Mycket talar för att den israeliske premiärministern Benjamin Netanjahu vikt sig för en “Obamalösning”. Den israeliske högerpopulistledaren har på ett diskret sätt gått med på att frysa alla israelisk-judiska byggplaner i de delar av Jerusalem där den arabisk-palestinska befolkningen är i majoritet. Israels näst största dagstidning Ma’ariv är inne på detta tema och "lösningen" är förklaringen till varför PLO plötsligt gått med på att börja förhandla med Israel igen. Förhandlingarna inleds antagligen om en vecka sedan Netanjahu besökt Egypten för att informera statsledningen där om "lösningen".
“Närhetssamtalen" som det talats så mycket om det gångna året är ett finare ord för faktum att Barack Obamas USA inte uppnått något annat än indirekta samtal mellan PLO och Israel. Intressant i sig, eftersom det passar Obama som hand i handske. Han får bättre kontroll över förhandlingarna, och han får mer att säga till om över huvud taget. Det är givetvis inte enbart av välvilja som amerikanerna är så villiga medlare i Mellanöstern sedan 1980-talet. Att medla i en konflikt är ett sätt att styra också. Det framstår som tämligen klart vid det här laget att Obama inte vill stödja Israel eller ens kommer att låtsas vara en neutral mellanhand under förhandlingarna. Hans hjärta står till PLO, den palestinska maffian eller gangsterkotteriet som mjölkar hela världen på miljarder, så att den komfortabelt kan sitta kvar vid makten och styra de palestinska invånarna på Västbanken. Till vardags går maffian under namnet PLO. Den är inte demokratisk och sitter inte vid makten som en följd av ett demokratiskt val. PLO är en toppstyrd väpnad rörelse som satt sig på det palestinska folket med vapenmakt och som lovar slutgiltig seger över det israeliska statsbygget precis som rivalen Hamas i Gaza. Den enda verkliga skillnaden mellan de bägge terrorgrupperna är att PLO har en mera nationalistisk inställning, medan Hamas har en mera islamistisk hållning. Ingendera godtar Israels existens, men Mahmoud Abbas är mera pragmatisk än Hamas ledare och kan anpassa sig efter nya omständigheter utan att släppa målet ur sikte. Obama har till dags dato aldrig öppet kritiserat PLO eller Abbas personligen. Obama tror att israelerna fick sin stat som en följd av den mordiska antisemitismen i Europa under andra världskriget. Israel blev en sorts "plåster på såren" för utrotningen av sex miljoner människor enligt Obama.
Han har uppenbarligen aldrig hört talas om att de judiska rötterna i landet Israel är något äldre än så. Dessutom framgår det att han aldrig ställt sig frågan om huruvida det alls är möjligt att "plåstra om såren" från andra världskriget. Precis som fallet är med den grundfalska historieskrivningen som PLO alltid ägnat sig åt, låtsas Obama tro att den judiska historien "uppfanns" för drygt hundra år sen. Bibeln är förstås enligt den synen ett falsifikat av Koranen. Att förhållandet snarare är det omvända är "uteslutet". Fast den judiska historien är omvittnad redan i de romerska annalerna är den ändå enligt islam en yngre och givetvis "förfalskad" variant av islam, för det skulle gå islams ära förnär att erkänna att man själv kom sist - i tid räknat - efter judendomen och kristendomen. Idag kan man med enveten propaganda ändra alla fakta, så att de passar den politiska agendan. Se bara på de antijudiska socialdemokratiska greppen i Malmö. Någon skulle säkert påstå att jag överdriver sakernas tillstånd. Men faktum är att Obama i sitt beryktade tal till "den muslimska nationen" i Kairo ifjol gav den judiska närvaron i östra Medelhavsområdet hundra år på nacken. Man kan dra en hel del nästan skojiga slutsatser av implikationerna. Om Obama var konsekvent skulle han som de palestinska ledarna påstå att Jesus och apostlarna var palestinier, araber innerst inne. Och det var "därför" judarna i Nya testamentet begärde att Jesus blev dödad på det romerska korset. Synar man den svenska statskyrkan i vecken idag kan man lätt få för sig att även den tror att de svenska protestanterna är ättlingar till araberna.
