsar hade en helt annan uppfattning än Bildt, och var på det klara med att Goldstone varken var exakt eller samvetsgrann i sina omdömen. Hans rapport till FN baserade sig inte på egna undersökningar av något djupare slag utan vilade främst på palestinska propagandaförlagor av Hamas, den ena sidan i Gazakriget.
Israels största dagstidning Jediot Achronot kom med avslöjandena om Goldstones förflutna som domare. Carl Bildt kan förstås alltid skylla bort sitt eget felande omdöme med att israelerna “inte är att lita på” som journalister. Men tyvärr för Goldstone och Bildt har även andra än Jediot Achronot utanför Israels gränser synat Goldstone i sömmarna och funnit allt annat än internationell juridisk kompetens och etisk integritet.
Goldstone har vid flera tillfällen själv sagt att han under sin tid som domare "bara" följde de gällande apartheidlagarna i Sydafrika. Samma undermåliga "ursäkt" som många nazister tog till för att frita sig själva från allt moraliskt ansvar för brott begångna under andra världskriget.
Och varför hade Goldstone exempelvis beordrat straffet piskning mot två svarta? Jo, de hade kommit över ett tal av Nelson Mandela som någon bandat på video. Innehavet av videon räckte enligt Goldstone för att utdöma straffet. Mandela blev sedermera - efter apartheidtiden - Sydafrikas första svarta president.
Goldstone dömde en annan svart afrikan till döden, därför att han dödat en vit man i självförsvar. Goldstone sade i samband med domslutet att den svarte mannen förtjänade att hängas, därför att han haft ett intimt förhållande med en vit kvinna.
När de bägge israeliska reportrarna på tidningen Jediot Achronot konfronterade Goldstone med vad de upptäckt ur hans förflutna, svarade Goldstone: "Jag var alltid emot dödsstraffet. Men jag var domare i ett land där dödsstraffet var infört och mina händer var bakbundna. Vi var alla förhållna att följa gällande lagar."
I Israel jämförs Goldstones talan i egen sak med den nazityske skrivbordsmördaren Adolf Eichmanns liknande undanflykter under rättegången mot honom i Israel. Eichmann hävdade att han sysslat med det administrativa organiserandet av massmördandet, därför att han "bara var en kugge" i det tyska mordmaskineriet under andra världskriget och följde givna order som "plikttrogen" officer.
Det skulle vara intressant att få höra hur Carl Bildt ser på begrepp som förljugenhet och dubbelmoral.
En annan fråga man kan ställa är denna: om nu tidningen Jediot kunde ta fram kalla fakta om Goldstones “talanger” som domare, varför kunde inte den israeliska regeringen ha gjort det mycket tidigare, och gjort slut på Goldstone-rapporten när den ännu var aktuell, det vill säga, i initialskedet?
En mycket bra fråga, som det inte finns något svar på.
@ @ @ @ @
Nu visar det sig att Goldstone på sin tid också var en varm anhängare av sitt lands apartheidpolitik. En riktig bjässe i juridiska sammanhang, som dömde 28 svarta sydafrikaner till döden genom hängning och som dömde andra till piskning för att de förbrutit sig mot lagarna i det rasistiska Sydafrika. Inte nog med att Goldstone tog uppdraget att ensidigt förtala Israel i en FN-rapport, beställd av olika arabiska stater, han har i efterhand inte ångrat några av sina allt annat än opartiska domslut.
Man kan på goda grunder anta att Bildt var nöjd med Goldstones insatser, eftersom hans rapport åsamkade Israel avsvärda skador internationellt sett, även om många andra internationella kretsar hade en helt annan uppfattning än Bildt, och var på det klara med att Goldstone varken var exakt eller samvetsgrann i sina omdömen. Hans rapport till FN baserade sig inte på egna undersökningar av något djupare slag utan vilade främst på palestinska propagandaförlagor av Hamas, den ena sidan i Gazakriget.
Israels största dagstidning Jediot Achronot kom med avslöjandena om Goldstones förflutna som domare. Carl Bildt kan förstås alltid skylla bort sitt eget felande omdöme med att israelerna “inte är att lita på” som journalister. Men tyvärr för Goldstone och Bildt har även andra än Jediot Achronot utanför Israels gränser synat Goldstone i sömmarna och funnit allt annat än internationell juridisk kompetens och etisk integritet.
Goldstone har vid flera tillfällen själv sagt att han under sin tid som domare "bara" följde de gällande apartheidlagarna i Sydafrika. Samma undermåliga "ursäkt" som många nazister tog till för att frita sig själva från allt moraliskt ansvar för brott begångna under andra världskriget.
Och varför hade Goldstone exempelvis beordrat straffet piskning mot två svarta? Jo, de hade kommit över ett tal av Nelson Mandela som någon bandat på video. Innehavet av videon räckte enligt Goldstone för att utdöma straffet. Mandela blev sedermera - efter apartheidtiden - Sydafrikas första svarta president.
Goldstone dömde en annan svart afrikan till döden, därför att han dödat en vit man i självförsvar. Goldstone sade i samband med domslutet att den svarte mannen förtjänade att hängas, därför att han haft ett intimt förhållande med en vit kvinna.
När de bägge israeliska reportrarna på tidningen Jediot Achronot konfronterade Goldstone med vad de upptäckt ur hans förflutna, svarade Goldstone: "Jag var alltid emot dödsstraffet. Men jag var domare i ett land där dödsstraffet var infört och mina händer var bakbundna. Vi var alla förhållna att följa gällande lagar."
I Israel jämförs Goldstones talan i egen sak med den nazityske skrivbordsmördaren Adolf Eichmanns liknande undanflykter under rättegången mot honom i Israel. Eichmann hävdade att han sysslat med det administrativa organiserandet av massmördandet, därför att han "bara var en kugge" i det tyska mordmaskineriet under andra världskriget och följde givna order som "plikttrogen" officer.
Det skulle vara intressant att få höra hur Carl Bildt ser på begrepp som förljugenhet och dubbelmoral.
En annan fråga man kan ställa är denna: om nu tidningen Jediot kunde ta fram kalla fakta om Goldstones “talanger” som domare, varför kunde inte den israeliska regeringen ha gjort det mycket tidigare, och gjort slut på Goldstone-rapporten när den ännu var aktuell, det vill säga, i initialskedet?
En mycket bra fråga, som det inte finns något svar på.
@ @ @ @ @
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