Logiken finns där, liksom gemenskapen mellan det arabiska och det lutheranska:
Bägge stal sina bästa teologiska ideer från judendomen, man var inte först med några tankar, allt är stöldgods från Judeen och Samarien, förlåt, Västbanken. Varken kristendomen eller islam skulle ha existerat idag, om det inte vore för det judiska arvet. Säkert penibelt för den svenska broderskapsrörelsen och Diakonia att tänka sig, likaså för Obama som halvhedersmuslim ( hans far var helmuslim ). Hans namn Barack Hussein är islamiska och de förpliktar.
Liksom många svenska kristna och många svenska socialdemokrater och många vanliga svenska ateister med olika grader med lätt antisemitisk anstrykning är Obama bara ett tuppfjät från att jämställa den judiska nationalismen i Israel med nazismen. Vad gör man inte för att blanda bort korten. Det skulle aldrig falla de här kretsarna in att påminna om att de palestinska ledarna hade utmärkt goda kontakter med nazisterna på Adolf Hitlers tid. Obama bidrar själv med lätt hand till historieförfalskningen i vår tid. Och om Netanjahu har invändningar så vågar han inte uttrycka dem tydligt nog. Det beror på att det inte finns något heligare för genomsnittsisraelern än att försöka leva upp till den provinsiella varianten av den välbärgade amerikanska slit-och släng-kulturen. Utan all denna flärd och lyx som i långa loppet väsentligen utarmar Israel bland annat med hjälp av en omfattande korruption skulle Netanjahu inte fylla något behov i Israel. Inte som statsminister i varje fall. På tal om välfärd och gott om pengar är Sverige per capita den ledande nationen i världen som frivilligt betalar pengar till den palestinska maffian för att uppmuntra den palestinska terrorn och underblåsa antisemitismen i arabvärlden. Det sker via en rad propagandainstitutioner som har som enda uppgift att baktala Israel och israelerna. På det här området är Sverige idag ett "föregångsland" och det är ingen slump att den socialdemokratiska partibossen i Malmö ser den judiska flykten från Malmö som en "naturlig" utveckling, "eftersom dessa judar ju stött Israel". Bossen i Malmö är som många andra svenskar räddare för sina invandrare än för en liten etablerad judisk minoritet i folkhemmet, som aldrig gjort någon förnär. Helt logiskt faktiskt. Obama har liknande ryck i sina förvrängda relationer med Israel, där han fått för sig att judarna är för stöddiga och uppkäftiga, inte alls lika politiskt korrekta som hans underhuggare i Vita huset.
Överdriver jag? Det beror väl på hur mycket man vet. Det är en tolkningsfråga.
Obama visar hur fatalt det kan vara för ett litet land som Israel att lägga alla sina politiska ägg i samma korg. I hopp om att korgen sköts av en någotsånär välmenande person. Men idag är det ju snarare så att Obama och Carl Bildt har något gemensamt: de vill båda sätta de uppstudsiga israeliska judarna på plats genom att förfalska historien. Man kan väl säga att de utgör dagens föregångsmän bland tidigare grå eminenser på amerikanska UD i Washington och UD i Stockholm, som länge odlat en merkantil arabromantik, lik den brittiska varianten under kolonialtiden, en romantik som tycker det ligger i tiden att hålla sig väl med arabvärlden och betala skyddspengar till den arabiska maffian, så att affärerna hålls igång med framgång, samtidigt som man kanske lyckas hålla våldet långt bort från de egna kusterna, speciellt de arabiska och islamiska formerna av terrorism. Inte konstigt mot bakgrund av dessa prioriteringar att alltfler judiska väljare i USA som varit den pålitliga ryggraden i det demokratiska partiet, Obamas parti, långsamt börjat gripas av stora skälvan. Det rapporteras att dessa väljare kommer att svika det demokratiska partiet i drivor vid fyllnadsvalen i kongressen i höst. För första gången på 52 år kommer de amerikanska judarna att överge partiet och rösta på republikanerna eller rösta blankt. Obama verkar utåt sett inte bekymrad; han tycker det är långt viktigare att ta till sig de arabiska ståndpunkterna i Mellanöstern. De dominerar sedan mer än 80 år konflikten mellan israelerna och palestinierna och det är ju alltid roligare att hålla sig väl med den kanske i längden vinnande sidan i en konflikt. Lönsammare är det också. Som Obama ser saken i stort kommer han sålunda att avlägsna sig från Israel, kosta vad det kosta vill. Obama tänker sätta den israeliska vulgärhögern och populismen och framför allt de nationalreligiösa bosättarna på plats.
Hur det ska gå till? Förhandlingarna med PLO kommer att undergräva Netanjahu som ledande politiker i Israel och det kan till och med tänkas att Obama lyckas störta Netanjahus nuvarande högerkoalition och få den ersatt med ett centerstyre som snart blir Obamas lydiga och trogna språkrör. För vilka israeler vill mista beroendet till USA - mista den “amerikanska” levnadsstandarden? I sammanhanget är den israeliska dagstidningen Ha’aretz en varm anhängare av Obama och förfalskar till och med statistik för att stötta upp Obama i Israel. Man företräder som debattröst inte längre israeliska intressen, på sin höjd påstår man på Ha'aretz redaktion att man företräder "de sanna" israeliska intressena, som är i stort sett identiska med de amerikanska intressena. I sin uppblåsthet påminner Ha'aretz mycket om Dagens Nyheter. Man låtsas vara en nationell likriktare, fast i realiteten kämpar bägge tidningarna med att överleva kommersiellt. Det är ingen hemlighet i Israel i varje fall att minst ett dussin redaktörer på Ha'aretz redaktion sedan flera år skrivit sig varma för en påtvingad amerikansk fred, och nu ser de chansen att se soppan komma av spisen, fix och färdig. Men utanför Ha'aretz officin är det inte många människor vid sunda vätskor som tror att Obamas intentioner leder till fred. Många misstänker att han, utan att han riktigt förstår varför, bäddar för ett nytt storkrig, och Israel kommer att betala det blodigaste priset. Obama bäddar för krigsrisken genom att befria både PLO och Syrien och flera andra intressenter i arabvärlden från att göra några som helst eftergifter visavi Israel. Obama förhandlar redan för deras räkning på Israels bekostnad. Varför skulle de själva förhandla på ett seriöst sätt under sådana gynnsamma omständigheter?
Israel ska enligt det nya USA stå för eftergifterna. Israel är för starkt, enligt Obama, och måste betala priset. Kriget kan komma redan i år, kanske redan i sommar. Libanon och kanske även Syrien blir i så fall fronter liksom hela norra Israel. Obama och hans medlare George Mitchell söker en “arabisk” lösning som liknar det saudiska utspelet från år 2002. Israel får kanske “fred” på ett papper i utbyte mot en närmast total reträtt tillbaka till de gamla stilleståndslinjerna vid Västbanken, de linjer som gällde från mars 1949 till och med maj 1967 när Jordanien ockuperade Västbanken; endast små justeringar kan komma ifråga till fördel för Israel; sålunda vill Obama se en stor israelisk reträtt på Västbanken med en tvångsevakuering av minst 250 000 israeliska bosättare. Och givetvis också en lösning på det palestinska flyktingproblemet
i n o m Israels gränser, villkor som varje israelisk premiärminister har avvisat. Netanjahu har gjort många eftergifter redan, men kommer han verkligen att sälja sin “högersjäl” och vara till lags och infria Obamas förväntningar? Det är det som återstår att se. Det beror i hög grad på om Iran motarbetas i Mellanöstern eller inte. Om Iran får sin atombomb färdig, lär de israeliska ledarna bortse från Obamas drömmar, och då ökar risken för ett storkrig. Givetvis vet ingen levande själ om det finns en statsministerkandidat i Israel som vågar fördriva en kvarts miljon israeliska bosättare från Västbanken eller som kan genomföra något sådant, utan att mana fram ett judiskt inbördeskrig, som vi ju vet är en gammal svensk våtdröm ( inte minst på Sveriges radio ) beträffande Västbanken. Obama har en liknande fantasi, som, om den förverkligas, ger honom evärdlig ära, tror han själv, i en tacksam arabvärld. Kruxet är förstås att till dags dato är arabvärlden inte det minsta imponerad av den amerikanska presidentens våtdrömmar. Man är inte heller vänligare mot honom än man var mot George Bush, far såväl som son. Behöver det sägas att ovanstående perspektiv ligger bakom PLO:s plötsliga lust att "förhandla" med Netanjahu? Det “smidiga och eleganta” med överenskommelserna som tidningen Ma'ariv tar upp är att parterna enats om att ingen ska behöva förklara närmare vad innehållet i det hemliga förhandsavtalet går ut på. Ju mindre prat bredvid munnen, desto bättre: Netanjahu kan fortsätta vara premiärminister och den israeliska högern kan låtsas inte ana kursomläggningen i Washington. Högern kommer att avvakta utvecklingen tills den blir kritisk.
Obama har s i t t problem:
De amerikansk-judiska väljarna i USA har blint röstat på Obamas demokratiska parti under hela efterkrigstiden, alltsedan andra världskrigets slut. Dessa väljare har haft ohemult mycket inflytande i det demokratiska partiet. Se bara på alla judiska rådgivare som Obama omger sig med idag. De dök inte upp från ingenstans, de hämtades bland funktionärerna och gräsrötterna i det demokratiska partiet. Men väl att märka: dessa rådgivare är alla vänsterpolitiker och framför allt amerikaner, deras judiska indentitet kommer i andra hand och knappt det. Annars skulle det inte fungera. Obamas närmaste rådgivare, personer som Rahm Emanuel och David Axelrod, skulle sätta en ära i att knäppa Israel på näsan ordentligt och visa världen att det är mera lönsamt att vara amerikansk än israelisk jude, och det ligger i deras intresse att klippa kammen på Israel och visa hur "framsynta" de själva är. Både som amerikaner och som judar. Den stora drömmen i Emanuels liv är att bli Chicagos nästa borgmästare. Inte precis vad oförargliga judiska pojkar i Ashdod i Israel drömmer om till vardags. De drömmer inte ens om att bli borgmästare i Ashdod. Obama litar blint på sina judiska upphaussare, vilket inte hindrar att han för den så kallade balansens skull också har två rådgivare i Vita huset som är muslimer och har uppgiften att "beskydda islams intressen" i Förenta staterna. Det är konstigt att mormonerna och kväkarna inte har något litet kontor i en av Vita husets flyglar. Förklaringen är att Obama vill ha goda relationer med islam, framför allt. Man skriver redan spaltkilometrar i USA om hur stor Obamas brakförlust kommer att bli vid fyllnadsvalen i höst.
Men eftersom Obama är en ideologisk president, som inte ger upp sina ideal utan vidare, tänker han spela roulett hela vägen fram till höstvalen och låtsas vara Israels bäste vän. Och Netanjahu som inte vill vara premiärminister i Israel den dagen Obama drar in den amerikanska hjälpen, kommer kanske att harkla sig ibland, men i stort sett lär han hålla god min i elakt spel. Och om någon på högsta ort i Jerusalem eller i Washington börjar dementera alla de här uppgifterna och strax förklarar att allt är som det alltid har varit, så bör man ta också detta med en nypa salt och sitta alldeles still och avvakta de nästa stegen. Det är alltid, enligt min mening, extra spännande när historien gör en vindkantring. Så jag kommer inte att ligga på latsidan hädanefter utan söka förklara varför det borde finnas bättre lösningar än Obamas modell, som ju prövats flera gånger de senaste 50 åren utan nämvärda fredsresultat. Möjligen med undantag av Egyptens kalla fred med Israel på 1970-talet. Men den uppnåddes därför att bägge parterna hade intresse av en förlikning och USA var inte alls inblandat i fredsprocessen till att börja med.
Men i fallet med PLO är nog stegvisa och mindre storvulna lösningar en väl så god lösning som Obamas himlastormningar. Att dra för hårt på växlarna är alltid förenat med risker. Krig och kaos kan bli kölvattnet där Obama ångat fram. Om det vill sig riktigt illa. Viktigt därför att varna för hans många villfarelser och även följa de svenska avarterna och varianterna titt och tätt. Kan heller inte skada att då och då slå fast att Israel är det faktiskt inte så mycket fel på, fast många betraktare hävdar motsatsen. De är politiskt korrekta och då är det nästan "inne" att hävda att det stora "felet" med den judiska staten är att den existerar...Allting går igen.
Lokal Jerusalemtid: kl 02:35, uppdaterad 09:12
@ @ @ @ @
